Ragnar Östberg (1866–1945) - En massiv och imponerande stor gjuten järnmedalj som hedrar arkitekten bakom Stockholms stadshus - Från springpojke till mästerarkitekt
Ragnar Östberg (1866–1945)
En massiv och imponerande stor gjuten järnmedalj som hedrar arkitekten bakom Stockholms stadshus. Medaljen är framställd i en strängt begränsad upplaga om endast 75 exemplar. 727 g, 118 mm. Modellerad av S. Nilsson. Kvalitet 01.
Åtsida
På medaljens framsida avbildas arkitekten Ragnar Östbergs högervända huvud i en djup och distinkt relief, vilken framhäver hans karaktäristiska anletsdrag. Ytan har den robusta och matta textur som är typisk för gjutjärn. Längs kanterna löper namnet i stora, versala bokstäver: "RAGNAR" till vänster och "ÖSTBERG" till höger.
Frånsida
Frånsidans motiv domineras av en centralt placerad kvinnogestalt – sannolikt Sankt Eriks eller Stockholms beskyddarinna – stående i en nisch infälld i en murad tegelvägg, en direkt arkitektonisk referens till Stockholms stadshus. Hela kompositionen ramas in av en elegant lagerkrans längs medaljens ytterkant. På var sin sida om den centrala nischen finns latinska inskriptioner i relief.
Till vänster:
"CVRIA CIVITATIS / HOLMENSIS / MCMXXIII"
(Stockholms stadshus 1923)
Till höger:
"VERBA VOLANT / MONVMENTVM / MANET"
(Orden flyger bort, monumentet består)
Från springpojke till mästerarkitekt
Ragnar Östberg föddes 1866 på Södermalm i Stockholm. Han avbröt tidigt sina läroverksstudier för att börja arbeta på ett köpmanskontor vid Skeppsbron. Det var dock genom flitiga besök på Nationalmuseum som hans konstnärliga ådra väcktes. Vid arton års ålder började han studera arkitektur vid Kungliga Tekniska högskolan och fortsatte därefter vid Konstakademiens arkitekturskola. Genom en lång studieresa på cykel genom Europa i slutet av 1800-talet sög han i sig inspiration från bland annat England, Frankrike och Italien, intryck som lade grunden för hans högst personliga och eklektiska stil.
Efter att kring sekelskiftet ha varit verksam i Umeå, där han ritade de numera byggnadsminnesmärkta Scharinska och Aschanska villorna, återvände han till Stockholm. Hans arkitektur kom att präglas av en unik blandning av sekelskiftets nationalromantik och klassisk monumentalitet, med tydliga spår av den brittiska Arts and Crafts-rörelsen och en osviklig känsla för det gedigna hantverket.
Monumentet vid Riddarfjärden
Östbergs absolut största och mest ikoniska verk är utan tvekan Stockholms stadshus. Redan 1903 började han skissa på projektet, som ursprungligen var tänkt som en tung jugendbyggnad i granit. Han ändrade sig dock och valde det handslagna röda teglet som fasadmaterial, vilket gav byggnaden dess varma och levande karaktär. Arkitekturen blev en storslagen syntes: borggården hämtade inspiration från svenska renässansslott som Gripsholm, medan fasaderna mot vattnet och de bysantinska mosaikerna bar tydliga ekon av Dogepalatset i Venedig, en plats Östberg besökt flera gånger under sina resor.
När Stadshuset slutligen invigdes på midsommaraftonen den 23 juni 1923, möttes det av enorma ovationer och betraktades omedelbart som ett av landets märkligaste byggnadsverk. Denna storslagna järnmedalj är slagen just till minne av denna historiska invigning 1923 (MCMXXIII), och dess valspråk på frånsidan fångar briljant arkitektens livsgärning: "Orden flyger bort, monumentet består".
I motvind mot funktionalismen
Stadshusets internationella rykte spreds snabbt, särskilt i den anglosaxiska världen, och Östberg blev 1926 den förste svensken att belönas med Royal Institute of British Architects guldmedalj. Hemma i Sverige blev han dock med tiden en något kontroversiell figur inom arkitektkåren. Hans vurm för det klassiska, det monumentala och det dekorerade stod i skarp kontrast till den framväxande funktionalismen som slog igenom på allvar vid Stockholmsutställningen 1930.
När han ritade ett av sina sista stora verk, Sjöhistoriska museet (1933–1936), skedde det på uttrycklig begäran av donatorn Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse att byggnaden inte fick uppföras i funktionalistisk stil, då man ville undvika ännu "en skolåda". Genom att anknyta till 1700-talsarkitekten Olof Tempelmans ideal markerade Östberg ännu en gång sin distans till de moderna stilidealen.
Ragnar Östberg, som under många år även var professor vid Konsthögskolan och en ledande gestalt i Stockholms skönhetsråd, ägde paradoxalt nog aldrig sin egen bostad i staden han var med och formade. När han avled i februari 1945 drogs hans kista av ett hästspann över Stadshusbron och in på borgargården, där Sankt Eriks fana halades till halv stång för att hedra mannen vars monument för alltid kommer att prägla Stockholms silhuett.
