Ulrika Eleonora (1719–1720) – Stockholm, Riksdaler 1719 - Ettårstyp - Ett härligt exemplar med lyster och ljuvlig lätt originalpatina - NGC AU50 - I skuggan av syskonen
Ulrika Eleonora (1719–1720) – Stockholm, Riksdaler 1719 - Ettårstyp
Ett härligt exemplar med lyster och ljuvlig lätt originalpatina. Exemplaret med proveniens Philipson collection. Silver, 29 g, 41 mm. Kvalitet 1+/01. I NGC-kassett (4222497-008) graderad AU 50. Referens: SMB 1 (Sveriges myntbok 2022 av Delzanno).
Åtsida
Drottningens högervända bröstbild med uppsatt hår och draperad klädnad. I omskriften löper texten: "VLRICA • ELEONORA • D • G • REGINA • SVEC •" (Ulrika Eleonora med Guds nåde Sveriges drottning).
Frånsida
Sveriges stora krönta riksvapen flankerat av två krönta och tillbakaseende lejon. Överst återfinns drottningens valspråk: "Gud mitt hopp". Under vapenskölden står myntmästaren Lorentz Careelbergs initialer (L C) samt årtalet 1719.
I skuggan av syskonen
Ulrika Eleonora den yngre föddes den 23 januari 1688 på slottet Tre Kronor i Stockholm. Som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark tillbringade hon sin barndom i skuggan av sin äldre, betydligt mer livliga och begåvade syster Hedvig Sofia. De äldre syskonen, inklusive den blivande Karl XII, betraktade henne ofta med en viss nedlåtenhet då hon var blyg, tillbakadragen och lätt brast i gråt. Trots att hon inte ansågs vara den vackraste eller mest intelligenta vid hovet, beskrevs hon som vänlig, värdig och anspråkslös med en utpräglad musikalisk talang. Medan systern sjöng ackompanjerade Ulrika Eleonora gärna på klavecin. Hennes farmor, änkedrottning Hedvig Eleonora, noterade dock att flickan också kunde vara långsint och envis, med en särpräglad vana att markera sitt ogillande genom att helt sonika lägga sig till sängs.
Som vuxen och syster till den ogifte Karl XII blev hon en utrikespolitisk nyckelfigur. Efter åtskilliga avbrutna äktenskapsförhandlingar – bland annat med den blivande Georg II av Storbritannien och Fredrik Wilhelm I av Preussen – gifte hon sig slutligen i mars 1715 med arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. "I kväll dansar min syster kronan av sig", ska Karl XII ha yttrat vid bilägret. Men ödet ville annorlunda. Under broderns långa vistelse utomlands var hon den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket (bortsett från farmodern). Hon började närvara vid riksrådets sammanträden och kom att representera kungamakten på hemmaplan.
När beskedet om Karl XII:s död nådde henne den 5 december 1718 agerade hon med en anmärkningsvärd sinnesnärvaro. Vid en fältriksdag på torget i Uddevalla lät hon omedelbart hälsa sig som drottning i kraft av arvsrätt. Rådet blev överrumplat och satte sig inte emot saken. Hon tog resolut över styrelsen, lät fängsla den avskydda rådgivaren Georg Heinrich von Görtz och avskaffade hans förordningar. Men hennes anspråk på arvsrätt stötte snart på stenhårt motstånd från både krigsbefälet och riksdagen, vilka var fast beslutna att krossa det karolinska enväldet. För att säkra kronan – och utmanövrera sin systerson Karl Fredrik av Holstein-Gottorp – tvingades Ulrika Eleonora vika sig. Hon avsade sig arvsrätten och valdes i stället till drottning på sin 31-årsdag, den 23 januari 1719, under förutsättning att hon accepterade en ny regeringsform som förde över makten till riksdagen.
Kröning och en pampig riksdaler
Den 17 mars 1719 kröntes hon i Uppsala domkyrka och hyllades därefter i Stockholm den 11 april. Vid hyllningen visade hon tydligt vilka hon betraktade som sina verkliga anhängare: när adeln passerade tillät hon endast lantmarskalken att kyssa hennes hand med handsken på, medan ledamöterna från de ofrälse stånden fick kyssa hennes bara hand. Hennes fullständiga titel var vidsträckt och ståtlig, från "Sveriges, Götes och Wendes Drottning" till "Storfurstinna till Finland" och grevinna över ett flertal tyska besittningar.
