Otto Fleming (1696–1778) – Krigaren, diplomaten och riksrådet
Otto Fleming (1696–1778) – Krigaren, diplomaten och riksrådet
Vacker silvermedalj med blåguldskimrande präglingsglans framställd över en historiskt betydelsefull personlighet. Silver 23.28g, 41mm, kvalitet 01, Hyckert I:272
På en silvermedalj från 1755 möter vi Otto Fleming (1696–1778) på krönet av sin karriär. Gravören Magnus Gustav Arbien har på åtsidan fångat den 59-årige friherren i profil, bärandes en tidstypisk allongeperuk och klädd i harnesk med en draperad mantel. Det är bilden av en man med auktoritet, något som understryks av den latinska omskriften: OTTO FLEMING L. BARO CHIL. EQVES ET COM. ORENSIF. Titlarna radar upp ett liv i rikets tjänst: Friherre, överste ("Chiliarchus"), samt riddare och kommendör av Svärdsorden. Men för att förstå tyngden i dessa titlar måste vi se bortom metallen.
Från slagfält till salonger Flemings bana började i krutrök. Redan som ung livgardist bevittnade han det karolinska enväldets fall vid Fredrikshald 1718. Hans militära nyfikenhet förde honom därefter ut i Europa, där han under 1720- och 30-talen tjänstgjorde i Frankrike under den legendariske fältherren Moritz av Sachsen. Dessa erfarenheter ekar tydligt på medaljens frånsida. I den kvadrerade vapenskölden, som vilar på en hermelinsfodrad mantel, syns symbolerna för hans värv: ett seglande skepp, en rykande artillerikanon och en fästning vid vatten. Det är en heraldisk berättelse om en man som behärskade både land- och sjökrigskonst.
Hattpartiets man och diplomatisk triumf Hemma i frihetstidens Sverige blev Fleming en av Hattpartiets mest trogna kämpar. I nära allians med Carl Gustaf Tessin drev han en aggressiv utrikespolitik och var djupt delaktig i beslutet om kriget mot Ryssland 1741. Hans politiska iver var så stor att han i krigets slutskede försökte hinna först till Stockholm för att leverera nyheten om fredsförhandlingarna, men snuvades på mållinjen.
Hans kanske största framgångar nåddes dock på det diplomatiska golvet. Som envoyé i Köpenhamn rodde han i hamn den känsliga holsteinska utbytestraktaten 1749 och banade väg för det strategiska giftermålet mellan kronprins Gustav (III) och den danska prinsessan Sofia Magdalena. Trots slitningar med kanslipresidenten von Höpken, stärkte framgångarna i Danmark Flemings aktier avsevärt.
Riksrådet och det svåra jämnmodet År 1755, samma år som denna medalj präglades, nådde Fleming den politiska toppen genom sitt inträde i riksrådet. Det är här medaljens valspråk på frånsidan blir särskilt intressant. Ovanför vapenskölden läser vi Horatius ord: AEQVAM SERVARE MENTEM – "Att bevara jämnmod".
Det kan tyckas vara en from förhoppning, för Flemings tid i rådet blev allt annat än lugn. Trots sin partitillhörighet visade han en överraskande självständighet i ekonomiska frågor. Han gick till storms mot Hattarnas älsklingsprojekt, växelkontoren, som han kallade för "auktoriserat vingleri" och varnade klarsynt för den skenande inflationen. Historien skulle ge honom rätt, men i rådet stod han ofta ensam.
Fall och upprättelse Flemings "jämnmod" sattes på hårda prov när han, trogen partilinjen i utrikespolitiken, drev på för Sveriges inblandning i det pommerska kriget 1757. När de politiska vindarna vände och Mösspartiet tog makten vid 1765 års riksdag, blev kriget hans fall. Han ställdes till svars och tvingades begära avsked.
Även om han vid regimskiftet 1769 erbjöds återinträde i rådet, avböjde den då åldrade Fleming. Han drog sig istället tillbaka till Sätuna gård utanför Uppsala. Medaljen från 1755 kvarstår därmed som ett fruset ögonblick från hans maktperiod – ett minne av krigaren och diplomaten som försökte bevara sitt jämnmod i stormens öga.