Oscar Levertin (1862-1906) författare, kulturskribent och litteraturhistoriker av Erik Lindberg 1943

Oscar Levertin (1862-1906) författare, kulturskribent och litteraturhistoriker
Silver, 45.7g, 45mm, graverad av Erik Lindberg 1943, utgiven av Svenska akademin, kvalitet 01

Oscar Levertin föddes 1862 på Gryts herrgård i Östergötland. Hans far var konsthandlare, och konst och bildning fanns med redan från början. Efter studier vid Uppsala universitet blev han 1888 docent i litteraturhistoria med avhandlingen Teater och drama under Gustaf III. Hans karriär blev lika mångsidig som hans texter: diktare, essäist, kritiker, översättare och akademiker. Han var Svenska Dagbladets tongivande kulturskribent från 1897 fram till sin död, och från 1899 även den första professorn i litteraturhistoria vid Stockholms högskola – det som idag är Stockholms universitet. Det är lätt att idag ta för givet att litteraturkritik är ett marginalfenomen. Men under Levertins tid kunde en välformulerad recension fälla eller lyfta en författares framtid. Hans texter samlade läsare i tusental. Som kritiker var han beläst, oförutsägbar, ibland skoningslös.

I tornrummet på Karlaplan 2 i Stockholm, där Levertin bodde med sin hustru Ebba Redlich, samlades tidens intellektuella. Illustrerad genom den kolorerade svartvita bilden från början av 1900-talet. En kväll i januari 1902 var August Strindberg oväntat inbjuden. Strindberg hade då i åratal offentligt attackerat Levertin för vad han kallade “orientalisk prunkprosa” och “förakademiserad litteratur”. Men Levertin, aldrig en som väjde för ett samtal, bjöd in honom ändå. Vad som sades mellan de två är okänt – inga vittnen har lämnat efter sig mer än antydningar – men enligt ett brev från Verner von Heidenstam till Ellen Key “log Strindberg när han gick därifrån”. Det var en gest som överlevde orden – Levertin kunde skapa samtal där andra såg strid.

Levertins författarbana började i 1880-talets naturalistiska anda med socialt engagerad prosa. När Verner von Heidenstams Vallfart och vandringsår (1888) kom ut, väcktes Levertins intresse för diktens kraft att blicka bakåt och återväcka historien. Tillsammans med Heidenstam angrep han naturalismens torftighet i pamfletten Pepitas bröllop (1890), vilket lade grunden för nyromantiken. Hans diktsamling Legender och visor (1891), skriven under konvalescens i Davos för tuberkulos, är viktig för sin skönhet och hur den förenade österländska motiv med en icke-nationalistisk poetik. I dikter som Tannhäuser ger han röst åt sökare och tvivlare i gränslandet mellan tro och vetande.

Som litteraturhistoriker var Levertin banbrytande. Hans arbeten om gustaviansk dramatik (Teater och drama under Gustaf III, 1888) och essäer kombinerade arkivstudier med stilistisk briljans och blev förebild för senare forskare som Henrik Schück och Fredrik Böök. Han var också en brobyggare till europeisk litteratur; han översatte verk av bl.a. Heine, Goethe och Dante, och hans essäer om fransk symbolism och italiensk renässanspoesi förde Sverige närmare kontinentens intellektuella strömningar.

Oscar Levertin avled den 22 september 1906, endast 44 år gammal. Hans död blev en av tidens mest omtalade. Han hade drabbats av halsfluss, och hans läkare ordinerade ett desinficerande gurgelvatten. Under natten, omtöcknad av sjukdom, steg Levertin upp för att dricka ett glas vatten – men tog fel och svalde gurgelvattnet. Han fick en allergisk reaktion och dog kort därefter.

När du håller Oscar Levertins medalj i handen, är det som att öppna en dörr till ett bibliotek i sekelskiftets Stockholm. Silverytan viskar om litterära salonger, akademiska debatter och poetiska rörelser. Med sin tunna profil och vackra relief är medaljen inte bara ett minnesmärke, utan en berättare – en artefakt som förenar estetik, idéhistoria och svensk kulturutveckling. Den för Levertin-tolkaren tillbaka till en tid då litteraturen var nationens samvete, och kritikens ord vägde tyngre än politikens.

Frånsidan visar en lyras eleganta konturer, omgiven av cypresser och rosor – symboler för död och kärlek. Under en halvmåne reser sig en mur, kanske en allusion till en medeltida stad, en klostermur eller en orientalistisk fantasi, typisk för Levertins diktning. De latinska orden kring motivet betyder: “Han sjöng med samma glöd om rosor och cypresser.” Här förenas eros och thanatos, liv och död – ett exakt uttryck för Levertins poetiska balansgång mellan romantik och realism, kärlek och förgängelse.

Medaljen är graverad av Erik Lindberg 1943, präglad vid Kungliga myntverket på uppdrag av Svenska akademien. Åtsidans inskrift: SAGAX LITERARUM ARBITER – “Den klarsynte domaren över litteraturen” – är inte bara en hedersbetygelse, den är ett vittnesmål. Levertin var den som tolkade sin samtid med skärpa och beläste precision.  

Levertinmedaljen representerar ett skede i Sveriges kulturella självförståelse – när litteraturen var nationens ryggrad, och dess uttolkare stod i centrum. Som alternativt sparande är medaljen inte bara ett objekt med potentiel. Den är ett fragment av svensk idéhistoria. Att hålla den i sin hand är att stå i samma kedja som Heidenstam, Strindberg och Böök. Att låta fingrarna följa lyrans strängar är att höra ekot av en tid då orden var handling – och poeterna var samhällets samvete.