Ulrika Eleonoras kröning i Stockholms storkyrka den 25 november 1680 av Arvid Karlsteen

Ulrika Eleonoras kröning i Stockholms storkyrka den 25 november 1680 av Arvid Karlsteen
Efter giftermålet tillbringade konung Karl XI och drottningen Ulrika Eleonora sommaren och hösten på Strömsholm och Jakobsdal (Ulriksdal). Från sistnämnda ställe skedde ett praktfullt intåg i Stockholm den 24 november och följande dag förrättades kröningen av ärkebiskop Johannes Bazius, som tillsammans med riksdrotset Greve Magnus Gabriel De la Gardie satte kronan på drottningens huvud.

Ett vackert och tilltalande exemplar i hög relief med viss bevarad skimrande präglingsglans och endast mindre cirkulationsslitage. Kastmynt och medaljer präglade under Kristina, Karl X Gustav, Karl XI och Ulrika Eleonora är synnerligen snarlika i användning och utseende och ofta framställda av samma gravörer. De sk "kastmynten" är präglade i givna fastställda vikter kopplade till rådande myntordning, ofta 2 Mark, 1, 1/2, 1/4-riksdaler eller 1/3 riksdaler. Samtidigt präglades myntlika medaljer som i likhet med kastmynten antingen utdelades eller utkastades, de senare alternativet vittnar cirkulationsslitaget med flertalet förekommande medaljer. "Vågdelaren" mellan mynt och medalj är att den senare inte har präglats i givna myntvikter utan med en spridning i olika vikter, där en del avsiktiligt eller rent slumpmässigt defakto präglats i myntvikter. SKM 7a (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 7, Stenström 42, silver, kvalitet god 1+, 11.29g, 31mm. (#1524)

Åtsida
Drottningens högervända bröstbild med draperad mantel. Pärlor och spetsar i det uppsatta nackhåret, på bröstet ett smycke med hängpärla, samt omskriften "VLRICA. ELEONORA".

Frånsida
En stor kunglig krona med texten ovanför: "FACTA SOCIA REGNI" som översatt lyder: "Hon har blivit delaktig i kungamakten"


En fredspant i silver
När man låter denna silverpenning vila i handen känner man historiens vingslag på ett ovanligt påtagligt sätt. Det skimrande exemplaret, med sin skarpa relief bevarad genom århundradena, är inte bara ett konstverk av mästaren Arvid Karlsteen; det är ett fruset ögonblick från en tid då mynt och medaljer var maktens främsta massmedium. Det vi håller i är sannolikt ett så kallat "kastmynt" – en gåva som antingen delades ut till hovet eller bokstavligen kastades ut till folkmassorna för att sprida glans över kungahuset. Men bakom silvrets glans döljer sig berättelsen om en kvinna som offrade allt för freden, och vars mildhet kom att lysa starkare än den krona medaljen avbildar.

Porträttet av en försonare
På åtsidan möter vi Ulrika Eleonora. Karlsteens gravyr är mästerlig; han har fångat de pärlor och spetsar som pryder hennes hår med en nästan fotografisk skärpa. Hennes profil utstrålar värdighet, men den som känner hennes historia kan kanske ana ett stråk av allvar i blicken. Hon var dotter till den danska arvsfienden, Fredrik III, och hennes trolovning med den svenske kungen Karl XI hade överlevt ett brinnande krig.

Hon kom till Sverige som en "fredspant". När hon tog avsked av sin bror, den danske kungen Kristian V, bad hon om nåd att få leva så att hon kunde utplåna fiendskapen mellan de två folken. Medaljen vi betraktar slogs den 25 november 1680, dagen för hennes kröning i Storkyrkan. Det var först då, i den sena novemberkylan, som hon fick göra sitt storslagna intåg i Stockholm. Vägen hade kantats av triumfbågar och allegoriska utsmyckningar som hyllade dygder som tålamod och ödmjukhet – egenskaper som Ulrika Eleonora besatt i överflöd.

Delaktig i makten – eller bara i äran?
Vänder vi på medaljen ser vi en magnifik kunglig krona under texten Facta Socia Regni – "Hon har blivit delaktig i kungamakten". Inskriptionen är en sanning med modifikation. Formellt var hon nu drottning, smord med helig olja och krönt av riksdrotset Magnus Gabriel De la Gardie. Men i verkligheten var hennes politiska inflytande minimalt. Karl XI, som älskade sin hustru, lyssnade ändå hellre till sin mor, den dominerande änkedrottningen Hedvig Eleonora. Denna medalj, med sin tunga symbolik av makt, står i bjärt kontrast till Ulrika Eleonoras vardag. Hon levde i kläm mellan sin make och sin svärmor. Konflikterna om rang och etikett var ständiga; vid ett tillfälle kallade hon till och med svärmodern för sin "äktenskapsdjävul" efter att ha pressats till spelpartier hon varken tyckte om eller hade råd med.

Guldets värde och hjärtats
Medaljen är av silver, men Ulrika Eleonoras arv är av ett annat slag. Det är talande att hon, vars bild präglades på dessa kastmynt, var känd för att ge bort sina tillgångar snarare än att samla dem. Hon pantsatte sina egna smycken, inklusive sin trolovningsring, för att hjälpa svenska krigsfångar och fattiga. När hon uppmanades att resa till varma bad i Tyskland för sin hälsas skull, vägrade hon och skänkte respengarna till de nödlidande med orden att hon var "lika mycket i Guds hand i Sverige som i Tyskland".

När Karl XI stod vid hennes bår 1693, tretton år efter att denna medalj präglades, yttrade han de berömda orden: "Här lämnar jag halva mitt hjärta". Kanske insåg han då vidden av den "delaktighet" som medaljens frånsida proklamerade. Hon hade inte blivit delaktig i den hårda realpolitiken, men hon hade blivit en omistlig del av kungadömets själ.

Silvermmedaljen, med sina spår av hantering, är mer än en samlarpjäs. Det är ett minne av drottningen som bad sina barn att aldrig vara högfärdiga och som, när kriget och politiken slet i riket, försökte binda samman det med välgörenhet och tålamod. I metallen är hon för evigt ung och nykrönt, men i historien är hon den mogna modern som gav allt för sitt nya hemland.