Samuel Gustaf Hermelin (1744–1820) - av Mauritz Frumerie 1828 för Kungliga Vetenskapsakademien - Kartläggaren av det okända och Norrlands visionär
Produkten är tyvärr slut i lager. :(
Samuel Gustaf Hermelin (1744–1820)
Ett läckert silverexemplar präglat med hög relief, hårt slagen med höga kanter, frostaktig relief och djupt glänsande fält. Vikt: 13,17 g, diameter: 31 mm. Slät rand, kvalitet 1+/01+. Graverad av Mauritz Frumerie 1828 för Kungliga Vetenskapsakademien. Referenser: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:53:2, KVA 93 (För efterkommande - Kungliga vetenskapsakademins medaljer 1749-2007, redaktör Cecilia Bergström 2010).
Åtsida
Åtsidan pryds av ett högervänt och distinkt skulpterat profilporträtt av Samuel Gustaf Hermelin. Han avbildas i en tidstypisk, elegant rock med spetskrage och håret samlat i en nackrosett enligt det sena 1700-talets rådande mode. Omskriften längs medaljens ytterkant löper på latin och redogör stolt för hans titlar och levnadsår: "SAM. G. HERMELIN L. B. COLL. METALL. CONSIL. EQV. DE ST. P. NAT. 1744 DEN. 1820." (Samuel Gustaf Hermelin, friherre, bergsråd, riddare av Nordstjärneorden, född 1744, död 1820). Längst ner, i avskärningen direkt under bröstbilden, återfinns gravörens initialer: "M. F." (Mauritz Frumerie).
Frånsida
Frånsidans strama och nyklassicistiska komposition utgörs uteslutande av en kraftfull latinsk inskription i relief. Den övre, femradiga texten lyder: "OB / COLONIAS ARCT. / DEDUCTAS / PATRIOS SITUS / PERLUSTRATOS". Nedanför en horisontell avskärningslinje står en treradig dedikation: "SOCIO MERITISSIMO / REG. ACAD. SCIENT. SV. / MDCCCXXVIII". Tillsammans översätts detta till en hyllning från Kungliga Vetenskapsakademien utdelad år 1828 till en synnerligen förtjänt ledamot, föräras "för koloniseringen av landets nordliga delar och för utforskandet av fäderneslandets terrängförhållanden".
Kartläggaren av det okända och Norrlands visionär
När Kungliga Vetenskapsakademien år 1828 lät prägla denna vackra silvermedalj till Samuel Gustaf Hermelins minne, åtta år efter hans död, valde man en frånsidestext som med kirurgisk precision sammanfattade hans livsgärning: kolonisationen av norra Sverige och utforskandet av landets geografi. Få män i svensk historia har kombinerat en så djupt rotad vetenskaplig nyfikenhet med ett så gränslöst, och i slutändan ruinerande, entreprenörskap.
Hermelins bana började i de underjordiska valven och de rykande hyttorna. Efter att ha avlagt bergsexamen vid Uppsala universitet antogs han 1761 som auskultant vid Bergskollegium. Det dröjde inte länge innan hans kemiska och geologiska kunskaper sattes på prov i fält. Sommaren 1770 skickades han till hjärtat av den svenska stormaktstidens ekonomi – Falu koppargruva – för att utreda orsakerna till kopparns försämrade kvalitet. Här fann han en intellektuell och praktisk frände i den briljante kemisten Johan Gottlieb Gahn. Tillsammans utvecklade de inte bara metoder för att öka halten av ädelmetaller i kopparen, utan de blev även delägare i gruvans kemiska industri under 1770-talet.
