Sigismund (1592–1599) - Vacker vägghängd ensidig gjuten bronsmedalj
Sigismund (1592–1599)
Vacker vägghängd ensidig gjuten bronsmedalj. 184 g, 95 mm. Troligen framställd vid något av våra svenska bronsgjuterier under andra halvan av 1800-talet. Kvalitet 01. På frånsidan, namnet "SIGISMUND" i nedsänkt relief.
Åtsida
På medaljens framsida framträder konung Sigismunds högervända bröstbild i en mycket hög, plastisk relief. Porträttet visar monarken med tidstypiskt lockigt hår, en markerad uppåtsvepande mustasch och det karaktäristiska spetsiga pipskägget. Han är iklädd en bred, veckad pipkrage samt en bröstharnesk över vilken en tung mantel är draperad och fäst med ett runt spänne. Det släta fältet bakom porträttet har en ruff och tilltalande gjutstruktur. I överkanten sitter en fastgjuten metallögla avsedd för vägghängning.
Frånsida
Medaljen är ensidigt gjuten med en i stort sett slät baksida, med undantag för namnet "SIGISMUND" som återfinns i nedsänkt relief.
Företeelsen med 1800-talets regentlängder i brons
Under 1800-talets andra hälft, i takt med att nationalromantiken blomstrade, uppstod en stark vurm för fosterländsk historia i de svenska borgerliga hemmen. Att dekorera sina väggar med historiska motiv blev en markör för både bildning och patriotism. I detta sammanhang blev ensidiga, gjutna bronsmedaljer och väggplaketter omåttligt populära. Svenska konst- och bronsgjuterier (exempelvis Otto Meyers konstgjuteri eller liknande hantverksanstalter) tillverkade dessa kraftiga och tunga reliefer, ofta utformade som kompletta "regentlängder".
Försäljningen skedde ofta genom förmånliga subskriptionsprogram. Köparen tecknade sig för en hel serie och fick därefter en ny kunglighet hemskickad varje månad eller kvartal för att bygga upp ett komplett galleri över Sveriges monarker. Den rustika, mörkt patinerade bronsytan, avsaknaden av modern maskinprägling och den höga reliefen från sandgjutningen gav porträtten en tyngd och en ålderdomlig karaktär som passade perfekt in i det sena 1800-talets inredningsideal.
Mellan två kronor – Vasasonen som förlorade Sverige
Sigismund föddes den 20 juni 1566 på Gripsholms slott, mitt under sina föräldrars svåra fångenskap. Som son till den svenske kungen Johan III och den polska prinsessan Katarina Jagellonica var han till hälften svensk och till hälften polsk, vilket kom att forma hela hans olycksaliga politiska öde. Med tanke på hans starka utsikter att en dag väljas till polsk kung lät fadern uppfostra honom i den romersk-katolska tron, trots att hans egentliga lärare var protestanter. År 1587 bar denna strategi frukt då han, med starkt stöd av sin moster drottning Anna, valdes till kung av Polen och storfurste av Litauen.
Svekfulla löften och religionskonflikter
När Johan III avled hösten 1592 blev Sigismund även kung av Sverige. Hans försök att balansera dessa två diametralt olika riken – det katolska Polen och det protestantiska Sverige – blev dock en snudd på omöjlig uppgift. Vid sin kröning i Uppsala domkyrka i februari 1594 tvingades han avge en försäkran om att upprätthålla den lutherska läran från Uppsala möte. I hemlighet nedlade han dock en protest mot dessa löften, ett dokument som än idag förvaras i det påvliga arkivet i Rom, där han förklarade att han tvingats medge vad som var rakt motsatt hans egentliga syften inför "Gud, änglarna, den apostoliska stolen och påven". Så fort kröningen var över och han återvände till Stockholm bröt han omedelbart sina löften och lät hålla katolska gudstjänster.
Ett rike går förlorat
Sigismunds frånvaro från Sverige och hans katolska sympatier utnyttjades skickligt av hans farbror, hertig Karl (sedermera Karl IX), vilket ledde till ständigt sabotage och maktkamp. Hertigen underminerade kungens auktoritet och tog gradvis över makten i landet. År 1598 samlade Sigismund en militär armada och landsteg i Sverige för att återta kontrollen med vapenmakt. Efter att ha avstått från att utnyttja en inledande framgång vid Stegeborg, led han ett avgörande och förkrossande nederlag mot hertig Karls trupper i slaget vid Stångebro den 25 september 1598. Sigismund flydde kort därefter tillbaka till Polen, och året därpå, i juli 1599, blev han formellt avsatt av den svenska riksdagen i Stockholm.
Konstnären på den polska tronen
Trots förlusten av Sverige fortsatte Sigismund att regera över Polen ända fram till sin död den 30 april 1632. Intressant nog var denne omstridde monark, som av den polska adeln ofta ansågs vara för tystlåten, envis, njugg och mjältsjuk, en mycket begåvad konstnär. Han var en skicklig målare och guldsmed, och i sin egen verkstad tillverkade han egenhändigt större delen av den berömda silverkista för den Helige Adalberts reliker som än idag vilar i Gnieznos domkyrka. Även om han misslyckades med att hålla den svenska tronen, lämnade han därmed efter sig bestående avtryck i både den nordeuropeiska storpolitiken och den sakrala konsten.
