Nils Ahnlund (1889-1957), historiket, utgiven av Svenska Akademien 1988, av konstnären Tommy Östmar

Nils Ahnlund (1889-1957), historiket, utgiven av Svenska Akademien 1988, av konstnären Tommy Östmar
Silver, 53.55g, 45mm, Bo Olsén sid 406, kvalitet 01

Medaljen utmärker sig genom ett djärvt och modernistiskt formspråk som bryter mot den klassiska medaljkonstens strama realism. Åtsidan bär ett skissartat, nästan impressionistiskt porträtt av Ahnlund en face. Östmar har med snabba, riviga linjer i metallen fångat historikerns intensiva blick och karaktäristiska drag, vilket ger bilden en känsla av omedelbarhet och intellektuell skärpa. Namnet NILS AHNLUND är placerat nertill med en typografi som speglar porträttets fria stil.

Frånsidan är renodlat textbaserad men bibehåller den handgjorda, rustika känslan. Mot en rå, bearbetad bakgrund framträder den latinska sentensen på fyra rader: HISTORIAM PATRIAE ACUTE INVESTIGAVIT. Översatt lyder texten "Han utforskade skarpsinnigt fäderneslandets historia". Bokstäverna är oregelbundna och tycks nästan ristade i stenen, vilket ger associationer till både runstenar och handskrivna källor – historikerns främsta verktyg.
Historicus Patriae: Pennan som svärd och spade

När Svenska Akademien 1988 lät prägla denna medalj över sin bortgångne ledamot Nils Ahnlund (1889–1957), valde konstnären Tommy Östmar att porträttera en man med en blick som borrar sig genom ytan. Det är en passande bild av en forskare vars livsgärning handlade om just detta: att med skarpsinnighet (acute) tränga in i det förflutna för att förstå samtiden. Ahnlund var inte bara en kammarlärd professor; han var en röst i tiden som förenade djup källkritik med ett brinnande engagemang för nationens öde.

Från Harald Hjärnes lärjunge till "Stol 11" Född i Uppsala men uppvuxen i Umeå, där fadern var kyrkoherde, bar Ahnlund med sig ett norrländskt arv in i den akademiska världen. Han blev vid Uppsala universitet en av den legendariske Harald Hjärnes främsta lärjungar. Redan i sin disputation 1918, Gustaf Adolf inför tyska kriget, slog han an tonen för det som skulle bli hans huvudämne: Stormaktstiden.

Ahnlunds karriär var dock ingen rak linje genom universitetskorridorerna. Under tio år, 1916–1926, verkade han som politisk publicist på Svenska Dagbladet. Hans vassa penna gjorde honom till ett ämne för chefredaktörsposten, men vetenskapen lockade mer. Han valde den akademiska banan och blev 1928 den förste innehavaren av historieprofessuren vid Stockholms högskola. Denna dubbla bakgrund – som journalist och forskare – gav honom en unik förmåga att skriva historia som var både vetenskapligt tung och stilistiskt medryckande. Hans inträde i Svenska Akademien 1941, där han efterträdde Torsten Fogelqvist på stol 11, var en bekräftelse på hans litterära kvaliteter.

Fäderneslandets historia Medaljens frånsida talar om "fäderneslandets historia", och för Ahnlund var detta begrepp centralt. Han forskade brett om relationen mellan Sverige och Tyskland, om Axel Oxenstierna och Engelbrekt, men han glömde aldrig rötterna. Hans intresse för Norrlands historia och kulturhistoria löper som en röd tråd genom författarskapet. Han var en folkbildare av rang som via radio och dagspress gjorde historien levande för gemene man.

Hans gärning sträckte sig även till det organisatoriska. Han var en drivande kraft bakom grundandet av Stads- och kommunhistoriska institutet och preses för Gustav Adolfsakademien för folklivsforskning. Hans internationella anseende var stort, med uppdrag som vice president i den internationella historikerorganisationen CISH.

Ett fosterländskt patos i orostider Nils Ahnlunds historieskrivning var inte politiskt neutral i den meningen att han saknade värderingar. Under andra världskriget klev han återigen fram i den offentliga debatten. Som styrelseledamot i Samfundet Nordens Frihet och medlem i den antinazistiska Tisdagsklubben, använde han sin historiska kunskap som ett vapen till försvar för demokratin och nordiskt oberoende. Hans "fosterländska patos" var inte en trångsynt nationalism, utan en djup kärlek till det fria arvet och rättsstaten.

Han var även djupt kyrkligt engagerad, ledamot av kyrkomötet och psalmbokskommittén, vilket visar på bredden i hans humanistiska bildning.

Tommy Östmars medalj, med sitt modernistiska och expressiva uttryck, fångar essensen av Nils Ahnlund. Det är inte en bild av en torr arkivarie, utan porträttet av en dynamisk intellektuell kraft. En man som såg historien inte som en samling dammiga årtal, utan som en levande väv av människoöden och politiska val – en väv han undersökte med just den skarpsyn som inskriptionen hyllar.