Oskar II - Hortikulturens vänner i Göteborg 1874 av Adrien Hippolyte Veyrat
Oskar II - Hortikulturens vänner i Göteborg 1874 av Adrien Hippolyte Veyrat
Belöningsmedalj i brons, präglad för sällskapet Hortikulturens vänner i Göteborg av den belgiske gravören Adrien Hippolyte Veyrat (1803–1883).
Medaljen är daterad 1874, mäter 45 mm i diameter och väger 29,21 gram. Detta exemplar är outdelat då namn saknas i det reserverade fältet. Kvalitet 01/0, NM XIII:166:171
Motivet visar Göteborgs stads heraldiska vapen: ett lejon som håller en sköld med tre kronor och ett svärd, vänt mot vänster. Vapnet är placerat under en sluten kunglig krona. Omskriften lyder: "HORTIKULTURENS VÄNNER". I den nedre avskärningen står texten: "GÖTEBORG 1874."
Frånsida
Motivet domineras av en lummig och detaljrik krans bestående av blommor, blad och frukter, vilket speglar sällskapets botaniska inriktning. Kransen är öppen upptill. Centralt på ytan står texten "BELÖNING" i en båge, och därunder ordet "ÅT". Nedanför detta finns ett tomt utrymme avsett för ingravering av mottagarens namn.
En belgisk mästare och Göteborgs gröna drömmar
Detta är en medalj som tar plats. Med sina 45 millimeter i diameter och en vikt på nästan 30 gram är det en rejäl bit brons som vilar i handen. Den mörka, chokladbruna patinan ger ett sobert intryck, och reliefens djup skvallrar om att detta inte är ett hastverk. Det är ett föremål som andas den borgerliga ambition som präglade Göteborg under det sena 1800-talet – en stad som ville visa att man kunde producera mer än bara textilier, kullager och skepp. Man kunde producera skönhet.
Lejonet som trädgårdsmästare
På åtsidan möter vi "Göta lejon", Göteborgs urgamla symbol. Lejonet står där med sitt svärd och sin sköld med tre kronor, redo att försvara staden. Men i detta sammanhang, under rubriken "Hortikulturens vänner", får den krigiska symbolen en annan innebörd. Lejonet försvarar här inte staden mot dansken, utan mot den gråhet och smuts som industrialismen förde med sig. Det är intressant att notera gravören för medaljutgåvan inte är svensk. Detta är inte ett verk av den i Sverige ständigt närvarande Lea Ahlborn. Istället vände sig göteborgarna utåt, mot kontinenten, och anlitade Adrien Hippolyte Veyrat i Bryssel. Det säger något om stadens självbild. Göteborg var Sveriges port mot väster, en stad med internationella ambitioner. Att låta en belgisk mästare gravera medaljen var ett sätt att säga att den göteborgska trädgårdskonsten höll europeisk klass.
Intendent Malm och byråkratins kvarnar
Sällskapet Hortikulturens vänner stiftades den 20 december 1873, på initiativ av bland andra intendenten A.W. Malm. Malm var en nyckelfigur i Göteborgs vetenskapliga liv, mest känd för att ha stoppat upp den berömda "Malmska valen". Men här ser vi en annan sida av honom: ivraren för odling och parkkultur. Tittar man noga på åtsidan ser man årtalet 1874. Men historien rymmer en liten byråkratisk kuriositet. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien gav sitt tillstånd till präglingen först den 29 februari 1876. Medaljen bär alltså sällskapets första verksamhetsår, men det dröjde sannolikt ett par år innan de första exemplaren faktiskt kunde delas ut. Denna fördröjning visar att även i en tid av snabb utveckling fick entusiasmen ibland vänta in formaliteterna.
Kransen som bär frukt
Vänder vi på medaljen ser vi resultatet av "hortikulturen". Här finns inga strikta eklöv som på hushållningssällskapens medaljer. Istället möts vi av en yppig krans av blommor och frukter. Gravyren är levande; man kan nästan känna doften av 1870-talets prunkande trädgårdar, av de orangerier och täppor som sällskapet ville främja.
Texten "BELÖNING ÅT" hänger i luften ovanför ett tomt fält, och just detta exemplar bär på en tystnad i bronset. Att namnet saknas är dock ingen gåta utan snarare ett tecken på god planering. Sannolikt präglades en större upplaga upp i förväg inför utställningen, redo att graveras så snart vinnarna utsetts. Detta exemplar tillhör den överupplaga som blev över när festligheterna tystnat – medaljer som blev kvar i arrangörernas händer för att under det kommande seklet successivt finna vägen ut till samlarmarknaden, som oanvända löften om en belöning.
Denna medalj är ett fysiskt bevis på en tid då stadsbyggnad inte bara handlade om gator och hus, utan om livskvalitet. Hortikulturens vänner ville införa naturen i staden, och för den som lyckades – för den som fick den vackraste rosen att blomma eller den finaste frukten att mogna – väntade denna tunga bronsplakett. Att hålla den idag är att hålla en bit av drömmen om det gröna Göteborg.