Torbern Bergman (1735–1784) av Erik Lindberg för Kungliga vetenskapsakademien - Kemin som en exakt vetenskap
Torbern Bergman (1735–1784) av Erik Lindberg för Kungliga vetenskapsakademien
Silver, 41.30g, 45mm, randprägling: "MJV SILVER 1957". Kvalitet 01. Upplaga 170 exemplar, i brons 200 exemplar. Referenser: Ulla Ehrensvärd 471, KVA 218 (För efterkommande, KVA:s medaljer 1749-2007).
Åtsida
Vänstervänd bröstbild av kemisten Torbern Bergman i profil, klädd i den nationella svenska dräkten. Längs den övre kanten löper omskriften "TORBERN • BERGMAN • PROF • CHEM • UPSALIENSIS" (Torbern Bergman, professor i kemi i Uppsala). Under porträttet står levnadsåren angivna: "N • MDCCXXXV • OB • MDCCLXXXIV" (Född 1735, död 1784). Till vänster i fältet återfinns gravörens initialer "E L".
Frånsida
Motivet utgörs av en historisk uppställning av kemiska och alkemiska symboler, inramade av dekorativa linjer. Längs den övre kanten löper den latinska omskriften "ATTRACTIONES • ELECTIVAS • INVESTIGAVIT" (Han utforskade de elektiva attraktionskrafterna). I den nedre omskriften står akademins dedikation: "SOCIO • MERITISS • R • AC • SCIENT • SUEC • MCMLVII" (Till sin högst förtjänte ledamot, Kungliga Svenska Vetenskapsakademien 1957).
Ett numismatiskt uppdrag med anor
När Kungliga Vetenskapsakademien år 1957 beslutade att låta prägla sin årliga minnespenning föll valet på en av den svenska vetenskapshistoriens mest lysande stjärnor: kemisten och naturforskaren Torbern Bergman. Uppdraget att utforma medaljen gick till hovmedaljören Erik Lindberg, på direkt initiativ av professor Arne Tiselius. För att återskapa Bergmans anletsdrag studerade Lindberg äldre förlagor av storheter som Johan Tobias Sergel och Gustaf Liungberger. Den strama klädseln på medaljens åtsida – den karaktäristiska nationella svenska dräkten med sin markanta axelklaff – lånade han från Liungbergers äldre medalj, medan ansiktets drag hämtade stark inspiration från Per Kraffts berömda målning.
En oortodox väg till professuren
Torbern Bergmans väg till vetenskapligt världsrykte var lika oortodox som den var genial. Hans ifrågasättande natur och vassa intellekt gjorde att han snabbt övergav de teologiska studier som familjen förväntade sig. Istället stängde han in sig på sitt studentrum i Uppsala och hängav sig helhjärtat åt matematik och fysik, ofta från fyra på morgonen till sena kvällen. Hans stora genombrott kom när han, trots att han formellt sett saknade tunga meriter i ämnet, överraskande nominerades till professuren i kemi 1767. Det var kronprins Gustavs (senare Gustav III) personliga ingripande som fällde avgörandet och säkrade utnämningen – ett djärvt beslut som skulle visa sig bli oerhört fruktbart för hela den internationella kemiska vetenskapens utveckling.
Kemin som en exakt vetenskap
Under Bergmans ledning växte Uppsala till ett nav för naturvetenskap. Det är den absoluta kärnan i denna gärning som manifesteras så briljant på medaljens frånsida. Det intrikata mönstret av alkemiska och kemiska symboler är inte någon slumpmässig dekoration, utan en formel direkt hämtad ur Bergmans epokgörande tabeller över kemisk affinitet. Som den latinska omskriften stolt förkunnar, var det han som utforskade de "elektiva attraktionskrafterna". Bergman menade att alla ämnen attraherar varandra olika starkt. Genom tusentals oförtröttliga och systematiska experiment skapade han tabeller för att förutsäga vilka ämnen som skulle tränga undan andra i kemiska reaktioner. Hans teori och metoder förblev vetenskapligt ledande i nästan ett helt sekel, och han lade därtill den fasta grunden för den moderna kvalitativa och kvantitativa kemiska analysen.
Lojaliteten till fäderneslandet
Bergmans rykte spred sig snabbt över Europas gränser och han hyllades brett som ett geni. Fredrik den store av Preussen erbjöd honom personligen en mycket lukrativ och prestigefylld akademisk post i Berlin, men Bergman avböjde. Han var en djupt anspråkslös man, som i sina egna anteckningar korthugget konstaterade att han minsann lärt sig "ställa mun efter matsäcken" och inte ville vara till någon ekonomisk belastning för någon. Den enorma arbetsbördan, ofta utförd i det primitiva, dragiga och golvkalla laboratorium som han själv låtit inrätta, bröt dock med tiden ned hans redan vacklande hälsa och han gick bort alltför tidigt 1784. Medaljen från 1957 står kvar som ett oerhört stiligt numismatiskt monument över en forskare vars osvikliga sökande efter sanningen gav honom en odödlig plats i vetenskapens världshistoria.
