Riksgäldskontoret - Sedel 16 skillingar 1834
Riksgäldskontoret - Sedel
16 skillingar 1834. Nr 50803. SS 60. Litet hål. Sällsynt, kvalitet 1+/01
Krig och behov av snabba pengar
År 1789 befann sig Sverige i krig med Ryssland (ett krig startat av Gustav III). Statskassan gapade tom och kungen behövde desperat få fram pengar för att finansiera trupperna. Eftersom statskontoret inte kunde lösa problemet inrättades Riksgäldskontoret under riksdagens (ständernas) kontroll.
För att få in kapital började Riksgäldskontoret ge ut egna värdepapper och sedlar. Dessa trycktes i så enorma mängder att de från 1791 helt tog över i den allmänna handeln, vilket tvingade den vanliga Riksbanken att nästan helt sluta ge ut egna sedlar under ett decennium.
Ett land – tre olika valutor
Genom introduktionen av Riksgäldskontorets sedlar hamnade Sverige i en situation där befolkningen i praktiken tvingades hantera tre parallella mynträkningar med olika värden. För en vanlig medborgare innebar detta en ständig huvudvärk vid handel och skattebetalning.
De tre räknesätten var:
- Riksdaler specie (rd sp): Det verkliga silvermyntet (baserat på 1777 års myntreform). Detta var grundbulten och den mest stabila värdemätaren, eftersom den bestod av fysiskt silver.
- Riksdaler banco (rd bko): Riksbankens egna papperssedlar. Dessa skulle i teorin kunna växlas in mot silvermynt (specie), men på grund av ekonomisk kris var denna inlösen ofta indragen (uppskjuten).
- Riksdaler riksgälds (rd rgd): Riksgäldskontorets nya "krigssedlar". Eftersom dessa trycktes i överflöd utan riktig täckning, urholkades förtroendet för dem nästan omedelbart.
Hur Riksgäldssedlarna tappade sitt värde
Den kraftigt ökade tillgången på riksgäldssedlar gjorde att de snabbt tappade i värde jämfört med Riksbankens mer stabila sedlar, vilket skapade en så kallad underkurs. Redan vid introduktionen 1789 värderades de endast till 98 procent av banksedlarna. Därefter störtdök kursen successivt – via 90 procent 1796 och 71 procent 1799 – för att år 1803 slutligen frysas permanent på exakt två tredjedelar (66 ⅔ %) av banksedlarnas värde, en nivå som sedan gällde fram till 1834.
För att skapa ordning i det ekonomiska kaoset tvingades staten till slut gripa in.
År 1803 beslutades det att Riksbanken skulle köpa upp (inlösa) merparten av de utestående riksgäldssedlarna. Man bestämde då den fasta kursen att det krävdes 1,5 riksdaler riksgälds för att få 1 riksdaler specie (vilket motsvarar 66 ⅔ % i tabellen ovan). Riksgäldskontoret slutade i princip med sin sedelutgivning, även om vissa nödutgivningar skedde, bland annat i samband med att Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809.
År 1834 genomfördes slutligen en stor myntreform där Sverige fick en ny huvudvaluta — banco. Detta innebar dödsstöten för Riksgäldskontorets sedlar. Man återinförde möjligheten att växla in sedlar mot riktigt silver, och riksgäldssedlarna drogs successivt in fram till 1846 då de blev helt ogiltiga.
Kuriosa: Även om papperslapparna försvann, levde begreppet "riksgälds" kvar som ett räknesätt och i folkmun under lång tid därefter. Sedlarna i sig var tryckta på papper från Tumba pappersbruk, utrustade med vattenstämplar och ibland "hemligt" (kemiskt) bläck för att försvåra för de många falskmyntare som var i farten under denna tid.