Det är ur denna oerhört dramatiska politiska smältdegel som den aktuella riksdalern från 1719 – en sällsynt ettårstyp – är sprungen. Det massiva silvermyntet, med hennes magnifika porträtt och valspråket "Gud mitt hopp", symboliserar övergången från det karolinska enväldet till frihetstiden. Hennes valspråk sattes sannerligen på prov redan under hennes första år på tronen. Sommaren 1719 kulminerade de ryska härjningarna längs den svenska östersjökusten och fiendens flotta hotade självaste huvudstaden. Mitt under brinnande kris beordrade drottningen sina hovdamer att närvara vid en mottagning hos den brittiske ambassadören, där hon visade upp en orädd fasad, ”varande vid så gott mod som hade ingen fiende varit dem när på hundra mil”.
Abdikation och livet som gemål
Tiden som ensam regent blev dock både stormig och kortvarig. Ulrika Eleonora råkade snart i oenighet med kanslipresidenten Arvid Horn. Hon närde en stark önskan om samregering med sin make Fredrik, men när adeln bestämt avslog denna plan valde hon, pressad av politiska konflikter och sin makes maktambitioner, att abdikera. I slutet av februari 1720 avsade hon sig regeringen till förmån för Fredrik, som därefter kröntes till konung. För att säkra lojaliteter under sin korta tid vid makten hann hon dock adla hela 181 personer, vilket förblir ett oöverträffat rekord för en svensk regent.
Efter 1720 drog hon sig tillbaka från det direkta politiska styret för att ägna sig åt läsning och välgörenhet. Hon trädde dock in som en handlingskraftig och duglig tillförordnad regent under två perioder (1731 och 1738) då maken var utomlands eller sjuk. Livet som drottninggemål förmörkades av Fredriks öppna förhållande med mätressen Hedvig Taube. Initialt uppvisade Ulrika Eleonora en stolt tolerans utåt för att försvara kungens rykte – "liksom månen går sin bana fram på himmlen och intet aktar på hundgläfs". Men med åren övergick detta i bittert missnöje, vilket kulminerade i att hon via prästerskapet uppvaktade mätressen med en protestskrift i dennas sängkammare. Trots de personliga motgångarna förblev Ulrika Eleonora djupt populär bland allmänheten för sin fromhet och i egenskap av den allra sista levande medlemmen av den gamla svenska kungaätten. Hon avled i smittkoppor den 24 november 1741, och med hennes död slocknade den sista gnistan av den pfalziska ätten i Sverige.
Ett härligt exemplar med lyster och ljuvlig lätt originalpatina. Exemplaret med proveniens Philipson collection. Silver, 29 g, 41 mm. Kvalitet 1+/01. I NGC-kassett (4222497-008) graderad AU 50. Referens: SMB 1 (Sveriges myntbok 2022 av Delzanno).
För dig som önskar införliva detta utomordentliga exemplar i din samling, men föredrar att fördela investeringen över tid, erbjuder jag möjlighet till räntefri delbetalning. Vänligen kontakta mig för att i förtroende lägga upp en individuell plan.
Åtsida
Drottningens högervända bröstbild med uppsatt hår och draperad klädnad. I omskriften löper texten: "VLRICA • ELEONORA • D • G • REGINA • SVEC •" (Ulrika Eleonora med Guds nåde Sveriges drottning).
Frånsida
Sveriges stora krönta riksvapen flankerat av två krönta och tillbakaseende lejon. Överst återfinns drottningens valspråk: "Gud mitt hopp". Under vapenskölden står myntmästaren Lorentz Careelbergs initialer (L C) samt årtalet 1719.
I skuggan av syskonen
Ulrika Eleonora den yngre föddes den 23 januari 1688 på slottet Tre Kronor i Stockholm. Som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark tillbringade hon sin barndom i skuggan av sin äldre, betydligt mer livliga och begåvade syster Hedvig Sofia. De äldre syskonen, inklusive den blivande Karl XII, betraktade henne ofta med en viss nedlåtenhet då hon var blyg, tillbakadragen och lätt brast i gråt. Trots att hon inte ansågs vara den vackraste eller mest intelligenta vid hovet, beskrevs hon som vänlig, värdig och anspråkslös med en utpräglad musikalisk talang. Medan systern sjöng ackompanjerade Ulrika Eleonora gärna på klavecin. Hennes farmor, änkedrottning Hedvig Eleonora, noterade dock att flickan också kunde vara långsint och envis, med en särpräglad vana att markera sitt ogillande genom att helt sonika lägga sig till sängs.
