Sten Sture d.ä. (1470–1497, 1501–1503) – Halvörtug, Västerås (Aros) - I osedvanligt vackert skick och mycket sällsynt - RR
Sten Sture d.ä. (1470–1497, 1501–1503) – Halvörtug, Västerås (Aros)
Ett osedvanligt vackert exemplar av en mycket sällsynt variant. Mycket av den ursprungliga präglingsglansen är fullt bevarad och som vanligt för örtugsmyntningen är den sedvanligt delvis svagt utpräglad. Silver, 0.76g, 17mm. Kvalitet mycket god 1+/01. Referenser: SMB 407 (Sveriges myntbok av Delzanno 2022), LL 16d (Lars Lagerqvist 1970), Anders Frösell 272. Extremt sällsynt, RR. Detta exemplar härstammar ur Sven Svenssons berömda samling (SNF auktion 180, nr 12, SS 660).
Åtsida
I centrum av myntet avbildas en öppen, stiliserad krona. Runt motivet löper omskriften: "SCS ERICVS REX", vilket utläses Sanctus Ericus Rex (Sankt Erik konung). Att åkalla Sveriges skyddshelgon på mynten var ett medvetet politiskt grepp under Sturetiden; eftersom riksföreståndarna inte var krönta kungar saknade de den formella rätten att slå mynt i eget namn. Genom att prägla mynten i S:t Eriks namn legitimerade man den nationella myntutgivningen.
Frånsida
Huvudmotivet utgörs av ett stort, versalt "A", vilket står för Aros (det medeltida namnet på Västerås, myntets präglingsort). Till vänster om bokstaven syns en sexuddig, genomstungen stjärna. I omskriften löper texten: "HONETA AROSIEN". Detta är ett välkänt och tidstypiskt stavfel i myntstamparna; det avsedda ordet var Moneta Arosiensis, vilket översätts till "Mynt från Västerås".
Från stormansätt till riksföreståndare
Sten Sture den äldre föddes in i den yppersta högadeln och växte upp under den turbulenta unionstiden. Hans mor var halvsyster till kung Karl Knutsson (Bonde), en släktskap som kom att definiera hans väg till makten. På sin dödsbädd 1470 anförtrodde Karl Knutsson riksstyrelsen och de strategiskt viktigaste slotten åt den unge Sten Sture. Redan året därpå ställdes den nyblivne riksföreståndaren inför ett existentiellt hot när den danske unionskungen Kristian I anlände med en flotta för att återta den svenska tronen.
Avgörandet föll den 10 oktober 1471 i det legendariska slaget på Brunkeberg i Stockholm. Genom en skickligt koordinerad kniptångsmanöver, där Stures kärntrupper och dalkarlar samverkade med ett utfall från Stockholms borgare, tillfogades den danska hären ett förkrossande nederlag. Segern frigjorde Sten Sture från utländskt inflytande, gav hans ämbete enorm auktoritet och skapade en hjältegloria som han medvetet underblåste (bland annat genom invigningen av den praktfulla S:t Göransmonumentet i Storkyrkan).
Länspolitik och det storpolitiska spelet
Under decennierna som följde visade Sten Sture prov på en enastående politisk och taktisk begåvning. Han manövrerade skickligt ut rivaliserande stormän, däribland den mäktige Ivar Axelsson (Tott), och använde slottslänen för att bygga upp sin egen och kronans maktbas.
I förhållande till unionen spelade han ett dubbelspel. Inför hotet om en dansk-norsk allians gick han med på att förhandla om en ny unionstraktat (Kalmar recess 1483), men han såg systematiskt till att villkoren fördröjdes eller formulerades så att den danske kungen Hans i praktiken hölls utanför rikets gränser. Parallellt med statsmannaskapet agerade han som sin tids kanske största affärsman i jord, och hans privata godsinnehav omfattade till slut närmare 400 gårdar.
Fall och återkomst
På 1490-talet började fasaden krackelera. En stark opposition inom riksrådet, ledd av ärkebiskop Jakob Ulvsson, anklagade honom för egenmäktighet, för att driva en farlig utrikespolitik och för att ha misskött försvaret av Finland mot ryssarna. Konflikten eskalerade till öppen strid, och 1497 avsattes Sten Sture formellt. När kung Hans kort därefter marscherade in med en armé och krossade Stures bondeuppbåd vid Rotebro, tvingades han kapitulera, erkänna kung Hans och nedlägga sitt ämbete.
Kung Hans regim blev dock impopulär och kortlivad. År 1501 ledde den åldrade Sten Sture – nu försonad med sin tidigare rival Svante Nilsson – ett uppror som kastade ut danskarna. Han valdes för andra gången till riksföreståndare och lyckades därmed befästa sin ställning fram till sin död i Jönköping 1503. Sten Sture den äldre gick till historien som en oöverträffad maktpolitiker som genom demagogi, militär förmåga och list lyckades lotsa det svenska riket genom en av dess mest kritiska epoker.
