Oskar II:s 75-årsdag den 24 januari 1904 av Adolf Lindberg
Oskar II:s 75-årsdag den 24 januari 1904 av Adolf Lindberg
Silver, 101.84g, 58mm, slät rand. Kvalitet 1+/01 (två fläckar på åtsidans porträtt). Graverad av Adolf Lindberg.
Åtsida
Motivet utgörs av konung Oscar II:s vänstervända bröstbild i hög relief. Monarken är avbildad i amiralsuniform med epåletter, Serafimerordens kraschan samt ytterligare bröstdekorationer. Längs medaljens kant löper omskriften "OSCAR · II · SVERIGES · NORGES / GÖTH · OCH · VEND · KONUNG" separerat i över- och underkant. Nere till vänster, precis under bröstbildens avskärning, återfinns gravörens signatur "A LINDBERG".
Frånsida
I centrum framträder konungens stora, krönta namnchiffer, bestående av ett "O" och "II" elegant sammanflätade med varandra. Chiffret omges av symmetriska, blommande rosenkvistar. Ovanför motivet, på vardera sidan om den kungliga kronan, står datumet "D · 21 JAN" och "ÅR 1904". I den nedre halvan av fältet finns en femsidig inskription med texten: "GÄRD · AF · VÖRDNAD / TILLGIFVENHET / OCH · TACKSAMHET · TILL / EN · ÄLSKAD · KONUNG / PÅ · 75-ÅRSDAGEN".
Vägen till tronen och de tidiga åren
Oskar och hans äldre bröder Karl (Karl XV) och Gustav uppfostrades och undervisades gemensamt, bland annat av informatorer hämtade från Uppsala universitet. Som person ansågs den unge prinsen besitta det teoretiska huvudets förtjänster och fel: han var noggrann och envis, men samtidigt distraherad, obeslutsam och svag för smicker. Det bestämdes tidigt att Oskars militära bana skulle ägnas åt flottan, och han förde sitt första fartygsbefäl år 1849. Ingenting tydde initialt på att han skulle bli monark, men efter att brodern Gustav avled 1852 och Karls son dog 1854, förändrades tronföljden dramatiskt. När Karl XV blev kung 1859 tillträdde Oskar som tronföljare, en position han innehade i 13 år innan han slutligen besteg tronen i september 1872.
En konservativ utrikespolitiker
Utrikespolitiken var ett av Oskars absolut största intressen. Han var berest, språkkunnig och hade stora sällskapstalanger, även om hans känslosamhet ibland hindrade en klar politisk bedömning. Efter det fransk-tyska kriget kom han att orientera den svenska utrikespolitiken i en tydligt tyskvänlig riktning. Han hyste en stor beundran för Bismarck, och det wilhelminska Tyskland representerade för honom en idealisk konservativ ordning och stabilitet. Inrikespolitiskt vägrade han att erkänna parlamentarismens principer, då han ansåg dem vara osvenska och oförenliga med hans syn på kungamakten. Han betraktade själva partiväsendet som någonting ont.
Unionskrisen och den representativa rollen
Under Oskars regeringstid kulminerade spänningarna inom den svensk-norska unionen. Han försvarade envist kungamakten mot de norska parlamentariska kraven, men led ett tungt politiskt nederlag i och med riksrättsdomen 1884. Unionsbrottet 1905 eskalerade så snabbt att Oskar ställdes inför fullbordat faktum, vilket han tog mycket hårt och ledde till att han på senhösten samma år formellt abdikerade som norsk konung. I samband med detta ändrade han sitt valspråk till "Sveriges väl".
Även om Oskar bedömdes som en svag statsman som sällan kunde leva upp till sina maktfullkomliga och tvärsäkra uttalanden, var han utomordentligt skicklig i att fullgöra sina representativa plikter. Han hade en enorm arbetsförmåga och var intensivt verksam inom det kulturella fältet; han skrev dikter, översatte litteratur och var djupt engagerad i akademiernas verksamhet. Under 1890-talet stärktes hans ställning avsevärt på det emotionella planet hos det svenska folket tack vare en framväxande nationell och rojalistisk rörelse. Det var i ljuset av denna uppskattning som han på sin 75-årsdag 1904 kunde ta emot de varma hyllningar som förevigats på denna medalj.
