Tor Hedberg (1862–1931) utgiven av Svenska Akademien 1981, konstnär Ulf Linde
Tor Hedberg (1862–1931) utgiven av Svenska Akademien 1981, konstnär Ulf Linde
Silver, 47.62g, 45mm, Bo Svensén sid 392, kvalitet 01
Åtsidan uppvisar ett porträtt av Tor Hedberg som är långt ifrån den konventionella realismen. Det är en stiliserad och reducerad bild, där Linde med enkla, utskurna ytor har fångat essensen av Hedbergs anletsdrag – den tunga, nästan "grubblande" blicken och den distinkta mustaschen. Ytan är blank men med en livfull, oregelbunden kontur som påminner om en silhuett eller en schablon. Det är ett porträtt som leker med mellanrummet mellan form och tomrum, karaktäristiskt för Lindes intresse för perception och det "medskapande" ögat.
Frånsidan bär ett gåtfullt och kraftfullt motiv: ett solansikte eller en mask omgiven av strålar, där strålarna har en grov, hamrad textur som kontrasterar mot den släta bakgrunden. Ansiktet är naivistiskt men uttrycksfullt, med mörka ögonhålor som stirrar tillbaka på betraktaren. Runt kanten löper den latinska inskriften MENTIS INCERTI SPLENDORES ("Det ovissa sinnets strålglans" eller "Det osäkra sinnets prakt"), samt namnet TOR HEDBERG i nederkanten. Bokstäverna är, liksom motivet, grova och handfasta. Hela kompositionen andas en blandning av arkaisk mystik och modernistisk enkelhet.
Det ovissa sinnets strålglans: Tor Hedberg
När Ulf Linde 1981 formgav denna medalj över sin företrädare i det svenska kulturlivet, Tor Hedberg (1862–1931), valde han inskriptionen Mentis incerti splendores. Det är en rad som fångar den ambivalens och det sökande som präglade Hedbergs liv och verk. Född in i en litterär dynasti – son till författaren och teaterchefen Frans Hedberg – bar han arvet med både stolthet och tungsinne.
Mellan generationerna Tor Hedberg beskrevs ofta som en man mellan två epoker. Han debuterade under det realistiska 1880-talet, påverkad av Zolas naturalism och Strindbergs sanningskrav, med romaner som Johannes Karr (1885). Men han var aldrig en renodlad "årtitalist". Hans natur var mer reflekterande, mer inåtvänd. Han hade en "ömtålig stolthet", som han själv skrev om Ibsen, och trivdes bäst i det allvarliga lugnet.
Detta grubblande drag, som kanske förstärktes av en olycklig ungdomskärlek, ledde honom mot 1890-talets symbolism och nyromantik. Han blev länken mellan det gamla och det nya, en position som medaljens stiliserade porträtt – varken helt realistiskt eller helt abstrakt – tycks spegla.
Dramatikern och fadern Det var som dramatiker Hedberg nådde sina största framgångar. Hans pjäs Johan Ulfstjerna (1907), inspirerad av Eugen Schaumans attentat mot den ryske generalguvernören Bobrikov i Finland, blev en nationell succé. Här, liksom i många andra verk, brottades han med motivet "far och son". Det var en spegling av hans egen relation till fadern Frans – en kärleksfull men kravfylld skugga. Hedbergs dramatik pendlade mellan idealism och verklighet, mellan dröm och handling, teman som känns igen i medaljens frånsida där solens strålar (splendores) bryter fram ur en mörk och oviss materia.
Kritikern och Teaterchefen Tor Hedberg var inte bara diktare; han var en av sin tids främsta konst- och litteraturkritiker. Med saklighet och balanserat omdöme skrev han om samtida giganter som Zorn, Liljefors och just Richard Bergh (vars medalj Linde också skulle komma att göra). Hans engagemang för Konstnärsförbundet var djupt, och han såg konsten som något som skulle förstås och förklaras.
Mindre lyckosam var hans tid som chef för Dramaten (1910–1921). Hans inåtvända natur och oförmåga till byråkratiskt rävspel gjorde honom sårbar. Han anklagades för att favorisera sina egna och tvingades till slut bort under bittra former. Men trots detta nederlag återvann han sin ställning som en av kulturens "grand old men", invald i Svenska Akademien 1922 och föreståndare för Thielska Galleriet.
En medalj av en efterträdare Det finns en särskild poesi i att just Ulf Linde skapade denna medalj. Båda männen satt på nyckelposter i svenskt konstliv – båda var ledamöter av Akademien, båda var chefer för Thielska Galleriet, och båda var djupt engagerade i konstens teori. När Linde mejslade fram Hedbergs drag i metallen, var det en kollegas hyllning till en föregångare som, trots sitt "ovissa sinne", spred en strålglans över det svenska sekelskiftet.