Sten Sture d.ä. (1470–1497, 1501–1503) – Halvörtug, Västerås - Ett vackert exemplar med fin bottenlyster. - Riksföreståndaren och makten över Bergslagen
Sten Sture d.ä. (1470–1497, 1501–1503) – Halvörtug, Västerås
Ett vackert exemplar med fin bottenlyster. Silver, 0,87 g, 17 mm. Kvalitet 1+/01+. Referenser: SMB 408 (Sveriges myntbok 2022 av Delzanno), LL 16e (Lars Lagerqvist 1970), Frösell 273–274 (Samling Anders Frösell).
Åtsida
Liten krona inom inre punktring. I omskriften, som inleds med en sexuddig stjärna, står: "SCS ERICVS REX" (Sankt Erik konung).
Frånsida
Versalt A (Aros) med bitecken i form av en ring till vänster i fältet, allt inom en inre punktring. I omskriften, som inleds med en sexuddig stjärna, står: "MONETA○AROSIE" (Mynt från Aros/Västerås).
Riksföreståndaren och makten över Bergslagen
Vägen till makten och segern vid Brunkeberg
Sten Sture framträdde på den politiska scenen under en av Sveriges mest turbulenta perioder, präglad av ständiga stridigheter mellan den inhemska aristokratin och unionskungarna. Som systerson till Karl Knutsson (Bonde) stod han nära maktens absoluta centrum. När Karl Knutsson låg på sin dödsbädd i maj 1470 överlämnade han ansvaret för riket till Sten Sture. Detta uppdrag cementerades året därpå vid det dramatiska slaget på Brunkeberg den 10 oktober 1471.
Vid Brunkeberg ledde Sten Sture en heterogen här av frälsemän, borgare och, inte minst, bondeuppbåd och dalkarlar mot den danske unionskungen Kristian I. Den lysande segern befriade Sten Sture från stämpeln som blott ett redskap för andra stormän och gav hans riksföreståndarämbete en ofrånkomlig nationell auktoritet. För att legitimera sin makt och ena folket åkallade han gärna nationella helgon; att åtsidan på denna halvörtug bär texten SCS ERICVS REX (Sankt Erik konung) är ett typiskt uttryck för hur Sten Sture använde det nationella arvet för att legitimera det svenska rikets oberoende under hans styre.
Västerås och alliansen med allmogen
Att myntet är slaget i Västerås (Aros), med dess tydliga versala A på frånsidan, belyser en central aspekt av Sten Stures politiska och ekonomiska maktbas. Västerås var den naturliga knutpunkten och utskeppningshamnen för Bergslagens rikedomar – järnet och kopparn. Sten Sture insåg tidigt att för att kunna balansera det inflytelserika riksrådet och de mäktiga biskoparna, behövde han allmogens, bergsmännens och dalkarlarnas stöd.
Han underblåste skickligt en unionsfientlig stämning hos de lägre samhällsgrupperna och använde dem som ett politiskt vapen. Genom att kontrollera Västerås slott och Dalarna säkrade han inte bara militärt stöd i kristider, utan också de ekonomiska medel som var nödvändiga för att driva riket och finansiera sin egen, stundtals egenmäktiga, regim. Myntningen i Västerås var en direkt konsekvens av behovet att omsätta Bergslagens metaller till likvida medel för handel och truppavlöningar.
Konflikter med rådet och tillfälligt fall
Den makt Sten Sture byggde upp blev med tiden en nagel i ögat på det svenska riksrådet, lett av den fredssinnade och formidabla ärkebiskopen Jakob Ulvsson. Rådet önskade återuppta unionsförhandlingarna och begränsa riksföreståndarens makt. Sten Sture förhalade skickligt dessa förhandlingar i årtionden, ofta genom att resa runt i Mälardalen och Dalarna och hålla folkliga brandtal mot främlingsväldet, vilket pressade rådet till underkastelse.
År 1497 hade dock situationen blivit ohållbar. Rådet förklarade honom avsatt, och den danske kungen Hans förklarade krig. Sten Sture drog sig taktiskt tillbaka till sitt starkaste fäste – Dalarna och Västerås – för att samla sina lojala bondetrupper. Trots försök till motstånd vid Rotebro tvingades han till sist inse sig besegrad av kung Hans överlägsna trupper. Vid en uppgörelse i Stockholm tvingades han nedlägga riksföreståndarskapet och erkänna Hans som kung, men han förhandlade till sig enorma livstidsförläningar, vilket bevisade hans obrutna maktposition i kulisserna.
Återkomsten och det sena arvet
Kung Hans regim i Sverige blev kortvarig och impopulär. Redan hösten 1501 bröt ett uppror ut. Herrarna som nyligen avsatt Sten Sture tvingades nu inse att han var den ende som besatt den nationella auktoritet som krävdes för att leda resningen. Han utsågs på nytt till riksföreståndare och inledde återigen en intensiv rundresa kring Mälaren – inklusive Västerås – för att mobilisera borgare och bönder mot danskarna. Stockholm belägrades och intogs våren 1502.
Sten Sture d.ä. avled vintern 1503 under en resa i Småland. För att vinna tid och säkra maktskiftet till Svante Nilsson (Sture) hemlighölls hans död in i det sista, och hans lik fraktades norrut i en släde eskorterad av en tjänare klädd i riksföreståndarens kläder. Han lämnade efter sig minnet av "gamle herr Sten" – en outtröttlig, vältalig och beräknande statsman som skapade grundmönstret för den allians mellan regent och allmoge som hans systersonson, Gustav Vasa, senare skulle fullända. Denna lilla halvörtug från Västerås är ett handfast vittne från en era då maktbalansen i Sverige vilade lika mycket på Bergslagens allmoge som på högadelns slott.