Silver, 101.84g, 58mm, slät rand. Kvalitet 1+/01 (två fläckar på åtsidans porträtt). Graverad av Adolf Lindberg.
Åtsida
Motivet utgörs av konung Oscar II:s vänstervända bröstbild i hög relief. Monarken är avbildad i amiralsuniform med epåletter, Serafimerordens kraschan samt ytterligare bröstdekorationer. Längs medaljens kant löper omskriften "OSCAR · II · SVERIGES · NORGES / GÖTH · OCH · VEND · KONUNG" separerat i över- och underkant. Nere till vänster, precis under bröstbildens avskärning, återfinns gravörens signatur "A LINDBERG".
Frånsida
I centrum framträder konungens stora, krönta namnchiffer, bestående av ett "O" och "II" elegant sammanflätade med varandra. Chiffret omges av symmetriska, blommande rosenkvistar. Ovanför motivet, på vardera sidan om den kungliga kronan, står datumet "D · 21 JAN" och "ÅR 1904". I den nedre halvan av fältet finns en femsidig inskription med texten: "GÄRD · AF · VÖRDNAD / TILLGIFVENHET / OCH · TACKSAMHET · TILL / EN · ÄLSKAD · KONUNG / PÅ · 75-ÅRSDAGEN".
Vägen till tronen och de tidiga åren
Oskar och hans äldre bröder Karl (Karl XV) och Gustav uppfostrades och undervisades gemensamt, bland annat av informatorer hämtade från Uppsala universitet. Som person ansågs den unge prinsen besitta det teoretiska huvudets förtjänster och fel: han var noggrann och envis, men samtidigt distraherad, obeslutsam och svag för smicker. Det bestämdes tidigt att Oskars militära bana skulle ägnas åt flottan, och han förde sitt första fartygsbefäl år 1849. Ingenting tydde initialt på att han skulle bli monark, men efter att brodern Gustav avled 1852 och Karls son dog 1854, förändrades tronföljden dramatiskt. När Karl XV blev kung 1859 tillträdde Oskar som tronföljare, en position han innehade i 13 år innan han slutligen besteg tronen i september 1872.
En konservativ utrikespolitiker
Utrikespolitiken var ett av Oskars absolut största intressen. Han var berest, språkkunnig och hade stora sällskapstalanger, även om hans känslosamhet ibland hindrade en klar politisk bedömning. Efter det fransk-tyska kriget kom han att orientera den svenska utrikespolitiken i en tydligt tyskvänlig riktning. Han hyste en stor beundran för Bismarck, och det wilhelminska Tyskland representerade för honom en idealisk konservativ ordning och stabilitet. Inrikespolitiskt vägrade han att erkänna parlamentarismens principer, då han ansåg dem vara osvenska och oförenliga med hans syn på kungamakten. Han betraktade själva partiväsendet som någonting ont.
Unionskrisen och den representativa rollen
Under Oskars regeringstid kulminerade spänningarna inom den svensk-norska unionen. Han försvarade envist kungamakten mot de norska parlamentariska kraven, men led ett tungt politiskt nederlag i och med riksrättsdomen 1884. Unionsbrottet 1905 eskalerade så snabbt att Oskar ställdes inför fullbordat faktum, vilket han tog mycket hårt och ledde till att han på senhösten samma år formellt abdikerade som norsk konung. I samband med detta ändrade han sitt valspråk till "Sveriges väl".
Även om Oskar bedömdes som en svag statsman som sällan kunde leva upp till sina maktfullkomliga och tvärsäkra uttalanden, var han utomordentligt skicklig i att fullgöra sina representativa plikter. Han hade en enorm arbetsförmåga och var intensivt verksam inom det kulturella fältet; han skrev dikter, översatte litteratur och var djupt engagerad i akademiernas verksamhet. Under 1890-talet stärktes hans ställning avsevärt på det emotionella planet hos det svenska folket tack vare en framväxande nationell och rojalistisk rörelse. Det var i ljuset av denna uppskattning som han på sin 75-årsdag 1904 kunde ta emot de varma hyllningar som förevigats på denna medalj.