Diplomati och politiskt motstånd i gustaviansk tid
Hermelins skarpa intellekt och djupa kunnande om den tunga industrin gjorde honom till en ovärderlig tillgång för den svenska staten. År 1782 skickades han på ett hemlighetsfullt uppdrag till Nordamerika av Gustav III. Den officiella förklaringen var att han under ett par år skulle studera geologi och metallförädling i den nya världen, men det verkliga, underliggande syftet var säkerhetspolitiskt: att strategiskt tillvarata svenska handelsintressen i de forna engelska kolonierna. Under sin långa utresa passade han även på att noggrant studera bergverk runt om i Europa, vilket resulterade i utförliga och högt värderade rapporter till hemlandet.
Trots att han utförde viktiga uppdrag åt kronan var Hermelin ingen okritisk jasägare. Han tillhörde den adliga oppositionen mot Gustav III och kungens tilltagande envälde. Vid den stormiga riksdagen 1789 kritiserade han helt öppet Förenings- och säkerhetsakten, ett drag som krävde betydande personligt mod. Hans uttalade politiska hållning gjorde att han efter mordet på Gustav III år 1792 kallades in till förhör, misstänkt för delaktighet i konungamordet. Hermelin nekade dock bestämt till anklagelserna och lyckades undgå åtal, varefter han kunde återgå till sitt verkliga kall: vetenskapen och nationens uppbyggnad.
Genom sina otaliga resor kors och tvärs över landet hade Hermelin blivit plågsamt medveten om hur outnyttjade och geografiskt outforskade Sveriges enorma naturresurser var. För att underlätta framtida exploatering initierade han ett gigantiskt, privatfinansierat karteringsprojekt i samarbete med den exceptionellt skicklige geografen Carl Peter Hällström. Resultatet blev mästerverket Geographiske chartor öfver Sverige, utgivet i fyra magnifika delar mellan åren 1796 och 1818.
Med detta monumentala och djärva verk bröt Hermelin på egen hand lantmäteriets gamla monopol på svensk kartutgivning. Atlasen inkluderade banbrytande petrografiska (bergarts-) kartor över södra Sverige och Norge, samt ovärderliga detaljkartor över gruvfälten i Gällivare och Svappavaara. Men upplysning hade sitt pris. Kartutgivningen blev en massiv ekonomisk förlustaffär för Hermelin, som personligen förlorade ofattbara 20 000 riksdaler innan verket till slut fick överlåtas till det nybildade bolaget Geographisk Inrättning.
Det var de norrländska vidderna som allra starkast fängslade Hermelins sinne – och i förlängningen sänkte hans ekonomi. Han var en av de första som på allvar insåg potentialen i att bygga upp en blomstrande järnindustri i norr. Från 1797 började han metodiskt att köpa upp hemman i Piteå och Luleå, han inmutade gigantiska järnmalmsfält i Ruotevare och Gällivare, och han lät anlägga både sågverk och järnbruk i ödemarken. Han drev fram en kolonisering av det karga landskapet med en feberaktig vision om en ljus, industriell framtid.
Men det vilda pionjärskapet saknade skyddsnät. Den brutala naturen, avsaknaden av fungerande transportnät och hans egna, alltför optimistiska ekonomiska kalkyler hann snart i kapp honom. Trots enorma kapitalinsatser och nästintill heroiska ansträngningar tvingades Samuel Gustaf Hermelin år 1812 att underteckna sin egen konkursansökan. Hans norrländska industriimperium föll ihop, men hans djärva vision överlevde.
Ett bestående arv i silver och stål
Samtiden var inte helt blind för det patriotiska i hans finansiella ruin. År 1818, två år före hans död, beviljade riksdagen den utblottade åldringen en årlig pension på 1 000 riksdaler som ett direkt tack för hans outtröttliga kartografiska förtjänster. Eftervärlden gav honom slutligen rätt; hans till synes vansinniga industrisatsningar lade den absolut nödvändiga grunden för Norrbottens framtida utveckling och välstånd. Idag vittnar parker, gator och skolor, inte minst i Luleå, stolt om hans arv.
När man betraktar denna glänsande silvermedalj från 1828 och läser Vetenskapsakademiens latinska hyllning till hans ära, är det inte ett minne över en konkurs som framträder. Det är ett evigt monument över en sann upplysningsman som frivilligt offrade sin egen förmögenhet för att rita in sitt karga fädernesland på den moderna världskartan.