Silver, 41.30g, 45mm, randprägling: "MJV SILVER 1957". Kvalitet 01. Upplaga 170 exemplar, i brons 200 exemplar. Referenser: Ulla Ehrensvärd 471, KVA 218 (För efterkommande, KVA:s medaljer 1749-2007).
Åtsida
Vänstervänd bröstbild av kemisten Torbern Bergman i profil, klädd i den nationella svenska dräkten. Längs den övre kanten löper omskriften "TORBERN • BERGMAN • PROF • CHEM • UPSALIENSIS" (Torbern Bergman, professor i kemi i Uppsala). Under porträttet står levnadsåren angivna: "N • MDCCXXXV • OB • MDCCLXXXIV" (Född 1735, död 1784). Till vänster i fältet återfinns gravörens initialer "E L".
Frånsida
Motivet utgörs av en historisk uppställning av kemiska och alkemiska symboler, inramade av dekorativa linjer. Längs den övre kanten löper den latinska omskriften "ATTRACTIONES • ELECTIVAS • INVESTIGAVIT" (Han utforskade de elektiva attraktionskrafterna). I den nedre omskriften står akademins dedikation: "SOCIO • MERITISS • R • AC • SCIENT • SUEC • MCMLVII" (Till sin högst förtjänte ledamot, Kungliga Svenska Vetenskapsakademien 1957).
Ett numismatiskt uppdrag med anor
När Kungliga Vetenskapsakademien år 1957 beslutade att låta prägla sin årliga minnespenning föll valet på en av den svenska vetenskapshistoriens mest lysande stjärnor: kemisten och naturforskaren Torbern Bergman. Uppdraget att utforma medaljen gick till hovmedaljören Erik Lindberg, på direkt initiativ av professor Arne Tiselius. För att återskapa Bergmans anletsdrag studerade Lindberg äldre förlagor av storheter som Johan Tobias Sergel och Gustaf Liungberger. Den strama klädseln på medaljens åtsida – den karaktäristiska nationella svenska dräkten med sin markanta axelklaff – lånade han från Liungbergers äldre medalj, medan ansiktets drag hämtade stark inspiration från Per Kraffts berömda målning.
En oortodox väg till professuren
Torbern Bergmans väg till vetenskapligt världsrykte var lika oortodox som den var genial. Hans ifrågasättande natur och vassa intellekt gjorde att han snabbt övergav de teologiska studier som familjen förväntade sig. Istället stängde han in sig på sitt studentrum i Uppsala och hängav sig helhjärtat åt matematik och fysik, ofta från fyra på morgonen till sena kvällen. Hans stora genombrott kom när han, trots att han formellt sett saknade tunga meriter i ämnet, överraskande nominerades till professuren i kemi 1767. Det var kronprins Gustavs (senare Gustav III) personliga ingripande som fällde avgörandet och säkrade utnämningen – ett djärvt beslut som skulle visa sig bli oerhört fruktbart för hela den internationella kemiska vetenskapens utveckling.
Kemin som en exakt vetenskap
Under Bergmans ledning växte Uppsala till ett nav för naturvetenskap. Det är den absoluta kärnan i denna gärning som manifesteras så briljant på medaljens frånsida. Det intrikata mönstret av alkemiska och kemiska symboler är inte någon slumpmässig dekoration, utan en formel direkt hämtad ur Bergmans epokgörande tabeller över kemisk affinitet. Som den latinska omskriften stolt förkunnar, var det han som utforskade de "elektiva attraktionskrafterna". Bergman menade att alla ämnen attraherar varandra olika starkt. Genom tusentals oförtröttliga och systematiska experiment skapade han tabeller för att förutsäga vilka ämnen som skulle tränga undan andra i kemiska reaktioner. Hans teori och metoder förblev vetenskapligt ledande i nästan ett helt sekel, och han lade därtill den fasta grunden för den moderna kvalitativa och kvantitativa kemiska analysen.
Lojaliteten till fäderneslandet
Bergmans rykte spred sig snabbt över Europas gränser och han hyllades brett som ett geni. Fredrik den store av Preussen erbjöd honom personligen en mycket lukrativ och prestigefylld akademisk post i Berlin, men Bergman avböjde. Han var en djupt anspråkslös man, som i sina egna anteckningar korthugget konstaterade att han minsann lärt sig "ställa mun efter matsäcken" och inte ville vara till någon ekonomisk belastning för någon. Den enorma arbetsbördan, ofta utförd i det primitiva, dragiga och golvkalla laboratorium som han själv låtit inrätta, bröt dock med tiden ned hans redan vacklande hälsa och han gick bort alltför tidigt 1784. Medaljen från 1957 står kvar som ett oerhört stiligt numismatiskt monument över en forskare vars osvikliga sökande efter sanningen gav honom en odödlig plats i vetenskapens världshistoria.