Michael Choræus (1774–1806) av Lea Ahlborn för Svenska Akademien 1894 - Herdeflöjten och korset: En kortlivad skalds dubbla kall
Michael Choræus (1774–1806) av Lea Ahlborn för Svenska Akademien 1894
Silver, 14.88g, 31mm, kvalitet 1+. Referenser: Brita Olsén, sid 330, Hyckert II, sid 12, Bo Svensén, sid 218.
Åtsida
Vänstervänd bröstbild av skalden och prästen Michael Choræus. Porträttet återger en ung man med mjuka, men samtidigt fasta anletsdrag; en rak näsa, en distinkt profil och tjockt, vågigt hår som är tidstypiskt kammat framåt över pannan och öronen. Han bär den traditionella, styva prästkragen, elvakragen, över sin mörka rock, vilket förankrar hans ämbete. Längs den inre, nedre kanten av bröstbilden återfinns gravören Lea Ahlborns signatur. Omskriften löper i en vid båge längs den övre och yttre kanten: "MICHAËL CHORÆUS·".
Frånsida
Ett djupt symbolladdat och romantiskt motiv centrerat kring ett resligt, slätt latinskt kors. Vid korsets fot vilar två korslagda föremål: en detaljrik, mjukt bunden blomsterkrans och en klassisk herdeflöjt (panflöjt) med flera pipor. Dessa föremål vilar på ett stiliserat markstycke. Längs medaljens yttre och övre kant löper omskriften: "APPOSUIT CALAMOS SIGNO CRUCIS ET PIA SERTA·". I den raka, nedre avskärningen står texten i två rader: "POETA AMOENO CARMINE GRATUS / OB· MDCCCVI·". Det latinska originalets förkortning utläses Obiit MDCCCVI. Den samlade texten, där omskriften bildar en poetisk hexameter, översätts till: Han nedlade vid korsets tecken sin herdeflöjt och sina fromma blomsterkransar. Den genom sin behagliga diktning älskade sångaren avled 1806.
Herdeflöjten och korset: En kortlivad skalds dubbla kall
En oerfaren ung man från landet
När Lea Ahlborn år 1894, nästan nittio år efter hans död, graverade denna minnesmedalj över Michael Choræus å Svenska Akademiens vägnar, var det bilden av den tragiskt unge, romantiske poeten hon mejslade fram. Åtsidans porträtt, med sitt yviga hår och sin stela prästkrage, fångar exakt den dubbelnatur som präglade hans korta liv. Choræus föddes i Österbotten, men sändes efter faderns död, via en äventyrlig resa, till Västerås för att uppfostras hos den inflytelserike domprosten J. M. Fant. I detta barnlösa och kulturellt förfinade hem formades den munvige och självsvåldige ynglingen – en ingénu från civilisationens utkanter – till en skarp, om än ibland kitslig, intellektuell. Under studentåren i Uppsala på 1790-talet vässade han sin tunga genom att författa satirer och epigram, men det var först under en period som informator i Jakobstad som den sanna poetiska ådran vaknade till liv genom eldfängda skämtvisor och improviserade idyller.
Salongernas svärmiske favorit
Choræus var i mångt och mycket urtypen för det sena 1700-talets "järnålderspoet"; hans diktning pendlade mellan den sentimentala kyrkogårdsbetraktelsen, den oskyldiga barnidyllen och den stränga, filosofiska lärodikten formad av Kant och Fichte. Genom inflytelserika vänner som Frans Mikael Franzén och via aristokratiska konditioner i Finland, förvärvade han det polerade världsmannaväsen som krävdes för att slå igenom i Stockholm. När han 1802 anlände till huvudstaden för en tjänst som teologie adjunkt vid Karlbergs krigsakademi, blev han omedelbart salongernas favorit. Han beskrevs som en svensk motsvarighet till den franske abbén: kvick, slagfärdig, öm och svärmisk. Han strödde poetiska galanterier omkring sig till huvudstadens damer, samtidigt som han vann den stränge Leopolds uppskattning och knöt starka band till den unge Esaias Tegnér.
Från skämtvers till andlig vältalighet
Medaljens frånsida är ett numismatiskt mästerverk i symbolisk förtätning. Omskriften, som är formad som en klassisk hexameter, och motivet med korset, herdeflöjten och blomsterkransen, sammanfattar briljant skiftet i hans livsgärning. Herdeflöjten och blommorna representerar hans tidiga, idylliska och profana diktning – de visor som var så populära att de sjöngs av barn som Runeberg och Topelius. Korset representerar hans sena, djupa engagemang i religionen. Som predikant vid Karlberg samlade han en stor och upplyst åhörarskara genom sin neologiska, nästan pragmatiska förkunnelse. Allra viktigast var dock hans psalmdiktning; genom sitt posthuma samarbete väckte han vännen J. O. Wallins intresse för genren. Även om Choræus egna psalmer, med sin långt drivna modernisering av språket, slutligen underkändes inför 1819 års psalmbok, var hans teologiska och apologetiska insats betydande för sin tid.
Det egendomliga skimret över en för tidig död
Inskriptionen i medaljens avskärning minner oss om att den "älskade sångaren avled 1806". Choræus, som länge lidit av en bröstsjukdom, ådrog sig en dödlig förkylning under en resa 1805 och insåg snart att hans dagar var räknade. Han mötte slutet med en filosofs och prästs förtröstansfulla lugn, och avled blott trettiotvå år gammal. Som Karl Snoilsky uttryckte det vid medaljens utgivande 1894, omges Choræus för eftervärlden av "det egendomliga skimmer, vari eftervärlden älskar att se de sångare, som dö unga." Lea Ahlborns vackra silverprägling håller detta skimmer levande, och bevarar minnet av skalden som till slut lade ner sin lekfulla flöjt vid evighetens kors.
