Otto Henrik Nordenskjöld (1747–1832) av Erik Lindberg - Hjälten vid Hogland den 17 juli 1788
Otto Henrik Nordenskjöld (1747–1832) av Erik Lindberg
Silver, 34.75g, 43mm. Kvalitet 1+. Referenser: Ulla Ehrensvärd 242. Numismatiska meddelanden XXIX (Axel Wahlstedt 1937) sid 84.
Åtsida
Vänstervänd bröstbild av viceamiral Otto Henrik Nordenskjöld, klädd i tidstypisk 1700-talsuniform och med håret samlat i en nackrosett. Längs den yttre kanten löper omskriften "VICE-AMIRALEN FRIH • OTTO HENRIK NORDENSKJÖLD F • 1747 D • 1832", där "F" och "D" står för född respektive död. I fältet under porträttet återfinns myntgravörens signatur och tillverkningsår: "E • LINDBERG 1924".
Frånsida
Motivet utgörs av ett kraftfullt, upprättstående svärd som inramas av två symmetriska lagerkvistar, vilka i sin nederdel är sammanflätade med ett vackert slingrande band. Ovanför svärdet, utmed den övre kanten, löper omskriften "GUD MIN SKÖLD". I fältets nedre del står inskriften fördelad på tre raka rader: "HOGLAND / DEN 17 JULI / 1788".
År 1924 tog överstelöjtnant A. G. Nordenskjöld initiativet till att låta prägla denna eleganta minnesmedalj. När överstelöjtnanten gick bort under året, slutfördes uppdraget av hans brorson, löjtnant Gunnar Nordenskjöld, som lät den framstående gravören Erik Lindberg formge och färdigställa utgåvan. Syftet var att hedra deras berömde förfader, viceamiralen Otto Henrik Nordenskjöld. Som förlaga till medaljens strama och mycket karaktärsfulla porträtt utgick Lindberg ifrån ett äldre kopparstick utfört av J. L. Caton.
Otto Henrik Nordenskjöld tillhörde en finlandssvensk adelssläkt där de gamla karolinska värderingarna fortfarande levde starkt. Han inledde sin bana vid flottan i Karlskrona redan vid fjorton års ålder, men det var i fransk utlandstjänst som han skolades till en modern sjötaktiker. Ombord på det franska flaggskeppet Fendant stred han med utmärkelse i slaget vid Grenada 1779 och fick med egna ögon erfara hur en ny, friare sjötaktik framgångsrikt började ersätta den föråldrade linjetaktiken. Hemma i Sverige blev han sedan en ovärderlig resurs och en stark anhängare av F. H. af Chapmans revolutionerande skeppsbyggeri. Vid de avgörande provseglingarna 1787 förde Nordenskjöld själv befälet över linjefartyget Gustaf Adolph, vilket utklassade äldre fartygstyper.
När Gustav III drog in landet i krig mot Ryssland 1788 utsågs kungens broder, hertig Karl, till överbefälhavare. Nordenskjöld fick axla den tunga och avgörande rollen som flaggkapten, vilket i praktiken innebar att han var ansvarig för alla sjöoperationer. Denna position var djupt påfrestande, då han var formellt underordnad en kungabroder med ytterst begränsad sjömilitär erfarenhet och med nära band till den politiska adelsoppositionen. Trots detta höll Nordenskjöld – ständigt obrottsligt lojal mot kronan och djupt avogt inställd till partistrider – den svenska flottan samman genom sin fasta beslutsamhet.
Medaljens frånsida är specifikt tillägnad drabbningen vid Hogland den 17 juli 1788, en av den svenska örlogsflottans hårdaste prövningar. Trots att han ursprungligen hade förordat försiktighet, visade Nordenskjöld upp en briljant förmåga till taktisk manövrering när striden väl var ett faktum. Resultatet blev en svensk framgång som säkrade hans omedelbara befordran till konteramiral. En fascinerande numismatisk detalj är att Lindberg på sin första skiss hade planerat omskriften "ÖRLOGSFLOTTAN 1788–1790" för frånsidan. Detta ändrades lyckligtvis till "GUD MIN SKÖLD" – ätten Nordenskjölds eget valspråk – vilket perfekt ramar in det upprätta svärdet och fångar essensen av den orubbbarhet som utmärkte hans ledarskap.
Nordenskjölds allra största militära triumf utspelade sig dock två år senare under det legendariska "Viborgska gatloppet" i juli 1790. När den svenska flottan låg instängd och hotades av total förintelse, tog det tre veckor av enorm anspänning innan vindarna vände. Det var då Nordenskjöld med en sällsynt auktoritet och kyla övertygade en tvekande Gustav III om att välja den livsfarliga, men nödvändiga, västra utbrytningsleden. Under extrem beskjutning ledde Nordenskjöld och kungen flaggskeppet ut i friheten och räddade den svenska örlogsmakten. Denna tunga silvermedalj utgör idag en tidlös och synnerligen ståtlig hyllning till ett av den svenska sjöhistorians skarpaste sinnen.
