Oskar II (1872–1907) – Från Sveriges här och flotta 1845–1895 av Adolf Lindberg - Ett halvt sekel i rikets tjänst

Oskar II (1872–1907) – Från Sveriges här och flotta 1845–1895

En detaljrik silvermedalj utgiven som en hyllning från försvarsmakten. Silver, 23,64 g, 40 mm, slät rand. Kvalitet 1+, med mindre märken och ett minimalt skrapmärke på randen. Graverad av Adolf Lindberg.

Åtsida

Oskar II:s vänstervända profil, detaljerat utförd. I omskriften längs medaljens ytterkant löper texten: "OSCAR II SVERIGES OCH NORGES KONUNG". I halsavskärningen återfinns gravörens signatur "A. LINDBERG".

Frånsida

En allegorisk gestalt, formad som en antik krigsgud (Mars/Ares) iförd hjälm och draperad mantel, sittande bland moln. I sin framsträckta högra hand håller han en segerkrans av lager, och med den vänstra handen stöder han sig mot en oval sköld. På skölden står den ingraverade texten: "D • 19 JUNI / 1845 / D • 19 JUNI / 1895". Längs den övre kanten löper omskriften: "FRÅN SVERIGES HÄR OCH FLOTTA".

Ett halvt sekel i rikets tjänst (1845–1895)

Denna silvermedalj, präglad 1895, är en direkt hyllning från armén och marinen till konungens 50-årsjubileum som officer. Oscar II föddes den 21 januari 1829 på Stockholms slott. Under uppväxten stod han under överinseende av grevinnan Christina Ulrika Taube, och barnen erhöll en fin konstnärlig utbildning där de bland annat lärde sig dansa kadrilj och vals med Adolf Fredrik Lindblad som musiklärare. Vid femton års ålder skickades han till Uppsala universitet där han studerade matematik.  

Hans militära intresse och karriär inleddes dock långt tidigare. Redan som tioåring hade prinsen mönstrat på fregatten Götheborg. Han avlade sin officersexamen i juli 1845. Den tidiga karriären präglades av havet; åren 1846–1847 medverkade han på en årslång segling med fregatten Eugénie i Östersjön och Medelhavet. Karriären gick spikrakt uppåt, och han blev kommendörkapten vid 23 års ålder samt konteramiral i flottan vid Krimkriget, endast 26 år gammal.

Parallellt med den militära banan var han djupt kulturell. Han drömde i ungdomen om att bli skald och fick goda råd av Nils Fredrik Sander och Herman Bjursten. Hans ansträngningar lönade sig när hans dikter belönades med en silvermedalj av Svenska Akademien den 20 december 1857. Under signaturen Oscar Fredrik publicerade han 1858 diktcykeln Ur svenska flottans minnen. Sammanlagt gav han ut 214 skrifter, inklusive teaterpjäsen Några timmar på Kronobergs slott. Men hans relation till Sveriges mest berömda författare var frostig; kungen ogillade skarpt August Strindberg och stormade mot verk som Röda rummet, Det nya riket och Giftas.

Monark, militär och modernisering

Innan han besteg tronen erbjöds Oscar att bli kung i både Grekland, Polen och Spanien. Att han fick dessa erbjudanden berodde på att dynastin Bernadotte var ung, vilket gjorde honom till en bra politisk kompromiss mellan Europas stormakter. Han tackade dock nej till samtliga kronor. Efter att ha varit tronföljare i tretton år, dock utan att någonsin bära titeln kronprins, blev han kung över Sverige och Norge. Han kröntes den 12 maj 1873 i Storkyrkan i Stockholm, där han svor kungaeden med tre fingrar. Han kom därmed att bli den sista kungen som kröntes i Sverige. Senare samma sommar, den 18 juli 1873, kröntes han även i Nidarosdomen i Trondheim.

Under hans regeringstid skedde omfattande militära och byråkratiska reformer. Samma år som denna medalj präglades, 1895, inrättades Patent- och registreringsverket. Redan 1877 hade en marinförvaltning instiftats, och år 1889 inrättades fem arméfördelningar som tjänstgjorde som fredsförband inom armén. Detta var en era av stark utveckling; valutan krona infördes 1873 och Oscar blev den första kungen att avbildas på den. Han fascinerades av nymodigheter och när fonografen kom till Sverige 1879 väckte den hans särskilda intresse. Kungen älskade också stora ceremonier och invigde gärna de nya stambanor som drogs över landet. Hans starka försvarspatos kvarstod hela livet, han var inspektör för de svenska militärläroverken och debatterade ofta flottans framtid med politiker som sjöministern Baltzar von Platen.

Krigshot och unionens fall

Trots de stolta militära hyllningarna kantades 1890-talet av djupa konflikter. Kungen, som utrikespolitiskt beundrade Tyskland och Otto von Bismarck mycket, såg hur unionen med Norge började knaka i fogarna. Konflikten eskalerade till den grad att en krigsplan togs fram år 1893. Närmare femtio svenska örlogsfartyg satte kurs mot Norge och spioner skickades över gränsen. Sverige krävde att norrmännen skulle riva fästningarna Kongsvinger och Fredriksten. Läget var extremt spänt tills beskedet kom från London: om inte Sverige gav upp skulle Storbritannien erkänna ett fritt Norge. Därefter bestämde man sig för att lägga ner krigsplanerna och återgå till fredliga förhandlingar.

Ansträngningarna räckte dock inte; den 7 juni 1905 förklarade det norska Stortinget unionen för upplöst. Detta blev ett oerhört hårt slag för den åldrande konungen. I sina memoarer skrev han att upplösningen hade givit hans hjärta ett djupt och oläkligt sår, och han drabbades av en djup depression som han aldrig riktigt återhämtade sig från.

De sista åren försvagades hans hälsa av åderförkalkning och prostatabesvär. Han avled till slut den 8 december 1907 på Stockholms slott. Enligt dödsattesten orsakades dödsfallet av förkalkning i hjärnans och hjärtats blodkärl, och på familjens uttryckliga begäran genomfördes ingen obduktion. Inför begravningen, som leddes av ärkebiskop Johan August Ekman, låg kungen lit de parade iförd sin amiralsuniform den 13 december, medan Stockholms biografer och teatrar ställde in sina föreställningar för att hedra monarken. Bouppteckningen efterlämnade stora tillgångar, ur vilka kung Gustaf V erhöll det så kallade Gallierafideikommisset.