Silver, 14.88g, 31mm, kvalitet 1+. Referenser: Brita Olsén, sid 330, Hyckert II, sid 12, Bo Svensén, sid 218.
Åtsida
Vänstervänd bröstbild av skalden och prästen Michael Choræus. Porträttet återger en ung man med mjuka, men samtidigt fasta anletsdrag; en rak näsa, en distinkt profil och tjockt, vågigt hår som är tidstypiskt kammat framåt över pannan och öronen. Han bär den traditionella, styva prästkragen, elvakragen, över sin mörka rock, vilket förankrar hans ämbete. Längs den inre, nedre kanten av bröstbilden återfinns gravören Lea Ahlborns signatur. Omskriften löper i en vid båge längs den övre och yttre kanten: "MICHAËL CHORÆUS·".
Frånsida
Ett djupt symbolladdat och romantiskt motiv centrerat kring ett resligt, slätt latinskt kors. Vid korsets fot vilar två korslagda föremål: en detaljrik, mjukt bunden blomsterkrans och en klassisk herdeflöjt (panflöjt) med flera pipor. Dessa föremål vilar på ett stiliserat markstycke. Längs medaljens yttre och övre kant löper omskriften: "APPOSUIT CALAMOS SIGNO CRUCIS ET PIA SERTA·". I den raka, nedre avskärningen står texten i två rader: "POETA AMOENO CARMINE GRATUS / OB· MDCCCVI·". Det latinska originalets förkortning utläses Obiit MDCCCVI. Den samlade texten, där omskriften bildar en poetisk hexameter, översätts till: Han nedlade vid korsets tecken sin herdeflöjt och sina fromma blomsterkransar. Den genom sin behagliga diktning älskade sångaren avled 1806.
Herdeflöjten och korset: En kortlivad skalds dubbla kall
En oerfaren ung man från landet
När Lea Ahlborn år 1894, nästan nittio år efter hans död, graverade denna minnesmedalj över Michael Choræus å Svenska Akademiens vägnar, var det bilden av den tragiskt unge, romantiske poeten hon mejslade fram. Åtsidans porträtt, med sitt yviga hår och sin stela prästkrage, fångar exakt den dubbelnatur som präglade hans korta liv. Choræus föddes i Österbotten, men sändes efter faderns död, via en äventyrlig resa, till Västerås för att uppfostras hos den inflytelserike domprosten J. M. Fant. I detta barnlösa och kulturellt förfinade hem formades den munvige och självsvåldige ynglingen – en ingénu från civilisationens utkanter – till en skarp, om än ibland kitslig, intellektuell. Under studentåren i Uppsala på 1790-talet vässade han sin tunga genom att författa satirer och epigram, men det var först under en period som informator i Jakobstad som den sanna poetiska ådran vaknade till liv genom eldfängda skämtvisor och improviserade idyller.
Salongernas svärmiske favorit
Choræus var i mångt och mycket urtypen för det sena 1700-talets "järnålderspoet"; hans diktning pendlade mellan den sentimentala kyrkogårdsbetraktelsen, den oskyldiga barnidyllen och den stränga, filosofiska lärodikten formad av Kant och Fichte. Genom inflytelserika vänner som Frans Mikael Franzén och via aristokratiska konditioner i Finland, förvärvade han det polerade världsmannaväsen som krävdes för att slå igenom i Stockholm. När han 1802 anlände till huvudstaden för en tjänst som teologie adjunkt vid Karlbergs krigsakademi, blev han omedelbart salongernas favorit. Han beskrevs som en svensk motsvarighet till den franske abbén: kvick, slagfärdig, öm och svärmisk. Han strödde poetiska galanterier omkring sig till huvudstadens damer, samtidigt som han vann den stränge Leopolds uppskattning och knöt starka band till den unge Esaias Tegnér.
Från skämtvers till andlig vältalighet
Medaljens frånsida är ett numismatiskt mästerverk i symbolisk förtätning. Omskriften, som är formad som en klassisk hexameter, och motivet med korset, herdeflöjten och blomsterkransen, sammanfattar briljant skiftet i hans livsgärning. Herdeflöjten och blommorna representerar hans tidiga, idylliska och profana diktning – de visor som var så populära att de sjöngs av barn som Runeberg och Topelius. Korset representerar hans sena, djupa engagemang i religionen. Som predikant vid Karlberg samlade han en stor och upplyst åhörarskara genom sin neologiska, nästan pragmatiska förkunnelse. Allra viktigast var dock hans psalmdiktning; genom sitt posthuma samarbete väckte han vännen J. O. Wallins intresse för genren. Även om Choræus egna psalmer, med sin långt drivna modernisering av språket, slutligen underkändes inför 1819 års psalmbok, var hans teologiska och apologetiska insats betydande för sin tid.
Det egendomliga skimret över en för tidig död
Inskriptionen i medaljens avskärning minner oss om att den "älskade sångaren avled 1806". Choræus, som länge lidit av en bröstsjukdom, ådrog sig en dödlig förkylning under en resa 1805 och insåg snart att hans dagar var räknade. Han mötte slutet med en filosofs och prästs förtröstansfulla lugn, och avled blott trettiotvå år gammal. Som Karl Snoilsky uttryckte det vid medaljens utgivande 1894, omges Choræus för eftervärlden av "det egendomliga skimmer, vari eftervärlden älskar att se de sångare, som dö unga." Lea Ahlborns vackra silverprägling håller detta skimmer levande, och bevarar minnet av skalden som till slut lade ner sin lekfulla flöjt vid evighetens kors.