Ulrika Eleonora (1719–1720) – Stockholm, 4 Mark 1720 - Ettårstyp - Ett härligt exemplar med lyster och ljuvlig lätt originalpatina med viss kvarvarande bottenstriering - NGC AU55 - En ny era tar sin början
Ulrika Eleonora (1719–1720) – Stockholm, 4 Mark 1720 - Ettårstyp
Ett härligt exemplar med lyster och ljuvlig lätt originalpatina med viss kvarvarande bottenstriering. Silver, 22 g, 47 mm. Kvalitet 1+/01+. Obetydligt plantsfel. I NGC-kassett (2879887-007) graderad AU 55. Referens: SMB 2 (Sveriges myntbok av Delzanno 2022). En attraktiv och sällsynt ettårstyp.
För dig som önskar införliva detta utomordentliga exemplar i din samling, men föredrar att fördela investeringen över tid, erbjuder jag möjlighet till räntefri delbetalning. Vänligen kontakta mig för att i förtroende lägga upp en individuell plan.
Åtsida
Drottningens högervända bröstbild i en tidstypisk, klassicerande drapering och pärlsmyckad håruppsättning. I omskriften löper texten: "VLRICA • ELEONORA • D • G • REGINA • SVECIAE •" (Ulrika Eleonora med Guds nåde Sveriges drottning).
Frånsida
Sveriges lilla krönta riksvapen inramat av en stilren cirkel. Skölden flankeras av valören "4" till vänster och "M" till höger. Därunder återfinns myntmästaren Lorentz Careelbergs initialer "L" och "C". I omskriften längs myntets kant löper drottningens latinska valspråk: "IN • DEO • SPES • MEA •" (Gud mitt hopp). Högst upp, prydligt placerat på var sin sida om den stora kronans toppkors, står årtalet "17" och "20".
En ny era tar sin början
Året är 1720, och det svenska riket befinner sig i det absoluta epicentret av ett historiskt paradigmskifte. Denna sällsynta och pampiga 4-mark i silver, en så kallad ettårstyp slagen i Stockholm, utgör det numismatiska bokslutet över drottning Ulrika Eleonoras korta, dramatiska tid som ensam regent. När myntet pressades i myntverket höll det karolinska enväldet på att monteras ned för att ge plats åt frihetstiden, och den regerande drottningen stod i begrepp att lämna ifrån sig den krona hon stridit så hårt för.
I skuggan av syskonen
Ulrika Eleonora den yngre föddes 1688 på slottet Tre Kronor som dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark. Hennes uppväxt tillbringades till stor del i skuggan av den äldre, betydligt mer begåvade och utåtriktade systern Hedvig Sofia, och brodern Karl XII. De äldre syskonen betraktade henne ofta med en lätt nedlåtenhet; hon var blyg, ansågs varken vacker eller särskilt skarpsinnig och brast ofta i gråt i stället för att delta i deras vilda lekar. Men bakom den tillbakadragna fasaden fanns en vänlig och värdig natur, en talangfull musiker som spelade klavecin och en ung kvinna som, med farmoderns ord, kunde vara oerhört långsint och envis.
Då brodern Karl XII förblev ogift kom Ulrika Eleonora som vuxen att utgöra en central bricka i den europeiska storpolitiken. Efter många diskuterade allianser gifte hon sig slutligen i mars 1715 med arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Äktenskapet innebar att hon fick ett starkare politiskt fotfäste. När Karl XII vistades i fält var hon under långa perioder den enda myndiga representanten för kungahuset i Sverige.
Tronbesetigning och maktkamp
När dödsbudet från Fredrikshald nådde henne i december 1718 visade hon en makalös sinnesnärvaro. Snabbt sammankallade hon en fältriksdag på torget i Uddevalla och lät hälsa sig som drottning i kraft av sin arvsrätt. Hon lät fängsla broderns hatade rådgivare von Görtz och tog kommandot. Det krigströtta militärbefälet och rådet vägrade dock acceptera ett fortsatt envälde. För att säkra tronen framför sin systerson, hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, tvingades Ulrika Eleonora ge vika. Hon avsade sig arvsrätten och lät sig väljas till drottning på sin 31-årsdag, i utbyte mot att hon skrev under en ny regeringsform som flyttade maktens tyngdpunkt till riksdagen.
