Samuel Hedborn (1783-1849). Präst, skald, graverad av Erik Lindberg 1935 - Präglad i endast 151 exemplar

Samuel Hedborn (1783-1849). Präst, skald
Slagen för Svenska akademien 1935. Av Erik Lindberg. Silver. 45 mm. 44.02 g. Svensén 300. Wahlstedt 2.96. Ehrensvärd 349. Kvalitet 01. Präglad i en upplaga av endast 150 exemplar samt ett extra arkivexemplar till Kungliga myntkabinettets samling. Randprägling: "SILVER 1935".

Åtsida
Hedborns högervända bröstbild, i högra fältet gravörens monogram och årtalet 1935. I omskriften: "SAMUEL JOHAN HEDBORN NAT MDCCLXXXIII OB  MDCCCXLIX" (Samuel Johan Hedborn född 1783 död 1849).

Frånsida
En harpa med en slingrand fuchsia. I omskriften: "MUSIS AMICUS CARMINUM SACRORUM POETA", som kan översättas till: "Vän till muserna och psalmdiktare"

Uttrycket "Musis amicus" på frånsidan har sitt ursprung i ett ode av Horatius, riktat till skaldens vän Lucius Aelius Lamia (Carm. 1:26,1-3): "Musis amicus tristitiam et metus / tradam protervis in mare Creticum / portare ventis [...]". Översatt till svenska av Linde, betyder det 'En vän av sångmön, skickar jag nedstämdhet, / ängslan och skräck för virvlande vind till havs'. Vad som åsyftas är Hedborns medlemskap i det vittra sällskapet Musis amici i Uppsala, senare kallat Auroraförbundet. Harpan symboliserar skaldskapet, den inflätade kvisten av fuchsia ("Kristi blodsdroppe") representerar skaldskapets kristna inslag. Torsten Fogelqvist avslutar minnesanteckningen med följande ord (s. 358 f.): "Enligt antikens bildframställningar hade sånggudinnorna sina särskilda attribut: lyra och plektron, skriftrulle och griffel, dubbelflöjt, mask och vinlövskrans. Den enda av de nio som blev lottlös på sådana utmärkelsetecken var Polyhymnia, carminum sacrorum musa. Men hon utmärkte sig genom fallet och vidden på slöja och dräkt och allvaret i sin min. Det var med henne som musis amicus Hedborn, carminum sacrorum poeta, var närmast förtrogen.

Mer om Hedborn
Samuel Johan Hedborn föddes den 14 oktober 1783 i Kolstad, Heda socken, i Östergötlands län. Han växte upp i ett soldattorp på Östgötaslätten och genomlevde en barndom präglad av mycket knappa förhållanden. Efter att ha studerat i Linköping och därefter vid Uppsala universitet, där han var inskriven mellan 1806 och 1809, vigdes han år 1809 till präst. Samma år började han arbeta som pastoradjunkt i Östergötland, för att sedan bli lärare i Stockholm 1812 och 1815 utses till extra ordinarie hovpredikant.

Från år 1820 fram till sin död var Hedborn kyrkoherde i sin moders hemsocken Askeryd, som tillhörde Linköpings stift. Han vilar sedan sin död på Askeryds kyrkogård under ett bevarat gjutjärnskors.

Under sina år i Uppsala och Stockholm knöt Samuel Johan Hedborn nära vänskapsband med flera romantiker, däribland Atterbom, som även han hade sina rötter i Östergötland och norra Småland. Hedborn var en av stiftarna till Auroraförbundet och bidrog till flera publikationer såsom Phosphoros och Poetisk kalender, där han publicerade flera dikter, varav Vaggvisa (Ute blåser sommarvind) är kanske den mest kända.

Mellan åren 1810 och 1814 led Hedborn av depression, vilket periodvis hindrade honom från att fullgöra sina åligganden. Under denna tid utvecklade han sig till en religiös skald och gav ut två samlingar psalmer (1812-1813). Efter en längre tystnad samlade Hedborn sina dikter i Minne och poesi, där han även inkluderade en självbiografi, vars fokus låg främst på hans barndom.

Samuel Johan Hedborns samlade verk publicerades i två band 1853, med en biografi författad av Per Daniel Amadeus Atterbom.

I Den svenska psalmboken från 1986 återfinns Hedborns originaltexter till fem verk (nr 120, 132, 329, 347 och 391), samt en bearbetning/översättning av en psalm (nr 104).