Nils Gabriel Djurklou (1829–1904) av Erik Lindberg (1956) - Runstensmotiv - Hembygdsvårdens pionjär i Närke - Tilldelad A. Warne 1956
Nils Gabriel Djurklou (1829–1904) av Erik Lindberg (1956)
Silver, 45.46g, 45mm, randskrift: "MJV SILVER 1956". Kvalitet 01. Graverad av Erik Lindberg. Referens: Ulla Ehrensvärd 470.
Åtsida
Motivet utgörs av en vänstervänd bröstbild av friherre Nils Gabriel Djurklou i profil. Längs ytterkanten, på ömse sidor om porträttet, löper omskriften "NILS GABRIEL DJURKLOU". I den nedre avskärningen återfinns gravörens initialer och årtalet integrerat som "19 E/L 56".
Frånsida
I fältets centrum avbildas runstenen vid Nasta i Rinkaby socken i Närke. Runt runstenen löper omskriften "STIFTARE AV FÖRENINGEN FÖR NERIKES FOLKSPRÅK OCH FORNMINNEN", avslutad med en stjärna i toppen. I fältet på vardera sida om stenen står datumet "1 OKT" till vänster och årtalet "1856" till höger. I avskärningen nedtill är mottagarens namn och årtal inristat: "A. WARNE / 1956".
Hembygdsvårdens pionjär i Närke
Trots att han under en period verkade vid hovet och bar titeln friherre, var Nils Gabriel Djurklous sanna passion djupt förankrad i den lokala myllan. Den 1 oktober 1856 var han den drivande kraften bakom stiftandet av "Föreningen till samlande och ordnande af Nerikes folkspråk och fornminnen". Detta var den allra första av landets provinsiella fornminnesföreningar och kom att fungera som en viktig förebild för många andra sammanslutningar runt om i Sverige. För att fira 100-årsjubileet av denna banbrytande händelse tog Örebro läns hembygdsförbund, genom landsantikvarie Bertil Waldén, initiativet till att låta prägla en särskild minnesmedalj.
Konstnärligt samarbete över generationer
Uppdraget att utforma jubileumsmedaljen gick till hovmedaljören Erik Lindberg i början av 1955. För att skapa åtsidans porträtt utgick Lindberg från en äldre medaljong som hans egen far, Adolf Lindberg, hade utfört redan 1909 till en minnessten över Djurklou vid Odensbacken. För frånsidan tog Lindberg fram skisser baserade på fotografier av runstenen vid Nasta, ett heraldiskt motiv som godkändes av Waldén i mars 1956. Denna större variant i 45 millimeters storlek togs fram specifikt som en minnespenning för att belöna särskilda insatser rörande forskning, hembygdsvård eller länsmuseets fromma. Exemplaret i fråga delades ut till A. Warne under själva jubileumsåret 1956.
Ett praktiskt och intellektuellt arv
Utöver sin banbrytande insats som dialektforskare, folklorist och antikvitetsintendent, lämnade Djurklou även ett massivt fysiskt avtryck i det närkiska landskapet. Som vice ordförande i Hjälmarens- och Kvismarens sjösänkningsbolag ledde han under 1800-talets senare hälft det som då ansågs vara Europas största sjösänkningsprojekt. Genom sin enastående diplomatiska förmåga att medla och övertala lyckades han ro projektet i hamn, vilket resulterade i att över 15 000 hektar vattensjuk mark kunde torrläggas och förvandlas till bördig jordbruksbygd. Som samtiden uttryckte det var han i grunden en aristokrat av konservativt skaplynne, men likväl folklig som få.
Silver, 45.46g, 45mm, randskrift: "MJV SILVER 1956". Kvalitet 01. Graverad av Erik Lindberg. Referens: Ulla Ehrensvärd 470.
Åtsida
Motivet utgörs av en vänstervänd bröstbild av friherre Nils Gabriel Djurklou i profil. Längs ytterkanten, på ömse sidor om porträttet, löper omskriften "NILS GABRIEL DJURKLOU". I den nedre avskärningen återfinns gravörens initialer och årtalet integrerat som "19 E/L 56".
Frånsida
I fältets centrum avbildas runstenen vid Nasta i Rinkaby socken i Närke. Runt runstenen löper omskriften "STIFTARE AV FÖRENINGEN FÖR NERIKES FOLKSPRÅK OCH FORNMINNEN", avslutad med en stjärna i toppen. I fältet på vardera sida om stenen står datumet "1 OKT" till vänster och årtalet "1856" till höger. I avskärningen nedtill är mottagarens namn och årtal inristat: "A. WARNE / 1956".
Hembygdsvårdens pionjär i Närke
Trots att han under en period verkade vid hovet och bar titeln friherre, var Nils Gabriel Djurklous sanna passion djupt förankrad i den lokala myllan. Den 1 oktober 1856 var han den drivande kraften bakom stiftandet av "Föreningen till samlande och ordnande af Nerikes folkspråk och fornminnen". Detta var den allra första av landets provinsiella fornminnesföreningar och kom att fungera som en viktig förebild för många andra sammanslutningar runt om i Sverige. För att fira 100-årsjubileet av denna banbrytande händelse tog Örebro läns hembygdsförbund, genom landsantikvarie Bertil Waldén, initiativet till att låta prägla en särskild minnesmedalj.
Konstnärligt samarbete över generationer
Uppdraget att utforma jubileumsmedaljen gick till hovmedaljören Erik Lindberg i början av 1955. För att skapa åtsidans porträtt utgick Lindberg från en äldre medaljong som hans egen far, Adolf Lindberg, hade utfört redan 1909 till en minnessten över Djurklou vid Odensbacken. För frånsidan tog Lindberg fram skisser baserade på fotografier av runstenen vid Nasta, ett heraldiskt motiv som godkändes av Waldén i mars 1956. Denna större variant i 45 millimeters storlek togs fram specifikt som en minnespenning för att belöna särskilda insatser rörande forskning, hembygdsvård eller länsmuseets fromma. Exemplaret i fråga delades ut till A. Warne under själva jubileumsåret 1956.
Ett praktiskt och intellektuellt arv
Utöver sin banbrytande insats som dialektforskare, folklorist och antikvitetsintendent, lämnade Djurklou även ett massivt fysiskt avtryck i det närkiska landskapet. Som vice ordförande i Hjälmarens- och Kvismarens sjösänkningsbolag ledde han under 1800-talets senare hälft det som då ansågs vara Europas största sjösänkningsprojekt. Genom sin enastående diplomatiska förmåga att medla och övertala lyckades han ro projektet i hamn, vilket resulterade i att över 15 000 hektar vattensjuk mark kunde torrläggas och förvandlas till bördig jordbruksbygd. Som samtiden uttryckte det var han i grunden en aristokrat av konservativt skaplynne, men likväl folklig som få.