Sveriges Ångfartygs Assurans Förenings 50-årsjubileum 1922 av Tore Strindberg utdelad till Otto Hillerström
Silver, 61.32g, 50mm, kvalitet 01, sällsynt
Medaljens åtsida bär omskriften "SVERIGES ÅNGFARTYGS ASSURANS FÖRENINGS 50-ÅRSJUBILEUM 1872-1922". Det centrala motivet är den romerske guden Mercurius, känd som handelns och resenärernas beskyddare. Han är avbildad i en dynamisk, flygande pose med sin karaktäristiska bevingade hjälm (petasos) och bevingade sandaler (talaria), samtidigt som han håller i sin kaducé – staven omslingrad av två ormar. Under Mercurius syns ett ångfartyg, vilket direkt anspelar på föreningens verksamhet. Längst ner på åtsidan konstnärens namn: "TORE STRINDBERG"
Frånsidan domineras av en krönt vapensköld, infattad i en dekorativ barockliknande ram (kartusch). Vapnet föreställer Göteborgs stadsvapen: ett stående lejon som håller ett svärd i sin högra tass och en sköld med de tre kronorna i sin vänstra. Under detta emblem finns en framträdande, rektangulär platta avsedd för gravyr, där namnet "OTTO HILLERSTRÖM" är inristat.
Från Ånga till Avveckling: Rederidynastin Hillerströms Uppgång och Fall
År 1922, vid en tidpunkt då Europas sjöfartsnäringar återhämtade sig efter första världskrigets omvälvningar, tilldelades konsul Otto Hillerström i Helsingborg en tung silvermedalj. Medaljen, präglad för att fira 50-årsjubileet av Sveriges Ångfartygs Assurans Förening (1872–1922), var en symbol för status och inflytande. Föreningen, baserad i Göteborg och idag känd som The Swedish Club, utgjorde ryggraden i det svenska maritima försäkringsväsendet. Att Hillerström, en redare från Helsingborg, var en mottagare av denna utmärkelse, vittnar om den position han hade uppnått. Medaljen markerade en höjdpunkt: bara året innan, 1921, hade han konsoliderat sin verksamhet och bildat koncernbolaget AB Otto Hillerström. Han stod på tröskeln till en dynasti som skulle prägla Helsingborgs näringsliv i årtionden.
Historien om Hillerström-dynastin börjar dock inte med Otto, utan med en annan av Helsingborgs sjöfartspionjärer, Nils Christian Corfitzon. År 1890 investerade Corfitzon i skonerten Betty och grundade, tillsammans med bland andra konsul Petter Olsson, Rederi AB Helsingborg. Detta bolag skulle komma att utgöra kärnan i Hillerströms framtida imperium. Redan 1896, endast 14 år gammal, fick Otto Hilding Hillerström (1882–1965) anställning i Corfitzons nystartade rederirörelse. Han visade sig vara en duglig medarbetare och när N.C. Corfitzon hastigt avled 1913, var det den då 31-årige Hillerström som tog över rodret och axlade ansvaret för Corfitzons efterlämnade bolag och fartyg.
Under Otto Hillerströms ledning expanderade verksamheten. Han navigerade framgångsrikt rederiet genom de riskfyllda åren under första världskriget. År 1921 formaliserades hans kontroll då koncernbolaget AB Otto Hillerström bildades, med det ursprungliga Rederi AB Helsingborg som det huvudsakliga dotterbolaget. Mottagandet av SÅAF-medaljen 1922 var således ett kvitto på att Hillerström inte bara förvaltat ett arv, utan skapat en egen, kraftfull rederikoncern. Otto Hillerström förblev en centralgestalt i rederiets ledning i nästan ett halvt sekel, fram till 1960, och avled fem år senare.
Efter Otto Hillerströms död 1965 övergick ledarskapet till nästa generation. Sönerna Folke Hillerström (1914–1991) och Carl-Otto Hillerström (f. 1921) tog över driften. I den nya styrelsen noterades även närvaron av Peter Ingelson, grundaren av ett annat betydande rederi, AB Transmarin. Denna koppling antyder ett nära samarbete mellan de två rederifamiljerna, vilket förefaller ha fortgått fram till slutet av 1970-talet. Även Otto Hillerströms bror, Ture Hillerström (f. 1886), var verksam i branschen som ägare av Rederi AB Malmöhus.
Familjen säkrade kontrollen över koncernen genom en komplex ägarstruktur, typisk för tidens familjeföretag. En analys av ägarförhållandena från 1972 visar att Rederi AB Helsingborg ägdes till 50,2 % av holdingbolaget AB Branteli och till 45,4 % av AB Otto Hillerström. Familjemedlemmarna ägde mindre direktposter, men den verkliga kontrollen låg i holdingbolagen. AB Branteli ägdes i sin tur av AB Otto Hillerström (46,5 %) och de tre syskonen: Carl-Otto Hillerström (20 %), Inga von Celsing (20 %, f. Hillerström 1920) och Folke Hillerström (10,3 %). Själva moderbolaget, AB Otto Hillerström, kontrollerades av Folke (53 %), Inga (23 %) och Carl-Otto (23 %). Genom detta korsägande var företagsgruppen stabilt förankrad inom familjen.
Under 1960- och 70-talen försökte koncernen diversifiera. Folke Hillerström drev under en kort period (1969–1972) ett flygbolag, först Hillerström Flyg AB och sedan Hilair AB, innan det såldes till Malmros-koncernen.
Vändpunkten för rederiverksamheten kom i mitten av 1970-talet. Sjöfartsbranschen genomgick en global kris, präglad av överkapacitet och fallande fraktpriser efter oljekrisen 1973. För Hillerström-koncernen blev konsekvensen drastisk. År 1975 hade samtliga fartyg i flottan sålts av. Detta markerade slutet på en 85-årig epok som fartygsägare. Bolaget tvingades till en fundamental omställning och inriktade sig istället på landbaserade tjänster som befraktning, spedition och klarering, främst genom bolaget Hillerström Shipping. Under denna period finns även indikationer på att ägandet i AB Transmarin övertogs.
Efter Folke och Carl-Otto Hillerströms bortgång tog Anders Hillerström över de kvarvarande bolagen. Men den forna glansen var borta. Verksamheten tynade bort, och under 2000-talet nådde den anrika koncernen vägs ände. I januari 2009 försattes moderbolaget AB Otto Hillerström i likvidation. Kort därefter följde dotterbolagen: Rederiaktiebolaget Helsingborg, Transmarin, Transterra, Hillerström Transport samt Hillerström Shipping försattes samtliga i konkurs.
Konkursförvaltaren, advokat Ingmar Grönvall, konstaterade sakligt att bolagen inte hade "bedrivit någon nämnvärd verksamhet under många år", och att vissa legat vilande sedan 1990-talet. Därmed sattes en slutpunkt för en av Helsingborgs stora redardynastier. Historien om Hillerström-koncernen är en berättelse om entreprenörskap, generationers maktöverföring och, slutligen, en ofrånkomlig anpassning till en globaliserad marknad som till sist gjorde den ursprungliga affärsmodellen obsolet.