Som vuxen och syster till den ogifte Karl XII blev hon en utrikespolitisk nyckelfigur. Efter åtskilliga avbrutna äktenskapsförhandlingar – bland annat med den blivande Georg II av Storbritannien och Fredrik Wilhelm I av Preussen – gifte hon sig slutligen i mars 1715 med arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. "I kväll dansar min syster kronan av sig", ska Karl XII ha yttrat vid bilägret. Men ödet ville annorlunda. Under broderns långa vistelse utomlands var hon den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket (bortsett från farmodern). Hon började närvara vid riksrådets sammanträden och kom att representera kungamakten på hemmaplan.
När beskedet om Karl XII:s död nådde henne den 5 december 1718 agerade hon med en anmärkningsvärd sinnesnärvaro. Vid en fältriksdag på torget i Uddevalla lät hon omedelbart hälsa sig som drottning i kraft av arvsrätt. Rådet blev överrumplat och satte sig inte emot saken. Hon tog resolut över styrelsen, lät fängsla den avskydda rådgivaren Georg Heinrich von Görtz och avskaffade hans förordningar. Men hennes anspråk på arvsrätt stötte snart på stenhårt motstånd från både krigsbefälet och riksdagen, vilka var fast beslutna att krossa det karolinska enväldet. För att säkra kronan – och utmanövrera sin systerson Karl Fredrik av Holstein-Gottorp – tvingades Ulrika Eleonora vika sig. Hon avsade sig arvsrätten och valdes i stället till drottning på sin 31-årsdag, den 23 januari 1719, under förutsättning att hon accepterade en ny regeringsform som förde över makten till riksdagen.
Kröning och en pampig riksdaler
Den 17 mars 1719 kröntes hon i Uppsala domkyrka och hyllades därefter i Stockholm den 11 april. Vid hyllningen visade hon tydligt vilka hon betraktade som sina verkliga anhängare: när adeln passerade tillät hon endast lantmarskalken att kyssa hennes hand med handsken på, medan ledamöterna från de ofrälse stånden fick kyssa hennes bara hand. Hennes fullständiga titel var vidsträckt och ståtlig, från "Sveriges, Götes och Wendes Drottning" till "Storfurstinna till Finland" och grevinna över ett flertal tyska besittningar.
Det är ur denna oerhört dramatiska politiska smältdegel som den aktuella riksdalern från 1719 – en sällsynt ettårstyp – är sprungen. Det massiva silvermyntet, med hennes magnifika porträtt och valspråket "Gud mitt hopp", symboliserar övergången från det karolinska enväldet till frihetstiden. Hennes valspråk sattes sannerligen på prov redan under hennes första år på tronen. Sommaren 1719 kulminerade de ryska härjningarna längs den svenska östersjökusten och fiendens flotta hotade självaste huvudstaden. Mitt under brinnande kris beordrade drottningen sina hovdamer att närvara vid en mottagning hos den brittiske ambassadören, där hon visade upp en orädd fasad, ”varande vid så gott mod som hade ingen fiende varit dem när på hundra mil”.
Abdikation och livet som gemål
Tiden som ensam regent blev dock både stormig och kortvarig. Ulrika Eleonora råkade snart i oenighet med kanslipresidenten Arvid Horn. Hon närde en stark önskan om samregering med sin make Fredrik, men när adeln bestämt avslog denna plan valde hon, pressad av politiska konflikter och sin makes maktambitioner, att abdikera. I slutet av februari 1720 avsade hon sig regeringen till förmån för Fredrik, som därefter kröntes till konung. För att säkra lojaliteter under sin korta tid vid makten hann hon dock adla hela 181 personer, vilket förblir ett oöverträffat rekord för en svensk regent.
Efter 1720 drog hon sig tillbaka från det direkta politiska styret för att ägna sig åt läsning och välgörenhet. Hon trädde dock in som en handlingskraftig och duglig tillförordnad regent under två perioder (1731 och 1738) då maken var utomlands eller sjuk. Livet som drottninggemål förmörkades av Fredriks öppna förhållande med mätressen Hedvig Taube. Initialt uppvisade Ulrika Eleonora en stolt tolerans utåt för att försvara kungens rykte – "liksom månen går sin bana fram på himmlen och intet aktar på hundgläfs". Men med åren övergick detta i bittert missnöje, vilket kulminerade i att hon via prästerskapet uppvaktade mätressen med en protestskrift i dennas sängkammare. Trots de personliga motgångarna förblev Ulrika Eleonora djupt populär bland allmänheten för sin fromhet och i egenskap av den allra sista levande medlemmen av den gamla svenska kungaätten. Hon avled i smittkoppor den 24 november 1741, och med hennes död slocknade den sista gnistan av den pfalziska ätten i Sverige.