Valdemar Birgersson (1250–75) Penning med framvänt krönt huvud - Från minderårig kung till maktspel
Valdemar Birgersson (1250–1275): Penning från Örebro (Götalandsstandard)
Penning med framvänt krönt huvud. Silver, 0.14g, 14mm. Kvalitet 1/1+, obetydlig beläggning. Referenser: SMB 127 (Sveriges myntbok 2022 av Delzanno), samling Anders Frösell nr. 40, LL XVII:1b (Lars Lagerqvist 1970).
Från minderårig kung till maktspel
Valdemar Birgersson föddes omkring 1238 eller 1239 och var son till den mäktige Birger jarl och Ingeborg Eriksdotter. År 1250 valdes han till svensk kung och efterträdde därmed sin morbror Erik Eriksson. Genom detta historiska kungaval upphöjdes en väletablerad högreståndssläkt från Bjälbo till en svensk kungaätt. Eftersom Valdemar var omyndig vid sitt tillträde dröjde det till året därpå, 1251, innan han vid elva års ålder formellt kröntes i Linköpings domkyrka.
Under de första sexton åren av Valdemars regeringstid var det i praktiken hans far, Birger jarl, som styrde riket som faktisk regent. Det var under denna starka jarls styre som de kända fridslagarna – vilka reglerade hemfriden, kyrkofriden, tingsfriden och kvinnofriden – infördes. Kungavalet hade dock inte helt stillat den maktkamp som rådde, och tronpretendenter som Filip Knutsson och Knut Magnusson inledde uppror tillsammans med upplandsfolkungarna och utländska legoknektar. Upproret slogs blodigt ned av Valdemar och Birger jarl vid slaget vid Herrevadsbro i Västmanland, där ledarna därefter avrättades. År 1260 gifte sig den unge kungen med Sofia Eriksdotter av Danmark, ett bröllop som sannolikt stod i Jönköping eller Öninge.
Skandaler och brödrafejd
När Birger jarl avled 1266 fick Valdemar ensam bära regeringsbördan, men hans styre kom att präglas starkt av skandaler och personliga konflikter. Han blev vida beryktad för sina kärleksaffärer, i synnerhet för sin uppmärksammade relation med svägerskan, den danska prinsessan Jutta. Dessa utsvävningar tvingade kungen att genomföra en botgöringsfärd till Rom år 1274.
När han återvände från den heliga staden väntade dock allvarligare problem, då en arvstvist med brodern Erik hade blossat upp. Valdemar fängslade Erik och dennes anhängare Johan Filipsson, men Erik lyckades fly och sökte stöd hos deras bror Magnus Ladulås. År 1275 eskalerade konflikten till ett öppet uppror. Med militär hjälp från den danske kungen Erik Klipping besegrade bröderna Valdemars styrkor i slaget vid Hova, vilket tvingade Valdemar och drottning Sofia att fly till Norge.
Ett bittert slut på Nyköpingshus
Magnus Ladulås grep därmed makten och valdes till kung. Valdemars försök att därefter återvinna sin forna position blev resultatlösa. År 1277 lyckades han visserligen tilldelas Götaland som ett hertigdöme, men detta skedde på det uttryckliga villkoret att han helt avsade sig kungavärdigheten och erkände Magnus som sin överherre. Senare fråntogs han även dessa förläningar och tvingades förnya sin tronavsägelse, varpå han levde en tid i Danmark.
Av oklara skäl återvände Valdemar slutligen till Sverige, men friheten blev kortvarig. År 1288 lät brodern Magnus spärra in honom på Nyköpingshus. Den officiella förklaringen till frihetsberövandet var att Valdemar ansågs otillräknelig och att hans lättsinniga leverne fortsatte att väcka anstöt. Han förblev fängslad fram till sin död den 26 december 1302. Om hans gravplats tvistar historikerna; traditionellt anses han vila i Vreta kloster, men nyare hypoteser pekar ut Riddarholmskyrkan i Stockholm som hans sista viloplats.
