Victoria Benedictsson (1850-1888). Författarinnan som begick självmord av Erik Lindberg 1949

Victoria Benedictsson (1850-1888). Författarinna
Slagen för Svenska akademien 1949. Graverad av Erik Lindberg. Silver. 45 mm. 38.72 g. Svensén 328. Ehrensvärd 448. Kvalitet 01. Präglad för Svenska Akademien i en upplaga av endast 127 exemplar samt ett extra arkivexemplar till Kungliga myntkabinettets samling. På randen: "MJV SILVER 1949".

Åtsida
Benedictssons högervända bröstbild, i ärmavskärningen gravörens namn och årtal: "E. LINDBERG 1949". I omskriften: "VICTORIA BENEDICTSSON" och i fälten födelse och dödsårtalen i romerska siffror: "N. / MDCCCL" och "OB. / MDCCC / LXXXVIII"

Frånsida
Inom en krans av lager och törnekvistar text på fyra rader: "IN ARTE / VICTRIX / VITAE / IMPAR" som kan översättas till: "Segrande i konsten, övervunnen av livet".

Mer om Benedictsson
Victoria Maria Benedictsson, född Bruzelius den 6 mars 1850 i byn Domme i Fru Alstads socken i Skåne, avled den 21 juli 1888 i Köpenhamn (självmord), och var en svensk författare och dramatiker. Hon skrev sina romaner under pseudonymen Ernst Ahlgren. Victoria Benedictssons föräldrar var lantbrukaren Thure Bruzelius och Helena Sophia Finérus. Hon växte upp på gården Charlottenberg i Domme på Söderslätt i sydvästra Skåne.

Benedictsson var tidigt intresserad av konststudier och tog tjänst som guvernant för att tjäna pengar till att åka till Stockholm och utbilda sig till konstnär. Hennes far, som först godkänt detta, ändrade dock senare åsikt och sade nej. Ett liknande scenario återkommer senare i hennes bok Pengar. För att komma bort från sina föräldrars inflytande gifte hon sig som 21-åring med postmästaren i Hörby, Christian Benedictsson (född 1822 i Landskrona, död 1899 i Hörby). Han var 49 år och änkling med fem barn från det tidigare äktenskapet. De fick två egna döttrar varav en dog i späd ålder.

1882 insjuknade Victoria Benedictsson i en bensjukdom och blev sängliggande. Under sjukdomsperioden utvecklade hon sitt författarskap, och 1884 debuterade hon med novellsamlingen Från Skåne. Följande år utkom romanen Pengar, vilken blev hennes genombrott. Vid denna tid blev hon vän med den elva år yngre Axel Lundegård, Hörbyprästens son. Liksom denne och många andra svenska författare under 1880-talet sökte hon sig till Köpenhamn, där hon uppmärksammades av den danske litteraturkritikern Georg Brandes.

Benedictssons kärleksförhållande med Brandes, 1886–1888, var förmodligen en av orsakerna till att Benedictsson begick självmord sommaren 1888 i Köpenhamn. Andra bidragande faktorer till hennes beslut kan ha varit hennes fattigdom och ensamhet och inte minst hennes oro för sitt författarskap. Hennes senaste roman Fru Marianne hade fått blandad kritik, Georg Brandes benämnde den förringande som "en Dame-Roman", och dennes bror Edvard författade en nedgörande recension i Politiken.

Hon var djupt olycklig över det intellektuellt inskränkta liv hon tvingades leva i Hörby och de begränsningar det innebar att vara kvinna under denna tid. Hennes självmord, med hjälp av en rakkniv, inspirerade Strindberg till avslutningen av dramat Fröken Julie. Benedictsson ligger begravd på Vestre Kirkegård i Köpenhamn i Danmark, under namnet Ernst Ahlgren.

Trots den korta tid som hennes författargärning omfattar, anses hon som en av de främsta bland 1880-talets realistiska författare. I sina romaner skildrar hon äktenskapsproblematik och aktuella kvinnosaksfrågor. Debutromanen Pengar handlar om en ung och omogen flicka som övertalas att gifta sig alltför tidigt med en förmögen godsägare, men som så småningom bryter sig ur äktenskapet. Fru Marianne skildrar en kvinna som slits mellan sin man Börje, en hederlig och praktisk bonde, och den kultiverade vännen Pål. Där Pengar slutar med skilsmässa, ger Fru Marianne en mer utopisk bild, med ett slut som bygger på samförstånd mellan makarna och ett jämlikt äktenskap.