Oskar II - Jönköpings läns hushållningssällskap, av Lea Ahlborn 1873

Åtsida
Motivets centrum utgörs av en sköld krönt med en kunglig krona. Skölden visar Jönköpings stadsvapen: en fästning med tre krenelerade torn, placerad under en ginstam (övre fält) prydd med tre kronor, vilket markerar kopplingen till statsmakten och det kungliga beskyddet. Skölden vilar på en sockel. Bakom skölden breder ett arrangemang av jordbruks- och hantverksredskap ut sig, vilket symboliserar sällskapets verksamhetsområden. Till vänster syns en plog samt en hög, stående smörkärna av laggat trä, vilket indikerar mejerihanteringens vikt. Till höger återfinns en räfsa, en lie, en sädeskärve samt en bikupa av halm – den klassiska symbolen för flit och samverkan. Under sockeln hänger en festong (girlang) av frukter och blad. Till vänster, strax ovanför kanten, återfinns signaturen "L.A." (Lea Ahlborn).

Frånsida
Motivet är strikt textbaserat och inramas av en kraftig eklovskrans, en symbol för styrka och medborgerlig förtjänst. Kransen är nedtill sammanbunden med ett band. Inuti kransen löper texten fördelad på fem rader: "AF / JÖNKÖPINGS / LÄNS / HUSHÅLLNINGS / SÄLLSKAP".

Ett silverne bevis på Smålands flit
När denna silvermedalj präglades 1873 hade Sverige precis trätt in i en ny era. Oskar II satt ny på tronen och landet befann sig i en rasande snabb omvandling. Men långt ifrån huvudstadens gatlyktor och fabriksskorstenar pågick en annan, tystare revolution – den på den småländska landsbygden. Att hålla denna medalj i handen är att hålla ett fysiskt bevis på denna strävan. Det är en tung, sval bit historia som berättar om kampen för att tvinga fram välstånd ur mager jord.

Lea Ahlborns säkra hand
Det första som slår betraktaren är gravyrens skärpa. Medaljen är signerad "L.A.", initialerna för Lea Ahlborn. Hon var inte bara en skicklig hantverkare, utan Sveriges första kvinnliga statsstjänsteman som mynt- och medaljgravör. Hennes förmåga att på en yta av bara några centimeter fånga en hel värld av redskap är slående. På åtsidan ser vi inte bara en statisk vapensköld; vi ser ett stilleben över 1800-talets agrartekniska drömmar.

Detaljrikedomen i smörkärnan till vänster om skölden är särskilt intressant. Vid denna tid började det svenska jordbruket ställa om från ren spannmålsodling till animalieproduktion och mejerihantering. Smörkärnan är alltså inte bara dekoration – den är en politisk och ekonomisk programförklaring i miniatyr. Hushållningssällskapen propagerade ivrigt för avel, bättre foder och rationell mjölkhantering.

Bikupan som ideal
Till höger om skölden finner vi en halmbikupa. I 1800-talets bildspråk var detta den ultimata symbolen för flit, sparsamhet och samhällsnytta. Precis som bina arbetade för kupans gemensamma bästa, förväntades den småländska bonden arbeta för socknens och nationens välstånd. Jönköpings läns hushållningssällskap, grundat redan i början av århundradet, hade som uppgift att belöna just denna biflit.

Att medaljen saknar mottagarnamn på frånsidan, eller på randen, gör den till en tyst representant för kollektivet. Kanske delades den aldrig ut, eller så väntade den på att graveras för en bonde som lyckats dikat ut en torvmosse, en piga som visat särskild omsorg i ladugården, eller en husmor som vävt det finaste linet.

Eklöv och fästningsmurar
Jönköpings vapen, fästningen med sina tre torn, tronar i mitten. Det är en påminnelse om regionens historia som gränsland och försvarsfäste, men här omgivet av fredens verktyg: lien och räfsan. Kontrasten är talande. Svärden har bokstavligen smitts om till plogbillar. Eklövskransen på frånsidan knyter an till en lång tradition av att belöna medborgerliga dygder. Eken, det träd som växer långsamt men med enorm styrka, var en passande metafor för det småländska jordbruket. Det var inget som gav snabba vinster. Det krävdes tålamod, precis som det krävdes tålamod för Lea Ahlborn att med stickeln frammana varje litet löv i den hårda metallen.

Denna medalj från 1873 är mer än en utmärkelse; den är en spegelbild av ett samhälle i förändring, där "Hushållning" inte bara handlade om att spara, utan om att förvalta och förädla landet.