Ett osedvanligt vackert exemplar av en mycket sällsynt variant. Mycket av den ursprungliga präglingsglansen är fullt bevarad och som vanligt för örtugsmyntningen är den sedvanligt delvis svagt utpräglad. Silver, 0.76g, 17mm. Kvalitet mycket god 1+/01. Referenser: SMB 407 (Sveriges myntbok av Delzanno 2022), LL 16d (Lars Lagerqvist 1970), Anders Frösell 272. Extremt sällsynt, RR. Detta exemplar härstammar ur Sven Svenssons berömda samling (SNF auktion 180, nr 12, SS 660).
Åtsida
I centrum av myntet avbildas en öppen, stiliserad krona. Runt motivet löper omskriften: "SCS ERICVS REX", vilket utläses Sanctus Ericus Rex (Sankt Erik konung). Att åkalla Sveriges skyddshelgon på mynten var ett medvetet politiskt grepp under Sturetiden; eftersom riksföreståndarna inte var krönta kungar saknade de den formella rätten att slå mynt i eget namn. Genom att prägla mynten i S:t Eriks namn legitimerade man den nationella myntutgivningen.
Frånsida
Huvudmotivet utgörs av ett stort, versalt "A", vilket står för Aros (det medeltida namnet på Västerås, myntets präglingsort). Till vänster om bokstaven syns en sexuddig, genomstungen stjärna. I omskriften löper texten: "HONETA AROSIEN". Detta är ett välkänt och tidstypiskt stavfel i myntstamparna; det avsedda ordet var Moneta Arosiensis, vilket översätts till "Mynt från Västerås".
Från stormansätt till riksföreståndare
Sten Sture den äldre föddes in i den yppersta högadeln och växte upp under den turbulenta unionstiden. Hans mor var halvsyster till kung Karl Knutsson (Bonde), en släktskap som kom att definiera hans väg till makten. På sin dödsbädd 1470 anförtrodde Karl Knutsson riksstyrelsen och de strategiskt viktigaste slotten åt den unge Sten Sture. Redan året därpå ställdes den nyblivne riksföreståndaren inför ett existentiellt hot när den danske unionskungen Kristian I anlände med en flotta för att återta den svenska tronen.
Avgörandet föll den 10 oktober 1471 i det legendariska slaget på Brunkeberg i Stockholm. Genom en skickligt koordinerad kniptångsmanöver, där Stures kärntrupper och dalkarlar samverkade med ett utfall från Stockholms borgare, tillfogades den danska hären ett förkrossande nederlag. Segern frigjorde Sten Sture från utländskt inflytande, gav hans ämbete enorm auktoritet och skapade en hjältegloria som han medvetet underblåste (bland annat genom invigningen av den praktfulla S:t Göransmonumentet i Storkyrkan).
Länspolitik och det storpolitiska spelet
Under decennierna som följde visade Sten Sture prov på en enastående politisk och taktisk begåvning. Han manövrerade skickligt ut rivaliserande stormän, däribland den mäktige Ivar Axelsson (Tott), och använde slottslänen för att bygga upp sin egen och kronans maktbas.
I förhållande till unionen spelade han ett dubbelspel. Inför hotet om en dansk-norsk allians gick han med på att förhandla om en ny unionstraktat (Kalmar recess 1483), men han såg systematiskt till att villkoren fördröjdes eller formulerades så att den danske kungen Hans i praktiken hölls utanför rikets gränser. Parallellt med statsmannaskapet agerade han som sin tids kanske största affärsman i jord, och hans privata godsinnehav omfattade till slut närmare 400 gårdar.
Fall och återkomst
På 1490-talet började fasaden krackelera. En stark opposition inom riksrådet, ledd av ärkebiskop Jakob Ulvsson, anklagade honom för egenmäktighet, för att driva en farlig utrikespolitik och för att ha misskött försvaret av Finland mot ryssarna. Konflikten eskalerade till öppen strid, och 1497 avsattes Sten Sture formellt. När kung Hans kort därefter marscherade in med en armé och krossade Stures bondeuppbåd vid Rotebro, tvingades han kapitulera, erkänna kung Hans och nedlägga sitt ämbete.
Kung Hans regim blev dock impopulär och kortlivad. År 1501 ledde den åldrade Sten Sture – nu försonad med sin tidigare rival Svante Nilsson – ett uppror som kastade ut danskarna. Han valdes för andra gången till riksföreståndare och lyckades därmed befästa sin ställning fram till sin död i Jönköping 1503. Sten Sture den äldre gick till historien som en oöverträffad maktpolitiker som genom demagogi, militär förmåga och list lyckades lotsa det svenska riket genom en av dess mest kritiska epoker.