En massiv och imponerande stor gjuten järnmedalj som hedrar arkitekten bakom Stockholms stadshus. Medaljen är framställd i en strängt begränsad upplaga om endast 75 exemplar. 727 g, 118 mm. Modellerad av S. Nilsson. Kvalitet 01.
Åtsida
På medaljens framsida avbildas arkitekten Ragnar Östbergs högervända huvud i en djup och distinkt relief, vilken framhäver hans karaktäristiska anletsdrag. Ytan har den robusta och matta textur som är typisk för gjutjärn. Längs kanterna löper namnet i stora, versala bokstäver: "RAGNAR" till vänster och "ÖSTBERG" till höger.
Frånsida
Frånsidans motiv domineras av en centralt placerad kvinnogestalt – sannolikt Sankt Eriks eller Stockholms beskyddarinna – stående i en nisch infälld i en murad tegelvägg, en direkt arkitektonisk referens till Stockholms stadshus. Hela kompositionen ramas in av en elegant lagerkrans längs medaljens ytterkant. På var sin sida om den centrala nischen finns latinska inskriptioner i relief.
Till vänster:
"CVRIA CIVITATIS / HOLMENSIS / MCMXXIII"
(Stockholms stadshus 1923)
Till höger:
"VERBA VOLANT / MONVMENTVM / MANET"
(Orden flyger bort, monumentet består)
Från springpojke till mästerarkitekt
Ragnar Östberg föddes 1866 på Södermalm i Stockholm. Han avbröt tidigt sina läroverksstudier för att börja arbeta på ett köpmanskontor vid Skeppsbron. Det var dock genom flitiga besök på Nationalmuseum som hans konstnärliga ådra väcktes. Vid arton års ålder började han studera arkitektur vid Kungliga Tekniska högskolan och fortsatte därefter vid Konstakademiens arkitekturskola. Genom en lång studieresa på cykel genom Europa i slutet av 1800-talet sög han i sig inspiration från bland annat England, Frankrike och Italien, intryck som lade grunden för hans högst personliga och eklektiska stil.
Efter att kring sekelskiftet ha varit verksam i Umeå, där han ritade de numera byggnadsminnesmärkta Scharinska och Aschanska villorna, återvände han till Stockholm. Hans arkitektur kom att präglas av en unik blandning av sekelskiftets nationalromantik och klassisk monumentalitet, med tydliga spår av den brittiska Arts and Crafts-rörelsen och en osviklig känsla för det gedigna hantverket.
Monumentet vid Riddarfjärden
Östbergs absolut största och mest ikoniska verk är utan tvekan Stockholms stadshus. Redan 1903 började han skissa på projektet, som ursprungligen var tänkt som en tung jugendbyggnad i granit. Han ändrade sig dock och valde det handslagna röda teglet som fasadmaterial, vilket gav byggnaden dess varma och levande karaktär. Arkitekturen blev en storslagen syntes: borggården hämtade inspiration från svenska renässansslott som Gripsholm, medan fasaderna mot vattnet och de bysantinska mosaikerna bar tydliga ekon av Dogepalatset i Venedig, en plats Östberg besökt flera gånger under sina resor.
När Stadshuset slutligen invigdes på midsommaraftonen den 23 juni 1923, möttes det av enorma ovationer och betraktades omedelbart som ett av landets märkligaste byggnadsverk. Denna storslagna järnmedalj är slagen just till minne av denna historiska invigning 1923 (MCMXXIII), och dess valspråk på frånsidan fångar briljant arkitektens livsgärning: "Orden flyger bort, monumentet består".
I motvind mot funktionalismen
Stadshusets internationella rykte spreds snabbt, särskilt i den anglosaxiska världen, och Östberg blev 1926 den förste svensken att belönas med Royal Institute of British Architects guldmedalj. Hemma i Sverige blev han dock med tiden en något kontroversiell figur inom arkitektkåren. Hans vurm för det klassiska, det monumentala och det dekorerade stod i skarp kontrast till den framväxande funktionalismen som slog igenom på allvar vid Stockholmsutställningen 1930.
När han ritade ett av sina sista stora verk, Sjöhistoriska museet (1933–1936), skedde det på uttrycklig begäran av donatorn Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse att byggnaden inte fick uppföras i funktionalistisk stil, då man ville undvika ännu "en skolåda". Genom att anknyta till 1700-talsarkitekten Olof Tempelmans ideal markerade Östberg ännu en gång sin distans till de moderna stilidealen.
Ragnar Östberg, som under många år även var professor vid Konsthögskolan och en ledande gestalt i Stockholms skönhetsråd, ägde paradoxalt nog aldrig sin egen bostad i staden han var med och formade. När han avled i februari 1945 drogs hans kista av ett hästspann över Stadshusbron och in på borgargården, där Sankt Eriks fana halades till halv stång för att hedra mannen vars monument för alltid kommer att prägla Stockholms silhuett.