Svante Arrhenius (1859–1927) av Erik Lindberg för Kungliga Vetenskapsakademien 1937 - Joner, växthuseffekt och ett universum i vardande
Svante Arrhenius (1859–1927) av Erik Lindberg för Kungliga Vetenskapsakademien 1937
Silver, 14.28g, 31mm. Kvalitet 1+/01. Randprägling: "MJV SILVER 1958". Detta exemplar tillhör en senare efterbeställning. Referenser: Ulla Ehrensvärd 361, KVA 198. Medaljen är präglad i en upplaga (1937) om 250 exemplar, jämte 1 referensexemplar för Kungliga myntkabinettets samling. Efterbeställt 50 exemplar, dessutom präglades 1 exemplar i guld (sannolikt tilldelad Svante Arrhenius).
Åtsida
Vänstervänd bröstbild av professorn och nobelpristagaren Svante Arrhenius. Porträttet är kraftfullt modellerat och framhäver hans distinkta anletsdrag, med ett fylligt, något bakåtkammat hår och ett stort, vågigt skägg. Nedanför bröstbilden återfinns gravören Erik Lindbergs signatur "E·L·". Längs medaljens ytterkant löper omskriften: "SVANTE· ARRHENIUS· CHEM· PROF· HOLM· N· MDCCCLIX· OB· MCMXXVII". Det latinska originalets förkortningar utläses Svante Arrhenius Chemiae Professor Holmiensis. Natus 1859 Obiit 1927. På svenska översätts detta till: Svante Arrhenius, professor i kemi i Stockholm, född 1859, död 1927.
Frånsida
Ett symboliskt motiv som avbildar stjärnbilden Karlavagnen (Ursa Major) strålande på ett stjärnstrött himlavalv. Under stjärnorna svävar en bevingad fackla i ett tomrum. Nedanför den ligger en hög med böcker, bland vilka man kan skönja en passare och en kikare, symboliserande studiet av universum och dess lagar. I fältet under böckerna står dedikationen i tre rader: "SOCIO· MERITISSIMO / REG· ACAD· SCIENT· / SUEC· MCMXXXVII·". Det latinska originalet utläses Socio meritissimo Regia Academia Scientiarum Suecana MCMXXXVII. Texten översätts till: Kungliga Svenska Vetenskapsakademien [slog denna medalj] för sin synnerligen förtjänte ledamot år 1937.
Joner, växthuseffekt och ett universum i vardande
Den motarbetade pionjären
Svante Arrhenius vetenskapliga bana inleddes i brant uppförsbacke. När han 1884 lade fram sin doktorsavhandling i Uppsala, presenterade han en revolutionerande idé: att salter, när de löses i vatten, spjälkas i elektriskt laddade partiklar som han kallade joner, även utan att en elektrisk ström leds genom lösningen. Hans lärare och opponent, professorn i fysik Per Teodor Cleve, fann teorin alltför spekulativ och gav avhandlingen det låga betyget non sine laude approbatur (icke utan beröm godkänd). Det var ett bakslag som kunde ha stäckt en mindre envis forskares karriär, men Arrhenius vägrade ge upp.
Ett nobelpris och den fysikaliska kemins födelse
Istället för att vända sig till den svenska vetenskapseliten, skickade Arrhenius sin avhandling till ledande forskare i Europa, däribland Wilhelm Ostwald och Jacobus Henricus van 't Hoff. De insåg omedelbart teorins genialitet. Tillsammans med dessa män kom Arrhenius att lägga grunden för en helt ny vetenskapsgren: den fysikaliska kemin. År 1903, nitton år efter att hans avhandling blivit svalt mottagen i Uppsala, fick han sin slutgiltiga upprättelse när han, som förste svensk, tilldelades Nobelpriset i kemi för sin elektrolytiska dissociationsteori. År 1905 blev han föreståndare för Vetenskapsakademiens nyskapade Nobelinstitut för fysikalisk kemi i Stockholm.
Växthuseffekten och universums oändlighet
Arrhenius var en osedvanligt mångsidig forskare vars intressen sträckte sig långt bortom kemins gränser. Han var en av de allra första som varnade för att mänsklighetens förbränning av fossila bränslen, särskilt kol, skulle leda till en ökad halt av koldioxid i atmosfären och därmed en höjning av den globala medeltemperaturen – det vi idag kallar växthuseffekten. På hans tid sågs detta dock snarast som något positivt, som skulle kunna förhindra en ny istid.
Även universums gåtor fascinerade honom djupt. Han ställde sig kritisk till idén om universums värmedöd och utvecklade istället en teori om ett evigt och oändligt universum i ständig förnyelse, där strålningstrycket spelade en avgörande roll. Han författade också populärvetenskapliga böcker som Världarnas utveckling (1906), som blev enorma försäljningsframgångar och översattes till en mängd språk. Det är just detta brinnande intresse för kosmos och dess gåtor som Erik Lindberg så vackert fångat på medaljens frånsida, med dess stjärnbild, den flygande facklan och instrumenten för att studera himlavalvet.
