Sverige, Ulrika Eleonoras kröning 17 mars 1719 av Johann Carl Hedlinger - RAR - Från skuggan av enväldet till frihetstidens gryning
Sverige, Ulrika Eleonoras kröning 17 mars 1719 av Johann Carl Hedlinger - RAR
En vacker och mycket tilltalande medalj, graverad av den berömde schweiziskfödde mästaren Johann Carl Hedlinger, utgiven med anledning av drottning Ulrika Eleonoras kröning i Uppsala domkyrka den 17 mars 1719. Exemplaret har en fantastisk lyster och en guldskimrande präglingsglans. Det utbjudna objektet tillhör den sällsynta varianten (Hildebrand 6a) och är dessutom präglat med en helt oskadd åtsidestamp, vilket är mycket ovanligt då båda åtsidestamparna för denna medalj tidigt sprack under produktionen. I inventeringen har endast ett fåtal intakta exemplar av denna variant noterats på marknaden under de senaste tjugo åren. Silver, 53,31 g, 52,36 mm. Kvalitet 1+/01+. Referenser: SKM 7b (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 6a (1874/1875), Felder 23 (1978).
Drottningens högervända bröstbild. Detta är den sällsyntare andra stampvarianten där drottningen avbildas med bart bröst och utan nedfallande hårlockar. I omskriften längs kanten löper texten: "VLRICA•ELEONORA• D•G•REGINA•SVECIÆ" (Ulrika Eleonora, med Guds nåde Sveriges drottning). Under bröstbilden återfinns gravörens signatur i kursiverad och gemen stil: "C. Hedlinger".
En mäktig lejoninna som är omgiven av fyra lekande lejonungar. Denna framställning fungerar som en allegori över drottningens moderliga omsorg över det svenska rikets fyra ständer (adel, präster, borgare och bönder). I omskriften läses devisen: "CVRAE *SED *DELICIAE *" (Omsorger, men tillika glädjeämnen). I avskärningen nedtill står texten: "CORONA •IMPOSITA•VPS•/ D •XVII•MAR•A•MDCCXIX•", vilket översätts till: "Krönt i Uppsala den 17 mars 1719".
Den 17 mars 1719 kröntes Ulrika Eleonora den yngre till Sveriges drottning i Uppsala domkyrka. Vägen till tronen hade dock varken varit självklar eller enkel för den unga prinsessan, som föddes 1688 på slottet Tre Kronor. Under sin uppväxt stod hon ständigt i skuggan av sin äldre och mer utåtriktade syster Hedvig Sofia. Ulrika Eleonora betraktades ofta av hovet som blyg och inbunden, men hon besatt samtidigt en stark vilja, en omvittnad värdighet och ett djupt intresse för rikets angelägenheter. Som syster till den ogifte och barnlöse konung Karl XII blev hon med tiden en central bricka i det europeiska storpolitiska spelet. Efter flera avbrutna äktenskapsplaner med utländska makthavare gifte hon sig slutligen 1715 med arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Hennes bror kommenterade krasst vid bilägret att hans syster den kvällen "dansade kronan av sig", ovetande om den dramatiska vändning historien snart skulle ta.
När budet om Karl XII:s död vid Fredrikshald nådde Sverige i december 1718 befann sig riket i ett oerhört utsatt och splittrat läge. Landet var utblottat efter närmare tjugo år av krig, och tronföljden var i praktiken oklar. I detta maktvakuum visade Ulrika Eleonora en anmärkningsvärd sinnesnärvaro och politisk beslutsamhet. Hon kallade omedelbart till en fältriksdag i Uddevalla och lät hälsa sig som drottning i kraft av sin direkta arvsrätt. Det svenska ledarskiktet och krigsbefälet, djupt utmattat av det karolinska enväldet och Görtz hårda politik, motsatte sig dock arvsrätten och tvingade henne till en avgörande politisk kompromiss. För att säkra tronen och manövrera ut sin systerson, hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, tvingades hon formellt avsäga sig den absoluta kungamakten. Genom att underteckna 1719 års regeringsform, som resolut flyttade den politiska makten från kronan till riksdagen, inledde hon den epok i svensk historia som kom att kallas frihetstiden.
Medaljens frånsida är ett direkt och konstnärligt uttryck för den nya maktfördelningen och verkligheten vid tiden för kröningen. Lejoninnan som ömt men beskyddande vakar över sina fyra ungar är en kraftfull symbolisk representation av monarken och de fyra riksstånden. Inskriptionen, som beskriver ständerna som både en omsorg och ett glädjeämne, speglar den sköra balans som nyss etablerats mellan regent och undersåtar. Behovet av en enande, moderlig gestalt prövades nästan omedelbart efter kröningen då den ryska flottan under sommaren 1719 inledde sina förödande härjningar längs den svenska östersjökusten och allvarligt hotade Stockholm. I denna extremt pressade situation uppvisade drottningen ett orubbligt mod. När oron spred sig i huvudstaden tvingade hon sina hovdamer att tillsammans med henne delta i en formell mottagning hos den brittiske ambassadören, för att utåt demonstrera att den svenska ledningen inte lät sig kuvas.
Hennes tid som regerande drottning blev dock kortvarig och konfliktfylld. Ulrika Eleonora var trots allt uppfostrad i det karolinska enväldets traditioner och hade i praktiken mycket svårt att finna sig i den nya, kraftigt kringskurna konstitutionella rollen. Hon hamnade snabbt i bittra och tärande konflikter med riksrådets starkaste män, i synnerhet den inflytelserike kanslipresidenten Arvid Horn. Hennes egentliga önskan hade från början varit att upprätta en samregering med sin make Fredrik, likt det engelska systemet med Vilhelm och Maria, men ständerna hade blankt nekat till detta krav. Inför det växande politiska motståndet, och driven av en djup lojalitet gentemot sin make, valde hon till sist att abdikera. I mars 1720, knappt ett år efter sin kröning, överlät hon kronan till Fredrik I, med det strikta förbehållet att hon skulle återta tronen om hon överlevde honom.
Som drottninggemål drog hon sig därefter i stor utsträckning tillbaka från det öppna politiska spelet för att ägna sig åt läsning och välgörenhet. Hon trädde dock in som en kapabel och fullt insatt regent under makens resor till Hessen och vid hans sjukdomsperioder. Hon förblev livet ut djupt populär bland allmänheten, som vördade henne för hennes fromhet och som den sista levande representanten för den gamla kungaätten. Trots att äktenskapet förblev barnlöst och hon under sina sista år plågades djupt av makens långvariga förhållande med mätressen Hedvig Taube, behöll hon sin värdighet in i det sista. Ulrika Eleonora avled i smittkoppor i november 1741. Med henne slocknade den pfalziska ätten i Sverige, men minnet av hennes ovärderliga insats under rikets svåraste övergångsperiod är förevigat i numismatiska mästerverk som detta.