Nils von Rosenstein (1752–1824) – Upplysningens röst i det svenska riket - Av Gunnel Svensson-Lundkvist

Nils von Rosenstein (1752-1824)
En härligt stor silvermedalj utgiven i en upplaga om endast drygt 100 exemplar. Slagen för Svenska akademien 1978. Av Gunnel Svensson-Lundkvist. Silver. 45 mm. 46.18g. Svensén 386.  Kvalitet 01/0

Åtsida
Rosensteins högervända porträtt. Inskrifter längs nedre kanten "NILS VON ROSENSTEIN  1752 1824".

Frånsida
En rosenranka mot bakgrunden av Akademiens lagerkrans. Inskrift: "VERITAS VISU ET MORA VALESCIT" (Iakttagelse och eftertanke ger sanningen dess styrka)


Nils von Rosenstein (1752–1824) – Upplysningens röst i det svenska riket
Nils von Rosenstein föddes den 1 december 1752 i Uppsala, i en lärd familj där akademiska och statliga ämbeten var en självklar del av livet. Redan som ettåring skrevs han in vid Uppsala universitet – ett symboliskt steg som antyder de högt ställda förväntningarna på hans framtid. Han kom att leva ett liv mitt i det svenska upplysningstidens politiska och intellektuella nav.

Hans karriär inom ämbetsverket inleddes tidigt och präglades av snabb befordran. Efter att ha inlett sin bana som kanslist och registrator inom Kanslikollegium, blev han 1782 ambassadsekreterare i Paris. Här mötte han några av tidens mest inflytelserika tänkare – bland dem d'Alembert och Condorcet – och hans kontakt med Madame de Staël blev livslång. Den franska upplysningens idévärld, särskilt Lockes erfarenhetsfilosofi, kom att prägla honom för resten av livet.

Gustav III, som misstrodde sin ambassadör i Paris, anlitade Rosenstein som särskild rapportör och kallade honom till Rom 1784 för en personlig audiens. Kort därefter utnämndes han till informator åt kronprins Gustav Adolf, en post han innehade i elva år. Han försökte förmedla både vetenskapliga kunskaper och moraliska värderingar till sin elev, ofta genom litterära verk som Samtal emellan döde personer, där historiska gestalter – främst Gustav II Adolf – fick illustrera lag, rättvisa och upplysningens ideal. Men prinsens mentala läggning var svår att forma. Som samtiden noterade: "Han arbetade i en stenbunden mark."

Parallellt med informatorsrollen var Rosenstein en flitigt anlitad rådgivare i både uppfostrings-, kyrko- och utbildningsfrågor. Han höll sig medvetet utanför hovets intriger men förmedlade i sina brev till Gustav III under kriget 1788–90 enträgna uppmaningar till diplomatisk återhållsamhet. Även om han vann kungens förtroende blev hans råd sällan följda – som kompromissernas man stod han för långt från kungens maktfullkomliga vision.

Efter Gustav IV Adolfs trontillträde 1796 återkom Rosenstein i olika förvaltningsroller, bland annat som statssekreterare i ecklesiastikexpeditionen 1809–1822. Trots tilltagande ålder och sviktande hälsa fortsatte han att arbeta nästan fram till sin död.

Men Rosensteins verkliga arv vilar inte främst i hans ämbeten utan i hans idéer. Han blev en ledande upplysningsfilosof i Sverige, bland annat genom skriften Försök till en afhandling om uplysningen (1793), där han försvarade upplysningen som samhällskraft. I en tid när franska revolutionens blodiga spår väckt misstankar mot upplysningsidéerna argumenterade han med försiktighet men tydlighet för kunskap, måttfullhet och jämlikhet – dock med varningar för revolutionär "yra".

Som ständig sekreterare i Svenska Akademien och författare till tal, levnadsteckningar och filosofiska essäer utvecklade han också ett tydligt estetiskt program. Han förespråkade enkel, klar och harmonisk prosa – fri från retorisk överlast. Hans biografier, inte minst om vänner som Kellgren och Anna Maria Lenngren, hör ännu till de mest läsvärda från epoken.

Nils von Rosenstein dog den 7 augusti 1824 i Stockholm. Han efterlämnade inte bara verk utan också en upplysningshumanism som fortsatt att inspirera. Tolerans, integritet och en tro på människans förnuft var hans ledstjärnor – och hans liv ett försök att förverkliga dessa i praktisk gärning.