Folke Bernadottes arv och den gyllene medaljens berättelse - Guldmedaljen som moralisk spegel

Folke Bernadottes arv och den gyllene medaljens berättelse - Guldmedaljen som moralisk spegel
Guld, 32.25g, 35mm. Präglad i Bern 1948, graverad av H. J. Huguenin. Medaljen präglades på ett myntämne avsett för det franska 100-franc guldmyntet, med identisk vikt, finhalt och randräffling. . 29,03 gram finguld. Kvalitet 01

Åtsida
Bernadottes vänstervända profil. Över bilden hans namn: "FOLKE BERNADOTTE" och un der bilden hans levnadsår: "1895 - 1948". Under halsen gravörewns namn: "Huguenin H.J."

Frånsida
Röda korsets emblem, omgivet av texten "LIGUE DES SOCIETES DE LA CROIX-ROUGE" (Förbundet för Röda Korsets sällskap). Därunder, orden som sammanfattar syftet med medaljens utgivning: "IN MEMORIAM" och "OEUVRE DE SECOURS" (Hjälparbete). Längst ner står den tekniska beteckningen: "GR 29.03 - OR FIN"

Kapitel 1: Plikt, fromhet och dyslexi (1895–1927)
Folke Bernadotte föddes den 2 januari 1895 in i en speciell gren av den svenska kungafamiljen. Han folkbokfördes i Skeppsholms församling som son till prins Oscar Bernadotte och Ebba Munck af Fulkila. Hans far hade, genom sitt morganatiska (icke-kungliga) äktenskap av kärlek, förlorat sin plats i tronföljden och sina kungliga titlar. Familjen var grevlig (af Wisborg), inte kunglig, och hemmet på Östermalm präglades mer av borgerlig enkelhet, sträng disciplin och en djup, lågkyrklig fromhet än av hovets prakt.

Den unge Folke växte upp med en självklar pliktkänsla. Han gick i Nya Elementarskolan i Stockholm, där han tog studenten 1913. Han var ingen lysande elev, sannolikt på grund av dyslexi – ett drag som förekom i släkten – men han var målmedveten. Den utstakade vägen var den militära. Han blev officer vid Livregementets dragoner (K 2), steg i graderna och blev ryttmästare 1930. Men 1927 förändrades allt. En allvarlig blödning, möjligen ett magsår, satte stopp för den aktiva militära karriären. Under den långa konvalescensen beskrev han senare hur sjukdomen "öppnade hans ögon för mänskligt lidande". Den militära disciplinen fanns kvar, men den skulle snart få ett nytt, humanitärt syfte.

Kapitel 2: Från sabel till Silvervarg (1928–1943)
Under sin återhämtning reste Folke till USA och mötte där den amerikanska arvtagerskan Estelle Manville från Pleasantville, New York. De gifte sig den 1 december 1928 i den episkopala kyrkan St. John's. Det var det första "kungliga" bröllopet på amerikansk mark; en internationell händelse med prins Gustaf Adolf (den nuvarande kungens far) som best man. Bruden bar en svensk krona i platina och drottning Sofias gamla brudslöja.

Estelles familjeförmögenhet gjorde paret ekonomiskt oberoende. De bosatte sig på Dragongården på Djurgården i Stockholm och fick fyra söner, varav två tragiskt nog dog som små. Folke hade även en dotter, Jeanne, från ett tidigare förhållande med skådespelerskan Lillie Ericson. Han stod kungafamiljen nära och blev gudfar till sin unge släkting, nuvarande kung Carl XVI Gustaf.

Bernadotte var en organisationsmänniska uti fingerspetsarna. Han var djupt engagerad i scoutrörelsen och efterträdde 1937 Ebbe Lieberath som chef för Sveriges scoutförbund. För sitt engagemang tilldelades han 1941 Silvervargen, rörelsens högsta utmärkelse. Han var också ordförande i Simfrämjandet och aktiv i flera frivilliga försvarsorganisationer. Hans diplomatiska förmåga och organisationsskicklighet gjorde honom till en naturlig ledare för Svenska Röda Korset. 1943 blev han dess vice ordförande under den åldrige prins Carl, men i praktiken var det Bernadotte som ledde organisationen.

Kapitel 3: De vita bussarna – Förhandling med djävulen (1945)
När andra världskriget gick mot sitt oundvikliga, blodiga slut, kallades Bernadotte till sitt livs svåraste uppdrag. I början av 1945 reste han till ett Tyskland i total upplösning för att personligen förhandla med en av Förintelsens huvudarkitekter: SS-chefen Heinrich Himmler. Målet var strikt humanitärt: att rädda norska och danska politiska fångar ur nazisternas koncentrationsläger. Bernadotte navigerade i ett politiskt och moraliskt minfält. Himmler, som insåg att kriget var förlorat, försökte desperat använda Bernadotte som en mellanhand för att förhandla fram en separatfred med de västallierade bakom Hitlers rygg.