Hennes korta regeringstid präglades av stor handlingskraft men också av bittra konflikter. Hon adlade hela 181 personer – ett svenskt rekord för en regent – för att knyta lojaliteter till sig. Under de förödande rysshärjningarna sommaren 1719, när den ryska flottan hotade själva Stockholm, uppvisade hon ett orubbligt lugn. Mitt under krisen tvingade hon sina hovdamer att närvara vid en mottagning hos den brittiske ambassadören, helt oberörd som om fienden befunnit sig hundra mil bort. Men den nya konstitutionella verkligheten skavde. Ulrika Eleonora var uppfostrad i enväldets grundsatser och hamnade snabbt på kollisionskurs med kanslipresidenten Arvid Horn, som vid ett tillfälle nedlåtande yttrade att man inte "kunde vänta sig något annat under ett fruntimmers regemente".
Abdikationen 1720 och livet som gemål
Drottningen hade initialt hoppats på en samregering med sin make Fredrik, inspirerad av Vilhelm och Maria i England. När adeln envist vägrade, och påtryckningarna från både rådet och hennes egen maktlystne make ökade, tog hon ett drastiskt beslut. I ett brev daterat den 29 februari 1720 avsade hon sig regeringsmakten till förmån för Fredrik. Den 4-mark som bär hennes porträtt och årtalet 1720 är således ett fysiskt minne från hennes allra sista veckor vid makten.
Som drottninggemål drog hon sig tillbaka från storpolitiken och ägnade sig åt läsning och omfattande välgörenhet. Hon förblev omåttligt populär hos allmänheten som den sista länken till den gamla svenska kungaätten. Vid de tillfällen hon fungerade som ställföreträdande regent (1731 och 1738) under makens sjukdom eller utlandsresor, imponerade hon på rådet genom att alltid vara minutiöst påläst i alla ärenden.
Hennes privata lycka förmörkades dock svårt av Fredriks öppna och långvariga utomäktenskapliga relation med mätressen Hedvig Taube. I början svalde hon stoltheten; hon promenerade till och med hand i hand med Taube offentligt för att skydda kungens rykte. Hennes nära vän Emerentia von Düben rådde henne att ignorera skvallret med orden: "Liksom månen går sin bana fram på himmlen och intet aktar på hundgläfs". Men smärtan tärde, särskilt när förbindelsen resulterade i flera barn. Vid riksdagen 1741 tog hon slutligen av bladet från munnen och iscensatte en formidabel markering, där prästerskapet skickades direkt in i mätressens sängkammare för att läsa upp en botgöringsskrift.
Samma höst, i november 1741, insjuknade Ulrika Eleonora i smittkoppor och avled. Hennes bortgång slöt definitivt dörren till den karolinska epoken, men mynt som denna pampiga 4-mark från 1720 lever kvar som glänsande vittnesbörd om en drottning som, mitt i stormens öga, fann sin styrka i valspråket In Deo Spes Mea – Gud mitt hopp.
Ett härligt exemplar med lyster och ljuvlig lätt originalpatina med viss kvarvarande bottenstriering. Silver, 22 g, 47 mm. Kvalitet 1+/01+. Obetydligt plantsfel. I NGC-kassett (2879887-007) graderad AU 55. Referens: SMB 2 (Sveriges myntbok av Delzanno 2022). En attraktiv och sällsynt ettårstyp.
För dig som önskar införliva detta utomordentliga exemplar i din samling, men föredrar att fördela investeringen över tid, erbjuder jag möjlighet till räntefri delbetalning. Vänligen kontakta mig för att i förtroende lägga upp en individuell plan.
Åtsida
Drottningens högervända bröstbild i en tidstypisk, klassicerande drapering och pärlsmyckad håruppsättning. I omskriften löper texten: "VLRICA • ELEONORA • D • G • REGINA • SVECIAE •" (Ulrika Eleonora med Guds nåde Sveriges drottning).
Frånsida
Sveriges lilla krönta riksvapen inramat av en stilren cirkel. Skölden flankeras av valören "4" till vänster och "M" till höger. Därunder återfinns myntmästaren Lorentz Careelbergs initialer "L" och "C". I omskriften längs myntets kant löper drottningens latinska valspråk: "IN • DEO • SPES • MEA •" (Gud mitt hopp). Högst upp, prydligt placerat på var sin sida om den stora kronans toppkors, står årtalet "17" och "20".
En ny era tar sin början
Året är 1720, och det svenska riket befinner sig i det absoluta epicentret av ett historiskt paradigmskifte. Denna sällsynta och pampiga 4-mark i silver, en så kallad ettårstyp slagen i Stockholm, utgör det numismatiska bokslutet över drottning Ulrika Eleonoras korta, dramatiska tid som ensam regent. När myntet pressades i myntverket höll det karolinska enväldet på att monteras ned för att ge plats åt frihetstiden, och den regerande drottningen stod i begrepp att lämna ifrån sig den krona hon stridit så hårt för.
