Nils Ericson (1802–1870) av Lea Ahlborn för Kungliga Vetenskapsakademien 1885 - Mannen som band ihop Sverige med vatten och stål
Nils Ericson (1802–1870) av Lea Ahlborn för Kungliga Vetenskapsakademien 1885
Präglad med hög relief med härligt frostat porträtt. Silver, 14,70 g, 31 mm. Kvalitet 1+/01. Referenser: KVA 146, Brita Olsén sid 289, Hyckert II sid 164:2.
Åtsida
Porträttet visar en bröstbild av Nils Ericson i profil, vänd åt höger. Han avbildas med en kraftig mustasch och bakåtstruket hår. Anletet är fårat och präglat av auktoritet. Halsen är formgiven i en klassisk "avhuggen" stil. Omskriften lyder: "NICOL. ERICSON PRAEF. VIIS FERRAT. MUNIENDIS." Utläsning: Nicolaus Ericson Praefectus Viis Ferratis Muniendis. Översättning: Nils Ericson, chef för järnvägsbyggnaderna.Under bilden står levnadsåren: "N. 1802. O. 1870." samt signaturen "LEA AHLBORN".
Porträttet visar en bröstbild av Nils Ericson i profil, vänd åt höger. Han avbildas med en kraftig mustasch och bakåtstruket hår. Anletet är fårat och präglat av auktoritet. Halsen är formgiven i en klassisk "avhuggen" stil. Omskriften lyder: "NICOL. ERICSON PRAEF. VIIS FERRAT. MUNIENDIS." Utläsning: Nicolaus Ericson Praefectus Viis Ferratis Muniendis. Översättning: Nils Ericson, chef för järnvägsbyggnaderna.Under bilden står levnadsåren: "N. 1802. O. 1870." samt signaturen "LEA AHLBORN".
Frånsida
Motivet är en allegori över hastighet och kommunikation. Guden Merkurius (Hermes) ses stående, lutad framåt, i färd med att fästa sina bevingade sandaler (talaria) på fötterna. Han bär sin karakteristiska bevingade hatt (petasos). Motivet symboliserar förberedelsen för snabb förflyttning. Omskriften lyder: "CURSU VELOCI UT IUNGAT DISIUNCTA." Översättning: För att med snabbt lopp förena åtskilda platser. I avskärningen står dedikationen: "SOCIO MERITISSIMO / CANAL. ET VIAR. FERR. ARTIFICI / R. AC. SCIENT. SUEC. / MDCCCLXXXV." Översättning: Kungliga Svenska Vetenskapsakademien åt sin synnerligen förtjänte ledamot, konstruktören av kanaler och järnvägar, år 1885.
Motivet är en allegori över hastighet och kommunikation. Guden Merkurius (Hermes) ses stående, lutad framåt, i färd med att fästa sina bevingade sandaler (talaria) på fötterna. Han bär sin karakteristiska bevingade hatt (petasos). Motivet symboliserar förberedelsen för snabb förflyttning. Omskriften lyder: "CURSU VELOCI UT IUNGAT DISIUNCTA." Översättning: För att med snabbt lopp förena åtskilda platser. I avskärningen står dedikationen: "SOCIO MERITISSIMO / CANAL. ET VIAR. FERR. ARTIFICI / R. AC. SCIENT. SUEC. / MDCCCLXXXV." Översättning: Kungliga Svenska Vetenskapsakademien åt sin synnerligen förtjänte ledamot, konstruktören av kanaler och järnvägar, år 1885.
Mannen som band ihop Sverige med vatten och stål
På frånsidan av denna silvermedalj ser vi guden Merkurius som knyter sina vingade sandaler. Han gör sig redo att springa, att "med snabbt lopp förena åtskilda platser". Det är en träffande allegori för Nils Ericson, mannen som ärvde ett Sverige av leriga landsvägar och lämnade efter sig ett rike sammanbundet av stambanor och kanaler. Men vägen dit gick inte via universitetens hörsalar, utan genom leran i Göta kanals diken.
Kanalbyggaren
Nils Ericson (född Ericsson) började sin bana som en praktiker. Tillsammans med sin bror John (som senare skulle bli världsberömd uppfinnare i USA) fick han sin utbildning direkt på arbetsplatsen vid Göta kanalbolags ritkontor. Under ledning av kanalens skapare Baltzar von Platen lärde han sig kartritning, nivellering och byggnadskonst den hårda vägen. Trots att han saknade formell examen avancerade han snabbt till underlöjtnant vid Ingenjörskåren.
Hans tidiga karriär handlade om vatten. Han slutförde arbetet med Göta kanal mellan Asplången och Östersjön, men hans verkliga mästarprov blev Trollhätte kanal. Som chef för Västra väg- och vattenbyggnadsdistriktet lyckades han med det som många tvivlat på: att bygga klart den nya kanalen inom budget. När den invigdes 1844 belönades han med Nordstjärneorden. Hans vattenbyggnadskonst spred sig även österut till Finland, där han ansvarade för Saima kanal, och till Stockholm där han byggde den nya slussen mellan Mälaren och Saltsjön samt byggde om Skeppsbrokajen.
Brodern och namnet
Det finns en intressant detalj i medaljens omskrift: stavningen "Ericson" med ett s. År 1854 adlades Nils, och i samband med detta tog han bort ett "s" ur sitt efternamn. Det var en markering. Han ville skilja sig från sin bror John Ericsson, vars uppfinningar och propellrar Nils betraktade som "ett utslag av fåfänga". Nils var den jordnära, den strävsamme, den som byggde för evigheten snarare än för berömmelsen.
Järnvägsdiktatorn
Men det är som järnvägsbyggare han är mest ihågkommen, vilket titeln på medaljen – Praefectus Viis Ferratis Muniendis – understryker. När riksdagen 1854 beslutade att staten skulle bygga stambanorna, föll valet på Ericson. Han fick en maktställning som saknar motstycke i svensk förvaltningshistoria. Hans direktiv var vaga gällande de tekniska specifikationerna, vilket gav honom fria händer att bestämma spårvidd, kurvradier och stigningar.
Ericson var ingen man för kompromisser. Han drog järnvägen där det var tekniskt och ekonomiskt bäst, ofta tvärs genom ödemarken och utan hänsyn till existerande städer, vilket gav upphov till kritik. Men han byggde snabbt och han byggde rejält. Under hans ledning drogs Västra stambanan mellan Stockholm och Göteborg samt stora delar av Södra stambanan.
Hans djärvaste projekt var kanske "Sammanbindningsbanan" genom Stockholm. Att dra järnväg genom huvudstaden krävde enorma ingrepp, inklusive en bro över Riddarfjärden och en tunnel under Södermalm, för att binda ihop norra och södra stationerna. Resultatet blev Stockholms Centralstation, framför vilken han idag står staty.
Ett arv i silver
När Ericson avgick 1862 hade han ritat om kartan över Sverige. Han hade förvandlat ett agrart land till en nation med modern infrastruktur. Han upphöjdes till friherre vid Karl XV:s kröning 1860.
Lea Ahlborns medalj från 1885 fångar essensen av detta livsverk. Det frostade porträttet visar en man som var hård som det berg han sprängde, och frånsidans Merkurius påminner oss om att den hastighet vi idag tar för given – att kunna resa mellan landsändar på några timmar – började med att Nils Ericson knöt på sig skorna och började mäta upp rälsen. Han förenade det åtskilda, precis som medaljen förkunnar.