Bernadotte vägrade konsekvent att agera politisk budbärare. Hans uppdrag var "Oeuvre de Secours" – hjälparbete. Genom att utnyttja Himmlers vanföreställningar och desperation lyckades han förhandla fram en av krigets mest extraordinära räddningsaktioner: De vita bussarna. Med 75 vitmålade bussar, lastbilar och ambulanser, tydligt märkta med röda kors, körde Svenska Röda Korset rakt in i det sönderbombade Tredje riket. De hämtade ut över 20 000 människor ur lägren – norrmän, danskar, men också judar, fransmän och många andra nationaliteter – och körde dem i säkerhet i Sverige och Danmark under krigets sista kaotiska veckor. Händelserna skildrade han sakligt i sin bok Slutet (1945).

Kapitel 4: FN:s första fredsmedlare – Ett omöjligt uppdrag (1948)
Efter kriget var Folke Bernadotte en internationell hjälte, en symbol för det neutrala Sveriges humanitära samvete. 1946 utsågs han formellt till ordförande för Svenska Röda Korset. Men världen unnades ingen långvarig fred. Våren 1948 exploderade konflikten i det brittiska mandatet Palestina. Staten Israel utropades, och det första arab-israeliska kriget var ett faktum. Den unga organisationen Förenta Nationerna vände sig till mannen med erfarenhet av att förhandla i de svåraste av lägen. Folke Bernadotte utsågs till FN:s allra första officiella fredsmedlare.

Hans uppdrag var närmast omöjligt: att mäkla fred mellan två folk som båda gjorde anspråk på samma land. Bernadotte agerade med kallt mod, reste outtröttligt mellan fronterna, ofta under direkt beskjutning, och lyckades i juni förhandla fram ett första, bräckligt eldupphör. Därefter lade han fram sitt andra, mer långtgående fredsförslag. Planen byggde på sju principer, däribland skapandet av två oberoende stater, men innehöll två punkter som väckte enorm vrede på israeliskt håll: att Jerusalem skulle ställas under internationell kontroll och att de hundratusentals palestinska flyktingarna skulle ha rätt att återvända till sina hem. För de mest extrema sionistiska grupperna sågs Bernadotte nu som ett dödligt hot mot den nya statens framtid.

Kapitel 5: In Memoriam – Skotten i Jerusalem (17 september 1948)
Datumet på medaljen – 1948 – blev hans sista. Den 17 september färdades Bernadotte i sin vita FN-flaggade bil genom Katamon-distriktet i Jerusalem. Plötsligt blockerades vägen av en jeep. Fyra män i uniform steg fram. De tillhörde den sionistiska paramilitära terroristgruppen Lehi, även känd som Sternligan. Ledaren för attacken, Yehoshua Cohen, ryckte upp dörren till Bernadottes bil och öppnade eld med en tysk kulsprutepistol. Folke Bernadotte och den franske FN-observatören vid hans sida, överste André Sérot, dödades omedelbart.

Hjärnan bakom attentatet, den som gett ordern, var Lehis operative chef: Yitzhak Shamir, Israels blivande premiärminister. Mordutredningen från de israeliska myndigheternas sida var undermålig; brottsplatsen säkrades först ett dygn senare och bilen hann repareras. Ingen dömdes någonsin för morden. Sverige protesterade skarpt mot Israels ovilja att utreda dådet och dröjde med att erkänna den nya staten. När Bernadottes kista anlände till Stockholm kantades vägarna av scouter som tänt ljuseldar över hela landet. Begravningen i Gustaf Vasa kyrka blev en nationell sorgemanifestation. Kistan drogs av 48 scouter, täckt av den svenska flaggan, en vit nejlika och Bernadottes egen scoutkäpp. Han vilar idag i familjegraven på Norra begravningsplatsen i Solna.

Medaljen som moralisk spegel
Omedelbart efter mordet lät Internationella Röda Korset prägla den guldmedalj i Bern. Valet att slå den på ett franskt myntämne var en symbol för att hans minne hade ett universellt värde. Porträttet utan uniform visar honom som människan Folke Bernadotte, inte som greven, majoren eller diplomaten. Medaljen blev ett moraliskt monument. Den berättar om en man född till plikt, som förhandlade med mördare för att rädda de levande, och som till slut själv mördades i fredens tjänst. Hans arv lever vidare, inte bara i gatunamn i Gaza och Rio de Janeiro eller i den svenska Folke Bernadotteakademin, utan i själva idén han dog för. När man låter ljuset spela över guldytan påminner den oss om att neutralitet inte är passivitet. Det är ett aktivt, modigt och ibland livsfarligt ställningstagande för mänskligheten.