Nils Brahe den äldre (1604–1632). Svenska Akademiens minnesmedalj 1836 - ula brigadens anförare: Nils Brahe och offret vid Lützen - En krigarbana under kunglig gunst
Nils Brahe den äldre (1604–1632). Svenska Akademiens minnesmedalj 1836
Silver, 11,98 g, 31 mm. Graverad av Carl Magnus Mellgren år 1836 på uppdrag av Svenska Akademien. Kvalitet 1+/01. Referenser: Hyckert I:22:1, Bo Svensén sid. 102.
Åtsida
Nils Brahes högervända bröstbild med tidstypiskt långt, lockigt hår och spetskrage. På ärmavskärningen återfinns gravörens initialer: ”CM” (Carl Magnus Mellgren). I omskriften läses: ”NICOLAUS BRAHE. COMES. R. S. SENATOR.” (Nils Brahe, Riksråd och Greve).
Frånsida
En döende krigare i fullt harnesk segnar ner mot marken. Framför honom ligger hans svärd och en avtagen hjälm. I bakgrunden till höger syns kanoner och den brinnande staden Lützen, medan flyende ryttare avbildas till vänster. I omskriften läses: ”PRO REGE, CUM REGE.” (För kungen, med kungen). I avskärningen (exerguen) texten: ”UNA INVICTUS OCCUBUIT MDCXXXII.” på två rader. Inskriptionen översätts till: ”Föll han tillsammans (med kungen), obesegrad år 1632”.
Gula brigadens anförare: Nils Brahe och offret vid Lützen - En krigarbana under kunglig gunst
Nils Brahe tillhörde den högsta svenska adeln och inledde sin bana som page hos Gustav II Adolf. Konungen fattade tidigt tycke för den unge Brahe och uppmuntrade honom till studier i matematik vid universitetet i Leyden för att förbereda honom för en militär bana. Hans tapperhet bevisades tidigt under fälttågen i Preussen, där han bland annat stormade befästa polska ställningar vid Mewe 1626. Som belöning för sin kyla och sitt mod blev han slagen till riddare och befordrad till överste vid endast 23 års ålder.
Den Gula brigaden och vägen till Tyskland
när Sverige gick in i trettioåriga kriget 1630 spelade Brahe en avgörande roll. Han sattes i spetsen för det berömda ”Gula regementet” – kungens eget elitinfanteri. Under Brahes befäl utförde brigaden heroiska insatser, såsom den djärva stormningen av citadellet i Würzburg 1631 och den riskfyllda övergången av Rhen vid Oppenheim, där Brahe var den förste att bita sig fast på den fientliga stranden mot överlägsna spanska styrkor. Hans kallblodighet gjorde att han snart befordrades till general av infanteriet och betraktades av Gustav Adolf som rikets främsta fältherreämne näst Lennart Torstenson.
Slaget vid Lützen: En sista strid
Det ödesdigra slaget vid Lützen den 6 november 1632 blev kulmen på Brahes bana. Han anförde den svenska arméns center i en ursinnig kamp mot de kejserliga styrkorna. När nyheten om kungens fall nådde trupperna, ledde Brahe sina brigader i ett desperat motanfall för att återta de förlorade kanonerna. Striden var förödande; Brahes Gula brigad försvarade sin vunna mark in i döden tills fem sjättedelar av manskapet stupat. Själv blev Brahe svårt sårad i knäet och avled två veckor senare av sina sår i Naumburg, endast 28 år gammal.
Över två sekel senare, år 1836, valde Svenska Akademien att hedra Nils Brahe med denna minnesmedalj. Genom Mellgrens gravyr förevigas bilden av den lojale vasallen som följde sin konung inte bara i segern, utan även i döden. Medaljen är ett monument över stormaktstidens ideal, där personlig tapperhet och obrottslig trohet mot kronan utgjorde fundamentet för rikets militära ära. Nils Brahe vilar idag i Östra Ryds kyrka, ett stenkast från sitt gods Rydboholm, där hans porträtt och denna medalj påminner eftervärlden om en krigarnatur som föll obesegrad.