Vacker vägghängd ensidig gjuten bronsmedalj. 184 g, 95 mm. Troligen framställd vid något av våra svenska bronsgjuterier under andra halvan av 1800-talet. Kvalitet 01. På frånsidan, namnet "SIGISMUND" i nedsänkt relief.
Åtsida
På medaljens framsida framträder konung Sigismunds högervända bröstbild i en mycket hög, plastisk relief. Porträttet visar monarken med tidstypiskt lockigt hår, en markerad uppåtsvepande mustasch och det karaktäristiska spetsiga pipskägget. Han är iklädd en bred, veckad pipkrage samt en bröstharnesk över vilken en tung mantel är draperad och fäst med ett runt spänne. Det släta fältet bakom porträttet har en ruff och tilltalande gjutstruktur. I överkanten sitter en fastgjuten metallögla avsedd för vägghängning.
Frånsida
Medaljen är ensidigt gjuten med en i stort sett slät baksida, med undantag för namnet "SIGISMUND" som återfinns i nedsänkt relief.
Företeelsen med 1800-talets regentlängder i brons
Under 1800-talets andra hälft, i takt med att nationalromantiken blomstrade, uppstod en stark vurm för fosterländsk historia i de svenska borgerliga hemmen. Att dekorera sina väggar med historiska motiv blev en markör för både bildning och patriotism. I detta sammanhang blev ensidiga, gjutna bronsmedaljer och väggplaketter omåttligt populära. Svenska konst- och bronsgjuterier (exempelvis Otto Meyers konstgjuteri eller liknande hantverksanstalter) tillverkade dessa kraftiga och tunga reliefer, ofta utformade som kompletta "regentlängder".
Försäljningen skedde ofta genom förmånliga subskriptionsprogram. Köparen tecknade sig för en hel serie och fick därefter en ny kunglighet hemskickad varje månad eller kvartal för att bygga upp ett komplett galleri över Sveriges monarker. Den rustika, mörkt patinerade bronsytan, avsaknaden av modern maskinprägling och den höga reliefen från sandgjutningen gav porträtten en tyngd och en ålderdomlig karaktär som passade perfekt in i det sena 1800-talets inredningsideal.
Mellan två kronor – Vasasonen som förlorade Sverige
Sigismund föddes den 20 juni 1566 på Gripsholms slott, mitt under sina föräldrars svåra fångenskap. Som son till den svenske kungen Johan III och den polska prinsessan Katarina Jagellonica var han till hälften svensk och till hälften polsk, vilket kom att forma hela hans olycksaliga politiska öde. Med tanke på hans starka utsikter att en dag väljas till polsk kung lät fadern uppfostra honom i den romersk-katolska tron, trots att hans egentliga lärare var protestanter. År 1587 bar denna strategi frukt då han, med starkt stöd av sin moster drottning Anna, valdes till kung av Polen och storfurste av Litauen.
Svekfulla löften och religionskonflikter
När Johan III avled hösten 1592 blev Sigismund även kung av Sverige. Hans försök att balansera dessa två diametralt olika riken – det katolska Polen och det protestantiska Sverige – blev dock en snudd på omöjlig uppgift. Vid sin kröning i Uppsala domkyrka i februari 1594 tvingades han avge en försäkran om att upprätthålla den lutherska läran från Uppsala möte. I hemlighet nedlade han dock en protest mot dessa löften, ett dokument som än idag förvaras i det påvliga arkivet i Rom, där han förklarade att han tvingats medge vad som var rakt motsatt hans egentliga syften inför "Gud, änglarna, den apostoliska stolen och påven". Så fort kröningen var över och han återvände till Stockholm bröt han omedelbart sina löften och lät hålla katolska gudstjänster.
Ett rike går förlorat
Sigismunds frånvaro från Sverige och hans katolska sympatier utnyttjades skickligt av hans farbror, hertig Karl (sedermera Karl IX), vilket ledde till ständigt sabotage och maktkamp. Hertigen underminerade kungens auktoritet och tog gradvis över makten i landet. År 1598 samlade Sigismund en militär armada och landsteg i Sverige för att återta kontrollen med vapenmakt. Efter att ha avstått från att utnyttja en inledande framgång vid Stegeborg, led han ett avgörande och förkrossande nederlag mot hertig Karls trupper i slaget vid Stångebro den 25 september 1598. Sigismund flydde kort därefter tillbaka till Polen, och året därpå, i juli 1599, blev han formellt avsatt av den svenska riksdagen i Stockholm.
Konstnären på den polska tronen
Trots förlusten av Sverige fortsatte Sigismund att regera över Polen ända fram till sin död den 30 april 1632. Intressant nog var denne omstridde monark, som av den polska adeln ofta ansågs vara för tystlåten, envis, njugg och mjältsjuk, en mycket begåvad konstnär. Han var en skicklig målare och guldsmed, och i sin egen verkstad tillverkade han egenhändigt större delen av den berömda silverkista för den Helige Adalberts reliker som än idag vilar i Gnieznos domkyrka. Även om han misslyckades med att hålla den svenska tronen, lämnade han därmed efter sig bestående avtryck i både den nordeuropeiska storpolitiken och den sakrala konsten.