I skuggan av syskonen
Ulrika Eleonora den yngre föddes 1688 på slottet Tre Kronor som dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark. Hennes uppväxt tillbringades till stor del i skuggan av den äldre, betydligt mer begåvade och utåtriktade systern Hedvig Sofia, och brodern Karl XII. De äldre syskonen betraktade henne ofta med en lätt nedlåtenhet; hon var blyg, ansågs varken vacker eller särskilt skarpsinnig och brast ofta i gråt i stället för att delta i deras vilda lekar. Men bakom den tillbakadragna fasaden fanns en vänlig och värdig natur, en talangfull musiker som spelade klavecin och en ung kvinna som, med farmoderns ord, kunde vara oerhört långsint och envis.
Då brodern Karl XII förblev ogift kom Ulrika Eleonora som vuxen att utgöra en central bricka i den europeiska storpolitiken. Efter många diskuterade allianser gifte hon sig slutligen i mars 1715 med arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Äktenskapet innebar att hon fick ett starkare politiskt fotfäste. När Karl XII vistades i fält var hon under långa perioder den enda myndiga representanten för kungahuset i Sverige.
Tronbesetigning och maktkamp
När dödsbudet från Fredrikshald nådde henne i december 1718 visade hon en makalös sinnesnärvaro. Snabbt sammankallade hon en fältriksdag på torget i Uddevalla och lät hälsa sig som drottning i kraft av sin arvsrätt. Hon lät fängsla broderns hatade rådgivare von Görtz och tog kommandot. Det krigströtta militärbefälet och rådet vägrade dock acceptera ett fortsatt envälde. För att säkra tronen framför sin systerson, hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, tvingades Ulrika Eleonora ge vika. Hon avsade sig arvsrätten och lät sig väljas till drottning på sin 31-årsdag, i utbyte mot att hon skrev under en ny regeringsform som flyttade maktens tyngdpunkt till riksdagen.
Hennes korta regeringstid präglades av stor handlingskraft men också av bittra konflikter. Hon adlade hela 181 personer – ett svenskt rekord för en regent – för att knyta lojaliteter till sig. Under de förödande rysshärjningarna sommaren 1719, när den ryska flottan hotade själva Stockholm, uppvisade hon ett orubbligt lugn. Mitt under krisen tvingade hon sina hovdamer att närvara vid en mottagning hos den brittiske ambassadören, helt oberörd som om fienden befunnit sig hundra mil bort. Men den nya konstitutionella verkligheten skavde. Ulrika Eleonora var uppfostrad i enväldets grundsatser och hamnade snabbt på kollisionskurs med kanslipresidenten Arvid Horn, som vid ett tillfälle nedlåtande yttrade att man inte "kunde vänta sig något annat under ett fruntimmers regemente".
Abdikationen 1720 och livet som gemål
Drottningen hade initialt hoppats på en samregering med sin make Fredrik, inspirerad av Vilhelm och Maria i England. När adeln envist vägrade, och påtryckningarna från både rådet och hennes egen maktlystne make ökade, tog hon ett drastiskt beslut. I ett brev daterat den 29 februari 1720 avsade hon sig regeringsmakten till förmån för Fredrik. Den 4-mark som bär hennes porträtt och årtalet 1720 är således ett fysiskt minne från hennes allra sista veckor vid makten.
Som drottninggemål drog hon sig tillbaka från storpolitiken och ägnade sig åt läsning och omfattande välgörenhet. Hon förblev omåttligt populär hos allmänheten som den sista länken till den gamla svenska kungaätten. Vid de tillfällen hon fungerade som ställföreträdande regent (1731 och 1738) under makens sjukdom eller utlandsresor, imponerade hon på rådet genom att alltid vara minutiöst påläst i alla ärenden.
Hennes privata lycka förmörkades dock svårt av Fredriks öppna och långvariga utomäktenskapliga relation med mätressen Hedvig Taube. I början svalde hon stoltheten; hon promenerade till och med hand i hand med Taube offentligt för att skydda kungens rykte. Hennes nära vän Emerentia von Düben rådde henne att ignorera skvallret med orden: "Liksom månen går sin bana fram på himmlen och intet aktar på hundgläfs". Men smärtan tärde, särskilt när förbindelsen resulterade i flera barn. Vid riksdagen 1741 tog hon slutligen av bladet från munnen och iscensatte en formidabel markering, där prästerskapet skickades direkt in i mätressens sängkammare för att läsa upp en botgöringsskrift.
Samma höst, i november 1741, insjuknade Ulrika Eleonora i smittkoppor och avled. Hennes bortgång slöt definitivt dörren till den karolinska epoken, men mynt som denna pampiga 4-mark från 1720 lever kvar som glänsande vittnesbörd om en drottning som, mitt i stormens öga, fann sin styrka i valspråket In Deo Spes Mea – Gud mitt hopp.