Richard Bergh (1858–1919) utgavs av Svenska Akademien 1992 av Ulf Linde

Richard Bergh (1858–1919) utgavs av Svenska Akademien 1992 av Ulf Linde
Silver, 46.39g, 45mm, Bo Svensén sid 414, kvalitet 01

Den är formgiven av konstkritikern, författaren och akademiledamoten Ulf Linde (1929–2013), vilket ger verket en särskild dimension då en konstteoretiker tolkar en annan. Åtsidan presenterar ett djupt expressivt och otraditionellt porträtt av Bergh. Linde har arbetat med en "rå" teknik där ansiktet tycks frammejslat direkt ur materian med grova, energiska spår. Berghs karaktäristiska anletsdrag – den höga pannan och den kraftiga mustaschen – framträder ur en yta som påminner om en hastig kolteckning eller en grovt modellerad lerskiss, snarare än en finputsad, akademisk medaljgravyr. Det är ett porträtt som söker fånga temperamentet och den inre blicken.

Frånsidan bär den latinska sentensen ARS VITA EST RICHARD BERGH ("Konsten är livet Richard Bergh"). Texten är huggen med ojämna, nästan arkaiska bokstäver som fyller hela ytan, vilket förstärker känslan av att orden är ristade i sten. Hela medaljen utstrålar en materialitet och en oförställd kraft som harmonierar med Berghs egen roll som en stridbar förnyare av det svenska konstlivet.

Mannen av den andra generationen: Konstnär, Polemiker, Museibyggare
När Ulf Linde 1992 formgav denna medalj över Richard Bergh, fångade han en personlighet som var lika mycket intellektuell som konstnär. Richard Bergh beskrev sig själv som "en man av andra generationen". Med det menade han att han bar på ett tungt arv av kultur och bildning – fadern var den kände landskapsmålaren Edvard Bergh – men också en benägenhet för analys och reflektion som ibland kunde hämma den spontana skaparglädjen. Men just denna reflekterande natur gjorde honom till en av de viktigaste ideologerna i svensk konsthistoria.

Från Paris till Opponenterna Berghs bana började i det trygga konstnärshemmet och fortsatte, som för så många andra vid denna tid, i Paris. Där mötte han 1880-talets nya strömningar: ljusstudiet, pleinairismen och naturalismen. Men till skillnad från impressionisterna som ofta lät formen lösas upp i ljus, sökte Bergh alltid det psykologiska djupet och den fasta strukturen. Hans porträtt av fästmön Helena Klemming och målningen Slutad seans visar en konstnär som vill fånga både det yttre ljuset och det inre livet.

Det var också i Paris och under hemkomsten som missnöjet med den konservativa Konstakademien i Stockholm växte sig starkt. Bergh blev en av de ledande gestalterna i "Opponenterna" och senare sekreterare i det nybildade Konstnärsförbundet. Han var strategen, den som kunde formulera missnöjet i skrift och organisera motståndet mot de föråldrade undervisningsmetoderna. Hans stridsskrift Hvad vår kamp gällt (1905) står som ett monument över en hel epoks strävan efter konstnärlig frihet och sanning.

Den nordiska stämningen och psykologin Under 1890-talet vände sig Bergh, liksom vännerna Karl Nordström och Nils Kreuger i Varbergsskolan, mot en mer nationell och romantisk konstsyn. Nu handlade det inte längre om naturalismens exakta observationer, utan om att fånga den nordiska stämningen och det blå skymningsljuset. Hans mästerverk Nordisk sommarkväll (1899–1900) på prins Eugens veranda är ikonen för denna period – en bild av stillhet och inåtvändhet, där människor upplever tillvaron utan att något yttre drama utspelas.

Samtidigt fördjupades hans intresse för det mänskliga psyket. Berghs porträttkonst från 1900-talets början är inträngande studier. Hans berömda porträtt av August Strindberg (1905) och den gripande tolkningen av en sjuk Gustaf Fröding (1910) visar hans förmåga att se bortom ytan. Han målade inte bara av dem; han tolkade deras genius och deras tragedi med en sublim kraft. Ulf Lindes grova medaljporträtt speglar just denna vilja att tränga bakom fasaden.

Nationalmuseums förnyare Richard Berghs sista stora insats blev som museiman. År 1915 utnämndes han till överintendent för Nationalmuseum. Med samma energi som han tidigare lagt på oppositionen, grep han sig nu an uppgiften att modernisera institutionen. Han lät bygga om salarna för att skapa bättre ljusförhållanden, han hängde om samlingarna pedagogiskt och estetiskt, och han fyllde luckorna i samlingarna av modern svensk konst. På bara tre år förvandlade han Nationalmuseum från en statisk institution till en levande konstscen.

Medaljens inskrift Ars Vita Est – Konsten är livet – är en träffande sammanfattning. För Richard Bergh var konsten aldrig bara en yrkesutövning. Det var en livshållning, en kamp och en tro. Han levde för konsten som skapare, som lärare och som beskyddare. Medaljens råa yta påminner oss om att vägen dit inte var ett polerat salongsgolv, utan ett liv av hårt arbete, ständig analys och kamp för det han trodde på.