Oskar I. Svenska trädgårdsföreningens belöningsmedalj. Utdelad till W Andersson. Av Pehr Henrik Lundgren

Åtsida
Motivet domineras av ett idylliskt landskap som symboliserar trädgårdskonstens spännvidd. Till vänster reser sig en hög palm, vars hängande bladverk representerar exotiska växter och orangerikultur. Till höger står ett kraftigt lövträd, sannolikt en ek eller alm, som representerar den härdiga nordiska floran. Mellan träden löper texten: "AF SVENSKA TRÄDGÅRDS FÖRENINGEN". På marken i förgrunden växer gräs samt en tydligt detaljerad ranka av linnea (Linnaea borealis) med sina karaktäristiska klockformade blommor, en symbol för den svenska naturen. I avskärningen står datumet för föreningens stiftande: "DEN 31. MARS 1832." 

Frånsida
En krans ramar in det centrala fältet. Kransens vänstra halva består av en olivkvist med frukter, medan den högra utgörs av en blomsterstängel sammanflätad med ekblad. Inuti kransen, centrerat på den övre halvan, står ordet "ÅT" i relief. Därunder är mottagarens namn, "W ANDERSSON", ingraverat med versaler.
 


När handflatan rymmer en trädgård
Att hålla denna medalj i handen är att känna vikten av en svunnen tids omsorg. Det är inte bara silvrets fysiska tyngd som vilar i handflatan, utan tyngden av otaliga timmar spenderade på knä i myllan, i kamp mot frostnätter och skadeinsekter. Just detta exemplar bär spår av hantering; små repor i fältet runt namnet "W Andersson" vittnar om att den kanske har putsats med stolthet inför bjudningar eller legat i en byrålåda där den skramlat mot andra minnessaker.

Mellan palm och linnea
När vi granskar åtsidan möts vi av en bildvärld som säger mycket om det tidiga 1800-talets trädgårdsideal. Gravyren är en studie i kontraster. Till vänster ser vi en palm, troligen en Phoenix-art, som vid denna tid var statussymbolen framför andra i de svenska herrgårdarnas orangerier. Palmen representerar drömmen om södern, det exotiska som kunde tämjas med hjälp av glashus och kaminer – den "högre" trädgårdskonsten.

Till höger står dess motpol: ett svenskt lövträd, rotat i den inhemska myllan. Men den kanske finaste detaljen finner vi vid trädens fötter. Där, i den låga reliefen, slingrar sig en linnea. Den lilla blomman, Carl von Linnés älsklingsväxt, binder samman kompositionen. Det är som om Svenska Trädgårdsföreningen ville säga att oavsett om man driver fram ananas i uppvärmda växthus eller vårdar en ekbacke, så vilar allt på samma vetenskapliga och kärleksfulla grund.

En donation för framtiden
Att denna medalj överhuvudtaget existerar kan vi tacka en specifik mecenat för: A.H. Brander. Det var Brander, en ledamot av föreningen, som före sin död insåg att ära är en lika stark drivkraft som pengar. Genom att ställa en fond till Patriotiska Sällskapets förfogande säkerställde han att medel öronmärktes specifikt för att "bekosta medaljutgivningen" åt Trädgårdsföreningen.

Datumraden i avskärningen, "DEN 31. MARS 1832", kan förvirra den oinvigde. Det är inte datumet då W. Andersson fick sin belöning, utan dagen då föreningen stiftades. När medaljen väl började präglas 1845 hade föreningen redan verkat i över ett decennium för att sprida kunskap om pomologi (fruktodling) och prydnadsväxter i ett Sverige som stod på tröskeln till det moderna samhället.

Vem var W. Andersson?
På frånsidan möter vi det personliga. Ingraveringen "W ANDERSSON" är djupt skuren i silvret. Vem var han? Historien tiger ofta om de som arbetade med händerna, men kontexten ger oss ledtrådar. Han var sannolikt inte en av de rika godsägarna som satt i styrelsen. Denna typ av belöningsmedalj delades ut till personer som gjort sig "väl förtjänta av trädgårdskonstens befrämjande". Kanske var W. Andersson en skicklig stadsträdgårdsmästare som lyckats driva upp en ny sorts ros? Eller en trädgårdsmästare på ett skånskt gods som, trots hårda vintrar, lyckats hålla persikoträden vid liv? Kransen av olivkvist och ekblad som omger hans namn är klassiska segersymboler, men här hyllar de inte en general på slagfältet, utan en kämpe i trädgårdslandet.

När vi idag betraktar Lundgrens fina gravyr, från palmens solfjädersblad till linneans spröda klockor, ser vi inte bara en bit metall. Vi ser ett monument över den svenska trädgårdsrörelsens framväxt – en tid då man trodde på att landet kunde byggas, inte bara med järn och timmer, utan med spadtag och fröpåsar. Och W. Andersson, vem han än var, fick här sitt erkännande i silver som består långt efter att hans sista plantering vissnat ner.