Ulrika Eleonora d.ä. (1656–1693) av Arvid Karlsteen för Drottningens kröning 25 november 1680 - XR - Tidigare opublicerad - Enda kända exemplaret - Fredspanten från norr: Ulrika Eleonora och den krönt

Ulrika Eleonora d.ä. (1656–1693) av Arvid Karlsteen för Drottningens kröning 25 november 1680 - XR - Tidigare opublicerad - Enda kända exemplaret

Koppar, 15.15g, 31mm. Kvalitet 01/0. Ett underbart ocirkulerat rödlystrigt exemplar präglad i hög relief. Denna medalj är tidigare okänd och opublicerad i koppar och som sådan extremt sällsynt. Detta är sålunda det enda kända exemplaret i privat och offentlig ägo präglad i koppar. Ett exemplar för samlaren av extrema rariteter och höga kvaliteter av historiskt signifikanta objekt. Medaljen utgiven till drottningens kröning är framställt i samma stil och storlek som de traditionella kastmynten (2 Mark) som användes i samband med kröningar, giftermål och begravningar. Efter frånsidans omskrift ses Arvid Karlsteens karakteristiska symbol, en blomma. Referenser: SKM 7b (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 7, Stenström 42. Objektet har i min katalog erhållit tilläggsnumret 7b. I Hildebrand och Stenström anges referensnumret för typen (inte metallen).

Åtsida

Drottningens högervända bröstbild i hög relief, framställd med Arvid Karlsteens karakteristiska precision där de intrikata lockarna pryds av pärlor och en rikt draperad mantel vilar över axlarna. Omskriften lyder "VLRICA• ELEONORA". 

Frånsida

En stor, kunglig krona som vilar centralt i fältet och symboliserar drottningens nya värdighet. Omskriften "FACTA SOCIA REGNI" översätts till "Gjord till rikets deltagerska" eller "Gjord till en delägare i styrelsen". Kompositionen avslutas med Karlsteens gravörsymbol i form av en blomma efter frånsidans text.

Fredspanten från norr: Ulrika Eleonora och den krönta barmhärtigheten

När Arvid Karlsteen skar stamparna till denna kröningsmedalj 1680, skapade han mer än bara ett numismatiskt minnesmärke; han formgav bilden av en "fredspant". Medaljen, med sin ståtliga krona och devisen Facta Socia Regni, markerar inträdet av en kvinna som i svensk historia kommit att personifiera den självuppoffrande barmhärtigheten. I det högrelieffade porträttet möter vi Ulrika Eleonora den äldre, den danska prinsessan som lämnade sitt hemland för att besegla freden mellan två arvfiender. Denna medalj i koppar, vars rödlystriga präglingsglans i detta unika exemplar kastar ett varmt ljus över historien, fungerar som en lins genom vilken vi kan betrakta en drottning som, trots hovets rangstrider och krigets skugga, lyckades vinna ett helt folks kärlek.

En trolovning i krigets skugga

Ulrika Eleonoras väg till den svenska tronen var allt annat än spikrak. Trolovningen med Karl XI ingicks redan 1675, men Skånska krigets utbrott hotade att slita sönder alla äktenskapsplaner. Medan diplomater och kungar argumenterade, visade den unga prinsessan en sällsynt fasthet. Hon betraktade sitt ord som bindande och vägrade att inlåta sig på andra giftermålsförslag, trots erbjudanden från både kejsare och furstar. Under krigsåren utövade hon en tyst diplomati genom barmhärtighet; hon pantsatte sina egna smycken, inklusive trolovningsringen, för att köpa mat och medicin till svenska krigsfångar i Danmark. När freden slutligen slöts i Lund 1679 var hon den naturliga länken som skulle binda rikena samman. Hennes avsked till Danmark var präglat av en djup pliktkänsla – hon såg sig själv som ett offerlamm för freden, med en bön om att hennes uppförande skulle hjälpa till att utplåna all fiendskap mellan folken.

Dygdernas intåg: Kröningen 1680

Medaljens frånsida, med den tunga kungliga kronan, refererar direkt till den ceremoni som ägde rum i Storkyrkan den 25 november 1680. Efter ett stillsamt bröllop på Skottorps slott, där sparsamhet och rädsla för fransk diplomati dikterade villkoren, utgjorde kröningen i Stockholm en magnifik kontrast. Intåget i staden var en barock teaterföreställning av rang. Triumfbågar av tyg och papp prydde gatorna, och dygderna personifierades av flickor från Barnhuset på ett "Fromhetens berg" (Mons pietatis). Inskriften på medaljen, Facta Socia Regni, utropade henne till rikets deltagerska, men i realiteten var hennes roll strikt definierad vid sidan av den enväldige maken. Kröningen gestoltade hennes uppgift att trygga kungamaktens framtid genom tronarvingar, men för folket som kantade gatorna blev hon snabbt en symbol för något större: en gudfruktig och mild moder för hela riket.

Hovets rangstrider och "äktenskapsdjävulen"

Trots medaljens budskap om enhet var Ulrika Eleonoras tid vid hovet präglad av en tyst men tärande konflikt med svärmodern, änkedrottning Hedvig Eleonora. Det var en kamp om status och inflytande där Karl XI konsekvent tog sin mors parti. Rangtvister om vem som skulle sitta till höger i vagnen eller nämnas först i kyrkobönen skapade en atmosfär av missämja som tärde på drottningens hälsa. Ulrika Eleonora, som var oförmögen till "falska smekningar", drog sig tidvis tillbaka från hovlivets prakt till förmån för ett mer asketiskt liv präglat av läsning och välgörenhet. Hennes hängivenhet för de fattiga var närmast gränslös; sju åttondelar av hennes underhåll beräknas ha gått till filantropiska projekt, från Drottninghuset vid Johannes kyrka till säd för att lindra hungersnöd i Finland och Estland. Hon var en drottning som valde att bära sin krona genom att tjäna de allra minsta.

Ett halvt hjärta kvar i Riddarholmskyrkan

Ulrika Eleonoras tid på jorden blev kort, men hennes eftermäle varaktigt. När hon avled 1693, endast 36 år gammal, sörjdes hon med en intensitet som sällan skådats. Karl XI, som under livstiden ofta varit avvaktande och sträng, visade vid hennes dödsbädd en förkrossande sorg. Hans ord – "Här lämnar jag halva mitt hjärta" – ekar genom seklen som ett erkännande av hennes betydelse. Enligt legenden ska hon efter sin död ha visat sig för sin sjuka hovmästarinna för att ta ett sista farväl, en berättelse som understryker den mystik och helgonstatus som omgav henne. Karlsteen har i detta unika kopparexemplar fångat den yttre glansen av en regent, men medaljens historia påminner oss om den inre lyskraften hos en kvinna som betraktade sin kungliga värdighet som ett redskap för barmhärtighet. Hon förblev fredspanten ända in i döden, och hennes namn lever kvar som en påminnelse om att den sannaste kronan är den som bärs med ödmjukhet.