Silver, 11,98 g, 31 mm. Graverad av Carl Magnus Mellgren år 1836 på uppdrag av Svenska Akademien. Kvalitet 1+/01. Referenser: Hyckert I:22:1, Bo Svensén sid. 102.
Åtsida
Nils Brahes högervända bröstbild med tidstypiskt långt, lockigt hår och spetskrage. På ärmavskärningen återfinns gravörens initialer: ”CM” (Carl Magnus Mellgren). I omskriften läses: ”NICOLAUS BRAHE. COMES. R. S. SENATOR.” (Nils Brahe, Riksråd och Greve).
Frånsida
En döende krigare i fullt harnesk segnar ner mot marken. Framför honom ligger hans svärd och en avtagen hjälm. I bakgrunden till höger syns kanoner och den brinnande staden Lützen, medan flyende ryttare avbildas till vänster. I omskriften läses: ”PRO REGE, CUM REGE.” (För kungen, med kungen). I avskärningen (exerguen) texten: ”UNA INVICTUS OCCUBUIT MDCXXXII.” på två rader. Inskriptionen översätts till: ”Föll han tillsammans (med kungen), obesegrad år 1632”.
Gula brigadens anförare: Nils Brahe och offret vid Lützen - En krigarbana under kunglig gunst
Nils Brahe tillhörde den högsta svenska adeln och inledde sin bana som page hos Gustav II Adolf. Konungen fattade tidigt tycke för den unge Brahe och uppmuntrade honom till studier i matematik vid universitetet i Leyden för att förbereda honom för en militär bana. Hans tapperhet bevisades tidigt under fälttågen i Preussen, där han bland annat stormade befästa polska ställningar vid Mewe 1626. Som belöning för sin kyla och sitt mod blev han slagen till riddare och befordrad till överste vid endast 23 års ålder.
Den Gula brigaden och vägen till Tyskland
när Sverige gick in i trettioåriga kriget 1630 spelade Brahe en avgörande roll. Han sattes i spetsen för det berömda ”Gula regementet” – kungens eget elitinfanteri. Under Brahes befäl utförde brigaden heroiska insatser, såsom den djärva stormningen av citadellet i Würzburg 1631 och den riskfyllda övergången av Rhen vid Oppenheim, där Brahe var den förste att bita sig fast på den fientliga stranden mot överlägsna spanska styrkor. Hans kallblodighet gjorde att han snart befordrades till general av infanteriet och betraktades av Gustav Adolf som rikets främsta fältherreämne näst Lennart Torstenson.
Slaget vid Lützen: En sista strid
Det ödesdigra slaget vid Lützen den 6 november 1632 blev kulmen på Brahes bana. Han anförde den svenska arméns center i en ursinnig kamp mot de kejserliga styrkorna. När nyheten om kungens fall nådde trupperna, ledde Brahe sina brigader i ett desperat motanfall för att återta de förlorade kanonerna. Striden var förödande; Brahes Gula brigad försvarade sin vunna mark in i döden tills fem sjättedelar av manskapet stupat. Själv blev Brahe svårt sårad i knäet och avled två veckor senare av sina sår i Naumburg, endast 28 år gammal.
Över två sekel senare, år 1836, valde Svenska Akademien att hedra Nils Brahe med denna minnesmedalj. Genom Mellgrens gravyr förevigas bilden av den lojale vasallen som följde sin konung inte bara i segern, utan även i döden. Medaljen är ett monument över stormaktstidens ideal, där personlig tapperhet och obrottslig trohet mot kronan utgjorde fundamentet för rikets militära ära. Nils Brahe vilar idag i Östra Ryds kyrka, ett stenkast från sitt gods Rydboholm, där hans porträtt och denna medalj påminner eftervärlden om en krigarnatur som föll obesegrad.