Valdemar Birgersson (1250–1275) - Kungadömets ideologi och verklighet

Valdemar Birgersson (1250–1275) - Kungadömets ideologi och verklighet
Silver, 49.13g, 40mm, Sporrong, C10=1977, 522/1000

En kungatid kan, långt efter sitt slut, fångas i metall. Denna medalj är en modern tolkning av Valdemar Birgerssons regeringstid, men dess motivval är djupt förankrat i den medeltida politiska teologi som formade hans kungadöme. Medaljen blir en ingång till att förstå den komplexa maktväv som utgjorde 1200-talets Sverige, där en ny stat höll på att ta form.

Åtsidan: Den sakrala legitimiteten
Medaljens åtsida visar den tronande kungen, Valdemar, flankerad av två biskopar. I händerna håller han spiran och riksäpplet – symboler för världslig makt och gudomlig sanktion. Scenen är en närmast perfekt illustration av den medeltida kungamakten som ideologi. När Valdemar valdes till kung 1250 var han minderårig. Den faktiska makten, ducatus (jarlsämbetet), innehades av hans far Birger jarl. Birger var rikets militära och administrativa ledare, men för att säkra tronen åt sin ätt – Folkungaätten – krävdes något mer: en högre, andlig sanktion.

Det är här kyrkan och kröningsakten får sin avgörande betydelse. Enligt samtida uppgifter kröntes Valdemar i Linköpings domkyrka 1251. Det var inte bara en ceremoni, utan en sakral-juridisk handling. Genom smörjelsen (unctio) och kröningen, förrättad av ärkebiskopen, transformerades Valdemar från att vara en jarls son till att bli Rex Sveciae – kung av Guds nåde. Hans makt var nu inte enbart ärvd eller vunnen med svärd, utan teologiskt och ideologiskt förankrad. Denna akt möjliggjordes av en kyrklig struktur som etablerats nästan ett sekel tidigare. År 1164 hade Uppsala blivit Sveriges ärkestift, direkt underställt påven i Rom och därmed självständigt från det danska ärkestiftet i Lund. Den svenske ärkebiskopen kunde därigenom, med påvlig auktoritet, legitimera en monark. Medaljens bild av Valdemar mellan två biskopar är därför en träffande symbol för hur kungadömet (regnum) vid denna tid var legitimationsmässigt beroende av kyrkan (sacerdotium).

Frånsidan: Det ömsesidiga kontraktet
Medaljens frånsida visar en kyrklig handling, troligen en välsignelse eller donation, där en biskop välsignar ett par som representerar folket. Denna scen visualiserar det praktiska och sociala förhållandet mellan kyrka och samhälle. Om åtsidan skildrar kungamaktens ideologiska grund, visar frånsidan dess sociala funktion. Under 1200-talet var kungamakten och kyrkan oupplösligt sammanflätade i rikets framväxande förvaltningsstruktur. Kungen erbjöd beskydd, privilegier och donationer av mark och resurser; kyrkan gav i gengäld andlig legitimitet, men också den administrativa och juridiska kompetens som krävdes för att styra ett rike.

Under Valdemars och Birger jarls tid konsoliderades denna symbios. Det tydligaste monumentet över samspelet mellan kunglig ambition och kyrklig makt är flytten av ärkebiskopssätet från Gamla Uppsala till Östra Aros. Där inleddes omkring 1272 byggandet av den nya katedralen i gotisk stil – dagens Uppsala domkyrka. Detta projekt, påbörjat under Valdemars regering, blev en monumental manifestation av den nya kyrkliga och politiska ordningen.

Syntes: Idealets fall
Sammantaget framställer medaljen en idealiserad bild av harmoni mellan den världsliga och andliga makten. Den historiska verkligheten var dock mindre harmonisk. Så länge Birger jarl levde (till 1266) var maktbalansen stabil. Men när Valdemar tog över regeringen i eget namn visade sig den sakrala legitimiteten vara otillräcklig gentemot den växande världsliga oppositionen. Medaljens årtal, 1250–1275, ramar in en tid som slutade i katastrof för kungen.

Den harmoni som medaljen gestaltar bröts av Valdemars egna bröder, Magnus (senare Ladulås) och Erik. I slaget vid Hova 1275 besegrades Valdemars styrkor, och han tvingades abdikera. Den kung som krönts med kyrkans välsignelse avsattes med svärdet. Hans efterträdare, Magnus Ladulås, kom visserligen också att söka kyrkans stöd, men hans makt baserades i högre grad på samverkan med den framväxande världsliga aristokratin.

Valdemars öde illustrerar den sköra naturen hos den tidiga medeltida kungamakten. Hans regeringstid, så som medaljen återger den, representerar kulmen på det kyrkligt legitimerade kungadömet i Sverige – ett ideal som snart skulle omformas av starkare politiska och sociala krafter. Uppsala domkyrka, vars byggnad påbörjades under hans tid, stod dock kvar som ett vittnesbörd om epoken och invigdes slutligen 1435.