Ett läckert silverexemplar präglat med hög relief, hårt slagen med höga kanter, frostaktig relief och djupt glänsande fält. Vikt: 13,17 g, diameter: 31 mm. Slät rand, kvalitet 1+/01+. Graverad av Mauritz Frumerie 1828 för Kungliga Vetenskapsakademien. Referenser: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:53:2, KVA 93 (För efterkommande - Kungliga vetenskapsakademins medaljer 1749-2007, redaktör Cecilia Bergström 2010).
Åtsida
Åtsidan pryds av ett högervänt och distinkt skulpterat profilporträtt av Samuel Gustaf Hermelin. Han avbildas i en tidstypisk, elegant rock med spetskrage och håret samlat i en nackrosett enligt det sena 1700-talets rådande mode. Omskriften längs medaljens ytterkant löper på latin och redogör stolt för hans titlar och levnadsår: "SAM. G. HERMELIN L. B. COLL. METALL. CONSIL. EQV. DE ST. P. NAT. 1744 DEN. 1820." (Samuel Gustaf Hermelin, friherre, bergsråd, riddare av Nordstjärneorden, född 1744, död 1820). Längst ner, i avskärningen direkt under bröstbilden, återfinns gravörens initialer: "M. F." (Mauritz Frumerie).
Frånsida
Frånsidans strama och nyklassicistiska komposition utgörs uteslutande av en kraftfull latinsk inskription i relief. Den övre, femradiga texten lyder: "OB / COLONIAS ARCT. / DEDUCTAS / PATRIOS SITUS / PERLUSTRATOS". Nedanför en horisontell avskärningslinje står en treradig dedikation: "SOCIO MERITISSIMO / REG. ACAD. SCIENT. SV. / MDCCCXXVIII". Tillsammans översätts detta till en hyllning från Kungliga Vetenskapsakademien utdelad år 1828 till en synnerligen förtjänt ledamot, föräras "för koloniseringen av landets nordliga delar och för utforskandet av fäderneslandets terrängförhållanden".
Kartläggaren av det okända och Norrlands visionär
När Kungliga Vetenskapsakademien år 1828 lät prägla denna vackra silvermedalj till Samuel Gustaf Hermelins minne, åtta år efter hans död, valde man en frånsidestext som med kirurgisk precision sammanfattade hans livsgärning: kolonisationen av norra Sverige och utforskandet av landets geografi. Få män i svensk historia har kombinerat en så djupt rotad vetenskaplig nyfikenhet med ett så gränslöst, och i slutändan ruinerande, entreprenörskap.
Hermelins bana började i de underjordiska valven och de rykande hyttorna. Efter att ha avlagt bergsexamen vid Uppsala universitet antogs han 1761 som auskultant vid Bergskollegium. Det dröjde inte länge innan hans kemiska och geologiska kunskaper sattes på prov i fält. Sommaren 1770 skickades han till hjärtat av den svenska stormaktstidens ekonomi – Falu koppargruva – för att utreda orsakerna till kopparns försämrade kvalitet. Här fann han en intellektuell och praktisk frände i den briljante kemisten Johan Gottlieb Gahn. Tillsammans utvecklade de inte bara metoder för att öka halten av ädelmetaller i kopparen, utan de blev även delägare i gruvans kemiska industri under 1770-talet.
Diplomati och politiskt motstånd i gustaviansk tid
Hermelins skarpa intellekt och djupa kunnande om den tunga industrin gjorde honom till en ovärderlig tillgång för den svenska staten. År 1782 skickades han på ett hemlighetsfullt uppdrag till Nordamerika av Gustav III. Den officiella förklaringen var att han under ett par år skulle studera geologi och metallförädling i den nya världen, men det verkliga, underliggande syftet var säkerhetspolitiskt: att strategiskt tillvarata svenska handelsintressen i de forna engelska kolonierna. Under sin långa utresa passade han även på att noggrant studera bergverk runt om i Europa, vilket resulterade i utförliga och högt värderade rapporter till hemlandet.