Penning med framvänt krönt huvud. Silver, 0.14g, 14mm. Kvalitet 1/1+, obetydlig beläggning. Referenser: SMB 127 (Sveriges myntbok 2022 av Delzanno), samling Anders Frösell nr. 40, LL XVII:1b (Lars Lagerqvist 1970).
Från minderårig kung till maktspel
Valdemar Birgersson föddes omkring 1238 eller 1239 och var son till den mäktige Birger jarl och Ingeborg Eriksdotter. År 1250 valdes han till svensk kung och efterträdde därmed sin morbror Erik Eriksson. Genom detta historiska kungaval upphöjdes en väletablerad högreståndssläkt från Bjälbo till en svensk kungaätt. Eftersom Valdemar var omyndig vid sitt tillträde dröjde det till året därpå, 1251, innan han vid elva års ålder formellt kröntes i Linköpings domkyrka.
Under de första sexton åren av Valdemars regeringstid var det i praktiken hans far, Birger jarl, som styrde riket som faktisk regent. Det var under denna starka jarls styre som de kända fridslagarna – vilka reglerade hemfriden, kyrkofriden, tingsfriden och kvinnofriden – infördes. Kungavalet hade dock inte helt stillat den maktkamp som rådde, och tronpretendenter som Filip Knutsson och Knut Magnusson inledde uppror tillsammans med upplandsfolkungarna och utländska legoknektar. Upproret slogs blodigt ned av Valdemar och Birger jarl vid slaget vid Herrevadsbro i Västmanland, där ledarna därefter avrättades. År 1260 gifte sig den unge kungen med Sofia Eriksdotter av Danmark, ett bröllop som sannolikt stod i Jönköping eller Öninge.
Skandaler och brödrafejd
När Birger jarl avled 1266 fick Valdemar ensam bära regeringsbördan, men hans styre kom att präglas starkt av skandaler och personliga konflikter. Han blev vida beryktad för sina kärleksaffärer, i synnerhet för sin uppmärksammade relation med svägerskan, den danska prinsessan Jutta. Dessa utsvävningar tvingade kungen att genomföra en botgöringsfärd till Rom år 1274.
När han återvände från den heliga staden väntade dock allvarligare problem, då en arvstvist med brodern Erik hade blossat upp. Valdemar fängslade Erik och dennes anhängare Johan Filipsson, men Erik lyckades fly och sökte stöd hos deras bror Magnus Ladulås. År 1275 eskalerade konflikten till ett öppet uppror. Med militär hjälp från den danske kungen Erik Klipping besegrade bröderna Valdemars styrkor i slaget vid Hova, vilket tvingade Valdemar och drottning Sofia att fly till Norge.
Ett bittert slut på Nyköpingshus
Magnus Ladulås grep därmed makten och valdes till kung. Valdemars försök att därefter återvinna sin forna position blev resultatlösa. År 1277 lyckades han visserligen tilldelas Götaland som ett hertigdöme, men detta skedde på det uttryckliga villkoret att han helt avsade sig kungavärdigheten och erkände Magnus som sin överherre. Senare fråntogs han även dessa förläningar och tvingades förnya sin tronavsägelse, varpå han levde en tid i Danmark.
Av oklara skäl återvände Valdemar slutligen till Sverige, men friheten blev kortvarig. År 1288 lät brodern Magnus spärra in honom på Nyköpingshus. Den officiella förklaringen till frihetsberövandet var att Valdemar ansågs otillräknelig och att hans lättsinniga leverne fortsatte att väcka anstöt. Han förblev fängslad fram till sin död den 26 december 1302. Om hans gravplats tvistar historikerna; traditionellt anses han vila i Vreta kloster, men nyare hypoteser pekar ut Riddarholmskyrkan i Stockholm som hans sista viloplats.