Svenska Numismatiska Riksförbundets (SNR) förbundsmöte i Stockholm den 5 juni 1977 av Peter Linde
Denna konstmedalj i rent silver (999/1000) utgavs av Svenska Medaljgillet i samband med Svenska Numismatiska Riksförbundets (SNR) förbundsmöte i Stockholm den 5 juni 1977. Konstnären är den framstående skulptören Peter Linde. 55.11g, 40mm, kvalitet 01. Randskriften lyder: SV. MEDALJGILLET SNR:s förbundsmöte i Stockholm 5/6 1977, följt av numreringen 42/2000, silverstämpeln 999/1000 och årsstämpeln C10 (1977).
Åtsidan visar ett stilrent och karakteristiskt profilporträtt av Konung Carl XVI Gustaf, vänd åt vänster. Peter Linde har här fångat den unge monarken (kungen var 31 år vid tillfället) med den för 1970-talet tidstypiska frisyren och de markerade polisongerna. Porträttet präglas av en levande modellering där ytan har en fin lyster som kontrasterar mot den mörkare patinan i fälten. Att kungen pryder åtsidan markerar hans roll som landets statschef och numismatikens beskyddare. I halsavskärningen konstnärens namn och årtal: "Linde -77"
Frånsidan bjuder på en numismatisk allegori med glimten i ögat: en karikatyrartad framställning av en myntforskare (sannolikt en hyllning till Hans Hildebrand eller den "lärde samlaren" i allmänhet) som bokstavligen vilar på vetenskapens grund. Figuren sitter på en hög trave numismatisk facklitteratur, djupt försjunken i studiet av ett objekt som han granskar med lupp. På böckernas ryggar läser vi texten STHLM's MYNT HIST (Stockholms Mynthistoria), vilket betonar att kunskapen bär upp samlandet. Vid den högra kanten svävar Stockholms stadssymbol, S:t Erik, ovanför siffran 2, som en geografisk förankring till mötesplatsen.
"Nedmyllad mellan pergamentsbrev och slantar" – Hans Hildebrand
Att Peter Linde valde att avbilda Hans Hildebrand (1842–1913) sittande på en hög av böcker är ingen slump. Det är en träffsäker hyllning till en av Sveriges flitigaste vetenskapsmän genom tiderna. Det numismatiska arvet Hans Hildebrand föddes in i museivärlden. Redan som barn fick han följa med sin far, den store Bror Emil Hildebrand, till arbetet. Fadern uttryckte det målande som att sonen blev "nedmyllad mellan pergamentsbrev och slantar". Denna tidiga "nedmyllning" formade Hans. Han blev student i Uppsala 1860 och visade tidigt en sprudlande vitalitet och en enorm aptit på kunskap, vilket ledde till att han redan som 24-åring promoverades till jubeldoktor och primus.
Forskaren på bokberget Bilden av Hildebrand på boktraven på medaljen speglar hans häpnadsväckande produktion. Hans livsverk, Sveriges medeltid, omfattar ensamt över 3 000 sidor – en monumental genomgång av allt från allmoge och krigsväsen till kyrka och städer. Men framförallt var mynten hans "älsklingsämne". För Hildebrand var myntet inte bara en samlarpryl, utan en historisk primärkälla. Han var banbrytande i att tillämpa typologi och källkritik på myntforskningen, och hans sammanfattningar rörande Sveriges medeltidsmynt blev standardverk.
En vetenskaplig Zeus Medaljens motiv fångar ögonblicket av analys. Hildebrand var påverkad av Darwins utvecklingslära och menade att fornsaker och mynt måste studeras utifrån hur former utvecklas ur varandra (typologi). När han sitter där med sin lupp, är det den moderna vetenskapsmannen vi ser. Han var en stridbar natur – beskriven av konsthistorikern Johnny Roosval som en "vitskäggig, viggslungande Zeus" när han kämpade mot vandalism av kyrkor och fornminnen.
Som chef för Riksbankens myntkabinett och senare riksantikvarie var han den siste som fullt ut behärskade både föremålen (mynten, spännena) och urkunderna (böckerna han sitter på). Medaljen blir därmed en symbol för symbiosen mellan litteraturen och objektet; utan kunskapen i böckerna är myntet stumt, men genom forskarens lupp börjar historien tala.