Trots att han utförde viktiga uppdrag åt kronan var Hermelin ingen okritisk jasägare. Han tillhörde den adliga oppositionen mot Gustav III och kungens tilltagande envälde. Vid den stormiga riksdagen 1789 kritiserade han helt öppet Förenings- och säkerhetsakten, ett drag som krävde betydande personligt mod. Hans uttalade politiska hållning gjorde att han efter mordet på Gustav III år 1792 kallades in till förhör, misstänkt för delaktighet i konungamordet. Hermelin nekade dock bestämt till anklagelserna och lyckades undgå åtal, varefter han kunde återgå till sitt verkliga kall: vetenskapen och nationens uppbyggnad.
Genom sina otaliga resor kors och tvärs över landet hade Hermelin blivit plågsamt medveten om hur outnyttjade och geografiskt outforskade Sveriges enorma naturresurser var. För att underlätta framtida exploatering initierade han ett gigantiskt, privatfinansierat karteringsprojekt i samarbete med den exceptionellt skicklige geografen Carl Peter Hällström. Resultatet blev mästerverket Geographiske chartor öfver Sverige, utgivet i fyra magnifika delar mellan åren 1796 och 1818.
Med detta monumentala och djärva verk bröt Hermelin på egen hand lantmäteriets gamla monopol på svensk kartutgivning. Atlasen inkluderade banbrytande petrografiska (bergarts-) kartor över södra Sverige och Norge, samt ovärderliga detaljkartor över gruvfälten i Gällivare och Svappavaara. Men upplysning hade sitt pris. Kartutgivningen blev en massiv ekonomisk förlustaffär för Hermelin, som personligen förlorade ofattbara 20 000 riksdaler innan verket till slut fick överlåtas till det nybildade bolaget Geographisk Inrättning.
Det var de norrländska vidderna som allra starkast fängslade Hermelins sinne – och i förlängningen sänkte hans ekonomi. Han var en av de första som på allvar insåg potentialen i att bygga upp en blomstrande järnindustri i norr. Från 1797 började han metodiskt att köpa upp hemman i Piteå och Luleå, han inmutade gigantiska järnmalmsfält i Ruotevare och Gällivare, och han lät anlägga både sågverk och järnbruk i ödemarken. Han drev fram en kolonisering av det karga landskapet med en feberaktig vision om en ljus, industriell framtid.
Men det vilda pionjärskapet saknade skyddsnät. Den brutala naturen, avsaknaden av fungerande transportnät och hans egna, alltför optimistiska ekonomiska kalkyler hann snart i kapp honom. Trots enorma kapitalinsatser och nästintill heroiska ansträngningar tvingades Samuel Gustaf Hermelin år 1812 att underteckna sin egen konkursansökan. Hans norrländska industriimperium föll ihop, men hans djärva vision överlevde.
Ett bestående arv i silver och stål
Samtiden var inte helt blind för det patriotiska i hans finansiella ruin. År 1818, två år före hans död, beviljade riksdagen den utblottade åldringen en årlig pension på 1 000 riksdaler som ett direkt tack för hans outtröttliga kartografiska förtjänster. Eftervärlden gav honom slutligen rätt; hans till synes vansinniga industrisatsningar lade den absolut nödvändiga grunden för Norrbottens framtida utveckling och välstånd. Idag vittnar parker, gator och skolor, inte minst i Luleå, stolt om hans arv.
När man betraktar denna glänsande silvermedalj från 1828 och läser Vetenskapsakademiens latinska hyllning till hans ära, är det inte ett minne över en konkurs som framträder. Det är ett evigt monument över en sann upplysningsman som frivilligt offrade sin egen förmögenhet för att rita in sitt karga fädernesland på den moderna världskartan.