Sten Sture den yngre, riksföreståndare 1512-1520 och änkan Christina Gylleborgs kamp på Kristian tyrann av Danmark och Stockholms blodbad
Brons 42.68g, 40mm, kvalitet 01
Åtsida
Christina Gyllenstierna framvända bröstbild Det som gör kompositionen anmärkningsvärd är den omgivande inskriptionen, som lyder: "Sten Sture d.y." till höger och "Riksföreståndare 1512-1520" till vänster. Texten hedrar alltså hennes make och hans ämbete, medan bilden hyllar henne som hans efterträdare i kampen.
Frånsida
På den isbelagda sjön drar en häst en släde med den dödligt sårade Sten Sture. Scenen visar ingen panikartad flykt; istället ser vi en procession av sju män som värdigt och beslutsamt följer släden till fots. Det är en bild av trohet in i det sista, en lojal skara som eskorterar sin fallne ledare. Under motivet är datumet "20 januari 1520".
Året är 1520. Sverige är djupt splittrat. Riksföreståndaren Sten Sture den yngre leder Sturepartiet, som kämpar för svensk självständighet från Kalmarunionen och dess danske kung, Kristian II. Mot sig har de inte bara kungen, utan också en mäktig inhemsk fiende: den unionsvänlige ärkebiskopen Gustav Trolle. Sten Sture har tidigare avsatt Trolle, en handling som Kristian II nu använder som förevändning för att invadera Sverige, officiellt för att återinsätta ärkebiskopen, men i praktiken för att krossa det svenska motståndet och själv ta kronan.
I januari 1520 marscherar Kristians yrkesarmé av legoknektar in i Västergötland. Sten Sture mobiliserar i hast en svensk bondehär för att möta dem. Den 20 januari – datumet på medaljen – drabbar de samman på sjön Åsundens is. Striden hinner knappt börja innan katastrofen är ett faktum. En kanonkula från de danska ställningarna träffar Sten Sture, krossar hans ben och kastar honom ur sadeln. Utan sin karismatiske ledare vacklar den svenska linjen och bryter samman.
Det är här medaljens frånsida tar vid. Scenen är inte slagfältets kaos, utan dess tragiska efterspel. Den dödligt sårade riksföreståndaren läggs på en släde för att i all hast föras mot Stockholm, Sturepartiets fäste och sista hopp. Bilden av de sju männen som lojalt följer sin herre över isen är en stark symbol för det sönderslagna, men ännu inte helt utplånade, Sturepartiet. Deras desperata färd är en kapplöpning mot döden som de förlorar. Den 3 februari 1520, på Mälarens is, avlider Sten Sture av sina skador.
Nyheten om hans död försätter riket i chock och skapar ett akut maktvakuum. Riksrådet, lamslaget av nederlaget, är redo att förhandla och underkasta sig Kristian II. Men en person vägrar att ge upp: Sten Stures 26-åriga änka, Christina Gyllenstierna. Det är hennes porträtt som pryder medaljens åtsida. Medan inskriptionen hedrar den fallne maken, hyllar porträttet kvinnan som axlade hans mantel. "Fru Kristina", som hon kom att kallas, var en politisk kraft att räkna med. Hon tog omedelbart kommandot över Stockholm, låste stadens portar och manade borgare och soldater till fortsatt motstånd. Hon agerade i sin makes namn – därav texten på medaljen – och för att säkra arvet åt sina barn.
När våren 1520 kom slöts nätet kring huvudstaden. I början av maj anlände den danska flottan under ledning av Søren Norby och inledde en fullständig blockad. Därmed var den formella belägringen ett faktum. Under cirka fyra månader ledde Christina Gyllenstierna försvaret av Stockholm med en enastående beslutsamhet. Men utan hopp om militär undsättning utifrån och med svälten som en alltmer desperat fiende innanför murarna, tvingades hon till slut att förhandla.
Den 7 september 1520 kapitulerade hon. Kristian II erbjöd generösa villkor: fullständig amnesti och nåd för henne, hennes familj och alla som deltagit i motståndet. Mot detta kungliga löfte öppnades Stockholms portar. I november kröntes Kristian till svensk kung. Några dagar senare visade han sitt sanna ansikte. Han bröt sitt löfte och iscensatte Stockholms blodbad. Under förevändning att Gustav Trolle krävde upprättelse för kätteri – ett brott som kungen hävdade inte täcktes av amnestin – greps och avrättades över 80 av Sturepartiets främsta anhängare. Sten Stures kropp grävdes upp och brändes på bål.
Christina Gyllenstierna skonades från avrättning men fängslades. Tillsammans med sin mor och sina barn fördes hon som fånge till det ökända Blåtårn i Köpenhamn. Hennes motstånd var krossat, men brutaliteten i Kristians svek hade gått för långt. Blodbadet tände den gnista som startade ett nytt, och denna gång framgångsrikt, uppror lett av en ung man vars far var en av de avrättade: Gustav Vasa.
Denna medalj är därmed en briljant sammanfattning av en avgörande vändpunkt. Frånsidan visar ögonblicket då det gamla ledarskapet dör; åtsidan visar det nya ledarskapet som reser sig ur askan. Den är ett monument över en mans fall och en kvinnas okuvliga kamp för hans arv.