Ett vackert exemplar med fin bottenlyster. Silver, 0,87 g, 17 mm. Kvalitet 1+/01+. Referenser: SMB 408 (Sveriges myntbok 2022 av Delzanno), LL 16e (Lars Lagerqvist 1970), Frösell 273–274 (Samling Anders Frösell).
Åtsida
Liten krona inom inre punktring. I omskriften, som inleds med en sexuddig stjärna, står: "SCS ERICVS REX" (Sankt Erik konung).
Frånsida
Versalt A (Aros) med bitecken i form av en ring till vänster i fältet, allt inom en inre punktring. I omskriften, som inleds med en sexuddig stjärna, står: "MONETA○AROSIE" (Mynt från Aros/Västerås).
Riksföreståndaren och makten över Bergslagen
Vägen till makten och segern vid Brunkeberg
Sten Sture framträdde på den politiska scenen under en av Sveriges mest turbulenta perioder, präglad av ständiga stridigheter mellan den inhemska aristokratin och unionskungarna. Som systerson till Karl Knutsson (Bonde) stod han nära maktens absoluta centrum. När Karl Knutsson låg på sin dödsbädd i maj 1470 överlämnade han ansvaret för riket till Sten Sture. Detta uppdrag cementerades året därpå vid det dramatiska slaget på Brunkeberg den 10 oktober 1471.
Vid Brunkeberg ledde Sten Sture en heterogen här av frälsemän, borgare och, inte minst, bondeuppbåd och dalkarlar mot den danske unionskungen Kristian I. Den lysande segern befriade Sten Sture från stämpeln som blott ett redskap för andra stormän och gav hans riksföreståndarämbete en ofrånkomlig nationell auktoritet. För att legitimera sin makt och ena folket åkallade han gärna nationella helgon; att åtsidan på denna halvörtug bär texten SCS ERICVS REX (Sankt Erik konung) är ett typiskt uttryck för hur Sten Sture använde det nationella arvet för att legitimera det svenska rikets oberoende under hans styre.
Västerås och alliansen med allmogen
Att myntet är slaget i Västerås (Aros), med dess tydliga versala A på frånsidan, belyser en central aspekt av Sten Stures politiska och ekonomiska maktbas. Västerås var den naturliga knutpunkten och utskeppningshamnen för Bergslagens rikedomar – järnet och kopparn. Sten Sture insåg tidigt att för att kunna balansera det inflytelserika riksrådet och de mäktiga biskoparna, behövde han allmogens, bergsmännens och dalkarlarnas stöd.
Han underblåste skickligt en unionsfientlig stämning hos de lägre samhällsgrupperna och använde dem som ett politiskt vapen. Genom att kontrollera Västerås slott och Dalarna säkrade han inte bara militärt stöd i kristider, utan också de ekonomiska medel som var nödvändiga för att driva riket och finansiera sin egen, stundtals egenmäktiga, regim. Myntningen i Västerås var en direkt konsekvens av behovet att omsätta Bergslagens metaller till likvida medel för handel och truppavlöningar.
Konflikter med rådet och tillfälligt fall
Den makt Sten Sture byggde upp blev med tiden en nagel i ögat på det svenska riksrådet, lett av den fredssinnade och formidabla ärkebiskopen Jakob Ulvsson. Rådet önskade återuppta unionsförhandlingarna och begränsa riksföreståndarens makt. Sten Sture förhalade skickligt dessa förhandlingar i årtionden, ofta genom att resa runt i Mälardalen och Dalarna och hålla folkliga brandtal mot främlingsväldet, vilket pressade rådet till underkastelse.
År 1497 hade dock situationen blivit ohållbar. Rådet förklarade honom avsatt, och den danske kungen Hans förklarade krig. Sten Sture drog sig taktiskt tillbaka till sitt starkaste fäste – Dalarna och Västerås – för att samla sina lojala bondetrupper. Trots försök till motstånd vid Rotebro tvingades han till sist inse sig besegrad av kung Hans överlägsna trupper. Vid en uppgörelse i Stockholm tvingades han nedlägga riksföreståndarskapet och erkänna Hans som kung, men han förhandlade till sig enorma livstidsförläningar, vilket bevisade hans obrutna maktposition i kulisserna.
Återkomsten och det sena arvet
Kung Hans regim i Sverige blev kortvarig och impopulär. Redan hösten 1501 bröt ett uppror ut. Herrarna som nyligen avsatt Sten Sture tvingades nu inse att han var den ende som besatt den nationella auktoritet som krävdes för att leda resningen. Han utsågs på nytt till riksföreståndare och inledde återigen en intensiv rundresa kring Mälaren – inklusive Västerås – för att mobilisera borgare och bönder mot danskarna. Stockholm belägrades och intogs våren 1502.
Sten Sture d.ä. avled vintern 1503 under en resa i Småland. För att vinna tid och säkra maktskiftet till Svante Nilsson (Sture) hemlighölls hans död in i det sista, och hans lik fraktades norrut i en släde eskorterad av en tjänare klädd i riksföreståndarens kläder. Han lämnade efter sig minnet av "gamle herr Sten" – en outtröttlig, vältalig och beräknande statsman som skapade grundmönstret för den allians mellan regent och allmoge som hans systersonson, Gustav Vasa, senare skulle fullända. Denna lilla halvörtug från Västerås är ett handfast vittne från en era då maktbalansen i Sverige vilade lika mycket på Bergslagens allmoge som på högadelns slott.