Silver, 34.75g, 43mm. Kvalitet 1+. Referenser: Ulla Ehrensvärd 242. Numismatiska meddelanden XXIX (Axel Wahlstedt 1937) sid 84.
Tredje bilden en digitalt kolorerad gipsrelief.
Åtsida
Vänstervänd bröstbild av viceamiral Otto Henrik Nordenskjöld, klädd i tidstypisk 1700-talsuniform och med håret samlat i en nackrosett. Längs den yttre kanten löper omskriften "VICE-AMIRALEN FRIH • OTTO HENRIK NORDENSKJÖLD F • 1747 D • 1832", där "F" och "D" står för född respektive död. I fältet under porträttet återfinns myntgravörens signatur och tillverkningsår: "E • LINDBERG 1924".
Frånsida
Motivet utgörs av ett kraftfullt, upprättstående svärd som inramas av två symmetriska lagerkvistar, vilka i sin nederdel är sammanflätade med ett vackert slingrande band. Ovanför svärdet, utmed den övre kanten, löper omskriften "GUD MIN SKÖLD". I fältets nedre del står inskriften fördelad på tre raka rader: "HOGLAND / DEN 17 JULI / 1788".
År 1924 tog överstelöjtnant A. G. Nordenskjöld initiativet till att låta prägla denna eleganta minnesmedalj. När överstelöjtnanten gick bort under året, slutfördes uppdraget av hans brorson, löjtnant Gunnar Nordenskjöld, som lät den framstående gravören Erik Lindberg formge och färdigställa utgåvan. Syftet var att hedra deras berömde förfader, viceamiralen Otto Henrik Nordenskjöld. Som förlaga till medaljens strama och mycket karaktärsfulla porträtt utgick Lindberg ifrån ett äldre kopparstick utfört av J. L. Caton.
Otto Henrik Nordenskjöld tillhörde en finlandssvensk adelssläkt där de gamla karolinska värderingarna fortfarande levde starkt. Han inledde sin bana vid flottan i Karlskrona redan vid fjorton års ålder, men det var i fransk utlandstjänst som han skolades till en modern sjötaktiker. Ombord på det franska flaggskeppet Fendant stred han med utmärkelse i slaget vid Grenada 1779 och fick med egna ögon erfara hur en ny, friare sjötaktik framgångsrikt började ersätta den föråldrade linjetaktiken. Hemma i Sverige blev han sedan en ovärderlig resurs och en stark anhängare av F. H. af Chapmans revolutionerande skeppsbyggeri. Vid de avgörande provseglingarna 1787 förde Nordenskjöld själv befälet över linjefartyget Gustaf Adolph, vilket utklassade äldre fartygstyper.
När Gustav III drog in landet i krig mot Ryssland 1788 utsågs kungens broder, hertig Karl, till överbefälhavare. Nordenskjöld fick axla den tunga och avgörande rollen som flaggkapten, vilket i praktiken innebar att han var ansvarig för alla sjöoperationer. Denna position var djupt påfrestande, då han var formellt underordnad en kungabroder med ytterst begränsad sjömilitär erfarenhet och med nära band till den politiska adelsoppositionen. Trots detta höll Nordenskjöld – ständigt obrottsligt lojal mot kronan och djupt avogt inställd till partistrider – den svenska flottan samman genom sin fasta beslutsamhet.
Medaljens frånsida är specifikt tillägnad drabbningen vid Hogland den 17 juli 1788, en av den svenska örlogsflottans hårdaste prövningar. Trots att han ursprungligen hade förordat försiktighet, visade Nordenskjöld upp en briljant förmåga till taktisk manövrering när striden väl var ett faktum. Resultatet blev en svensk framgång som säkrade hans omedelbara befordran till konteramiral. En fascinerande numismatisk detalj är att Lindberg på sin första skiss hade planerat omskriften "ÖRLOGSFLOTTAN 1788–1790" för frånsidan. Detta ändrades lyckligtvis till "GUD MIN SKÖLD" – ätten Nordenskjölds eget valspråk – vilket perfekt ramar in det upprätta svärdet och fångar essensen av den orubbbarhet som utmärkte hans ledarskap.
Nordenskjölds allra största militära triumf utspelade sig dock två år senare under det legendariska "Viborgska gatloppet" i juli 1790. När den svenska flottan låg instängd och hotades av total förintelse, tog det tre veckor av enorm anspänning innan vindarna vände. Det var då Nordenskjöld med en sällsynt auktoritet och kyla övertygade en tvekande Gustav III om att välja den livsfarliga, men nödvändiga, västra utbrytningsleden. Under extrem beskjutning ledde Nordenskjöld och kungen flaggskeppet ut i friheten och räddade den svenska örlogsmakten. Denna tunga silvermedalj utgör idag en tidlös och synnerligen ståtlig hyllning till ett av den svenska sjöhistorians skarpaste sinnen.