Silver, 14.28g, 31mm. Kvalitet 1+/01. Randprägling: "MJV SILVER 1958". Detta exemplar tillhör en senare efterbeställning. Referenser: Ulla Ehrensvärd 361, KVA 198. Medaljen är präglad i en upplaga (1937) om 250 exemplar, jämte 1 referensexemplar för Kungliga myntkabinettets samling. Efterbeställt 50 exemplar, dessutom präglades 1 exemplar i guld (sannolikt tilldelad Svante Arrhenius).
Åtsida
Vänstervänd bröstbild av professorn och nobelpristagaren Svante Arrhenius. Porträttet är kraftfullt modellerat och framhäver hans distinkta anletsdrag, med ett fylligt, något bakåtkammat hår och ett stort, vågigt skägg. Nedanför bröstbilden återfinns gravören Erik Lindbergs signatur "E·L·". Längs medaljens ytterkant löper omskriften: "SVANTE· ARRHENIUS· CHEM· PROF· HOLM· N· MDCCCLIX· OB· MCMXXVII". Det latinska originalets förkortningar utläses Svante Arrhenius Chemiae Professor Holmiensis. Natus 1859 Obiit 1927. På svenska översätts detta till: Svante Arrhenius, professor i kemi i Stockholm, född 1859, död 1927.
Frånsida
Ett symboliskt motiv som avbildar stjärnbilden Karlavagnen (Ursa Major) strålande på ett stjärnstrött himlavalv. Under stjärnorna svävar en bevingad fackla i ett tomrum. Nedanför den ligger en hög med böcker, bland vilka man kan skönja en passare och en kikare, symboliserande studiet av universum och dess lagar. I fältet under böckerna står dedikationen i tre rader: "SOCIO· MERITISSIMO / REG· ACAD· SCIENT· / SUEC· MCMXXXVII·". Det latinska originalet utläses Socio meritissimo Regia Academia Scientiarum Suecana MCMXXXVII. Texten översätts till: Kungliga Svenska Vetenskapsakademien [slog denna medalj] för sin synnerligen förtjänte ledamot år 1937.
Joner, växthuseffekt och ett universum i vardande
Den motarbetade pionjären
Svante Arrhenius vetenskapliga bana inleddes i brant uppförsbacke. När han 1884 lade fram sin doktorsavhandling i Uppsala, presenterade han en revolutionerande idé: att salter, när de löses i vatten, spjälkas i elektriskt laddade partiklar som han kallade joner, även utan att en elektrisk ström leds genom lösningen. Hans lärare och opponent, professorn i fysik Per Teodor Cleve, fann teorin alltför spekulativ och gav avhandlingen det låga betyget non sine laude approbatur (icke utan beröm godkänd). Det var ett bakslag som kunde ha stäckt en mindre envis forskares karriär, men Arrhenius vägrade ge upp.
Ett nobelpris och den fysikaliska kemins födelse
Istället för att vända sig till den svenska vetenskapseliten, skickade Arrhenius sin avhandling till ledande forskare i Europa, däribland Wilhelm Ostwald och Jacobus Henricus van 't Hoff. De insåg omedelbart teorins genialitet. Tillsammans med dessa män kom Arrhenius att lägga grunden för en helt ny vetenskapsgren: den fysikaliska kemin. År 1903, nitton år efter att hans avhandling blivit svalt mottagen i Uppsala, fick han sin slutgiltiga upprättelse när han, som förste svensk, tilldelades Nobelpriset i kemi för sin elektrolytiska dissociationsteori. År 1905 blev han föreståndare för Vetenskapsakademiens nyskapade Nobelinstitut för fysikalisk kemi i Stockholm.
Växthuseffekten och universums oändlighet
Arrhenius var en osedvanligt mångsidig forskare vars intressen sträckte sig långt bortom kemins gränser. Han var en av de allra första som varnade för att mänsklighetens förbränning av fossila bränslen, särskilt kol, skulle leda till en ökad halt av koldioxid i atmosfären och därmed en höjning av den globala medeltemperaturen – det vi idag kallar växthuseffekten. På hans tid sågs detta dock snarast som något positivt, som skulle kunna förhindra en ny istid.
Även universums gåtor fascinerade honom djupt. Han ställde sig kritisk till idén om universums värmedöd och utvecklade istället en teori om ett evigt och oändligt universum i ständig förnyelse, där strålningstrycket spelade en avgörande roll. Han författade också populärvetenskapliga böcker som Världarnas utveckling (1906), som blev enorma försäljningsframgångar och översattes till en mängd språk. Det är just detta brinnande intresse för kosmos och dess gåtor som Erik Lindberg så vackert fångat på medaljens frånsida, med dess stjärnbild, den flygande facklan och instrumenten för att studera himlavalvet.