Sveriges rikes ständers bank - Transportsedel på fast valör - 12 daler KM 1764 - Extremt sällsynt
Sveriges rikes ständers bank
Transportsedel på fast valör - 12 daler KM 1764 - Extremt sällsynt
Nr 46874. DSS 61, SS 85. Lagad. Bläckskrift. Kvalitet 1/1+
De tidiga insättningsbevisen (1701–1726)
I början av 1700-talet bestod den svenska myntfoten till stor del av otympliga kopparplåtar (plåtmynt). För att underlätta för handel och privatpersoner att flytta kapital, introducerade banken år 1701 "transportsedlar". Dessa var i grunden rena insättningsbevis. Den som satte in minst 100 daler silvermynt fick ett tvåbladigt papperskvitto där insättningsbeloppet fylldes i för hand. För att använda papperet som betalning krävdes en så kallad transport: ägaren var tvungen att skriva under med sitt namn och datum för att överlåta värdet till nästa person. Detta skapade långa kedjor av namnteckningar. Systemet legaliserades formellt 1726, men de handskrivna, valfria beloppen gjorde sedlarna olyckligt sårbara för förfalskningar.
Fasta valörer och moderna sedlar (1743–1745)
För att stävja bedrägerierna och förenkla den dagliga hanteringen tog banken 1743 ett viktigt tekniskt steg. Man övergav de valfria beloppen och började istället trycka transportsedlar med fasta valörer i daler kopparmynt. Till en början krävde de högsta valörerna (24 och 36 daler kopparmynt) fortfarande namnteckning vid varje överlåtelse.
Det verkliga genombrottet för den moderna papperssedeln kom i samband med en stor reform 1745. Då togs kravet på namnteckning bort helt för de lägre valörerna (6, 9 och 12 daler kopparmynt). Dessa sedlar ställdes istället ut till "sedelhavaren" (innehavaren) och trycktes på ett enda blad. De fungerade därmed precis som dagens kontanter – de gällde i handen på den som höll dem. Samma år förklarades transportsedlarna oinlösliga mot silver, vilket innebar att Sverige i praktiken fick en ren pappersmyntfot. Endast de små sedlarna fick hädanefter lösas in, och då enbart mot kopparmynt.
Trots övergången till fasta valörer fortsatte problemen med bedrägerier. De höga valörerna på 24 och 36 daler kopparmynt utsattes för så omfattande förfalskningskampanjer att banken till slut gav upp; båda valörerna drogs in helt år 1758. För att öka säkerheten på de sedlar som fanns kvar introducerades 1759 en ny, avancerad tryckteknik: ett spegelvänt svart tryck på sedelns baksida. Vid genomlysning skulle detta baksidestryck sammanfalla exakt med framsidans motiv, vilket gjorde det extremt svårt för dåtidens förfalskare att kopiera dem.
Under 1700-talets andra hälft urholkades sedlarnas värde genom en kraftig inflation. För att sanera den svenska ekonomin genomförde kung Gustav III en valutareform, känd som realisationen, vilken trädde i kraft 1777. Det gamla dalersystemet skrotades till förmån för den nya huvudvalutan riksdaler specie. Vid utbytet förlorade de gamla kopparmyntsedlarna hälften av sitt tidigare beräknade värde.
När banken därefter började ge ut de nya riksdalersedlarna valde man anmärkningsvärt nog att backa bandet till det gamla systemet. De nya sedlarna krävde återigen egenhändiga namnteckningar från person till person för att vara giltiga. Detta var ett omständligt steg tillbaka, men fungerade troligen som en psykologisk åtgärd för att återupprätta allmänhetens förtroende för papperspengar efter åren av ekonomisk instabilitet.
Transportsedel på fast valör - 12 daler KM 1764 - Extremt sällsynt
Nr 46874. DSS 61, SS 85. Lagad. Bläckskrift. Kvalitet 1/1+
De tidiga insättningsbevisen (1701–1726)
I början av 1700-talet bestod den svenska myntfoten till stor del av otympliga kopparplåtar (plåtmynt). För att underlätta för handel och privatpersoner att flytta kapital, introducerade banken år 1701 "transportsedlar". Dessa var i grunden rena insättningsbevis. Den som satte in minst 100 daler silvermynt fick ett tvåbladigt papperskvitto där insättningsbeloppet fylldes i för hand. För att använda papperet som betalning krävdes en så kallad transport: ägaren var tvungen att skriva under med sitt namn och datum för att överlåta värdet till nästa person. Detta skapade långa kedjor av namnteckningar. Systemet legaliserades formellt 1726, men de handskrivna, valfria beloppen gjorde sedlarna olyckligt sårbara för förfalskningar.
Fasta valörer och moderna sedlar (1743–1745)
För att stävja bedrägerierna och förenkla den dagliga hanteringen tog banken 1743 ett viktigt tekniskt steg. Man övergav de valfria beloppen och började istället trycka transportsedlar med fasta valörer i daler kopparmynt. Till en början krävde de högsta valörerna (24 och 36 daler kopparmynt) fortfarande namnteckning vid varje överlåtelse.
Det verkliga genombrottet för den moderna papperssedeln kom i samband med en stor reform 1745. Då togs kravet på namnteckning bort helt för de lägre valörerna (6, 9 och 12 daler kopparmynt). Dessa sedlar ställdes istället ut till "sedelhavaren" (innehavaren) och trycktes på ett enda blad. De fungerade därmed precis som dagens kontanter – de gällde i handen på den som höll dem. Samma år förklarades transportsedlarna oinlösliga mot silver, vilket innebar att Sverige i praktiken fick en ren pappersmyntfot. Endast de små sedlarna fick hädanefter lösas in, och då enbart mot kopparmynt.
Trots övergången till fasta valörer fortsatte problemen med bedrägerier. De höga valörerna på 24 och 36 daler kopparmynt utsattes för så omfattande förfalskningskampanjer att banken till slut gav upp; båda valörerna drogs in helt år 1758. För att öka säkerheten på de sedlar som fanns kvar introducerades 1759 en ny, avancerad tryckteknik: ett spegelvänt svart tryck på sedelns baksida. Vid genomlysning skulle detta baksidestryck sammanfalla exakt med framsidans motiv, vilket gjorde det extremt svårt för dåtidens förfalskare att kopiera dem.
Under 1700-talets andra hälft urholkades sedlarnas värde genom en kraftig inflation. För att sanera den svenska ekonomin genomförde kung Gustav III en valutareform, känd som realisationen, vilken trädde i kraft 1777. Det gamla dalersystemet skrotades till förmån för den nya huvudvalutan riksdaler specie. Vid utbytet förlorade de gamla kopparmyntsedlarna hälften av sitt tidigare beräknade värde.
När banken därefter började ge ut de nya riksdalersedlarna valde man anmärkningsvärt nog att backa bandet till det gamla systemet. De nya sedlarna krävde återigen egenhändiga namnteckningar från person till person för att vara giltiga. Detta var ett omständligt steg tillbaka, men fungerade troligen som en psykologisk åtgärd för att återupprätta allmänhetens förtroende för papperspengar efter åren av ekonomisk instabilitet.