Kristina (1632–1654) – Drottningens beslut att bosätta sig i Rom. Av Giovanni Battista Guglielmada för det egna romerska hovet - Här är min kärlek, här är mitt fädernesland
Kristina (1632–1654) – Drottningens beslut att bosätta sig i Rom
Ett mycket vackert exemplar av denna massiva Romprägling i bronserat tenn med endast obetydligt kabinettsslitage på de högsta punkterna och några mindre hanteringsmärken. Av Giovanni Battista Guglielmada för det egna hovet i Rom, ca 1680-tal. Bronserat tenn, 85,11 g, 62 mm. Kvalitet 01. Referenser: SKM 125c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 89a (1874/1875).
Åtsida
Kristinas högervända bröstbild, håret uppsatt i knut med pärlsnöre, manteln uppfästad på vänster axel med ovalt smycke (Åtsida 5 enligt SKM). Gravörens initial G kan skönjas på flera ställen i frisyrens lockar, bland annat i änden av drottningens hårlock med lite fantasi. I omskriften: "CHRISTINA REGINA" (Drottning Kristina).
Frånsida
Gudinnan Dea Roma tronande på en hög av vapen, sköldar och rustningar. I sin ena hand håller hon segergudinnan Victoria, som i sin tur räcker fram en lagerkrans mot åtsidans porträtt. I omskriften löper den berömda devisen: "HIC AMOR HÆC PATRIA EST" (Här är min kärlek, här är mitt fädernesland).
Här är min kärlek, här är mitt fädernesland
När drottning Kristina den 6 juni 1654 nedlade Sveriges krona, var det en handling som skickade chockvågor genom hela Europa. Hon hade vuxit upp i skuggan av sin far, Gustav II Adolf, och uppfostrats av rikskansler Axel Oxenstierna till att styra en av kontinentens mäktigaste nationer. Hennes intellektuella begåvning saknade motstycke; hon förde djupa filosofiska samtal med René Descartes i Stockholms slott och omgav sig med tidens absolut främsta vetenskapsmän. Men under ytan hade en tyst, ihärdig andlig process pågått under flera år. Kristina hade förlorat tron på den lutherska protestantismen och drogs oundvikligen mot katolicismen.
Medaljens frånsida, med den kraftfulla devisen "Hic amor hæc patria est", är den ultimata kärleksförklaringen till den stad hon valde framför sitt eget rike. När jesuitfäderna våren 1652 hade klargjort för henne att det var omöjligt att i hemlighet förbli katolik på den svenska tronen, insåg hon att kronan och tron var oförenliga. Hon valde sin övertygelse. I det tysta lät hon frakta iväg sina enorma konstsamlingar, antika skulpturer, böcker och handskrifter – varav mycket var krigsbyte från Prag – till den europeiska kontinenten för att förbereda sitt nya liv.
Hennes intåg i Rom den 23 december 1655 var inget annat än ett antikt triumftåg. För den katolska kyrkan och påve Alexander VII var det en propagandaseger utan historiskt motstycke att dottern till protestantismens störste krigarkung nu knäböjde i Peterskyrkan. Stadsporten Porta del Popolo hade byggts om av mästerarkitekten Bernini och försetts med en välkomstinskription till hennes ära. Det kalla, karga Sverige var nu ett avslutat kapitel. Rom var hennes kärlek, Rom var hennes nya fädernesland.
Från 1659 och nästan trettio år framåt residerade Kristina i Palazzo Riario vid Tiberns strand. Hon inredde palatset med en prakt och estetisk förfining som saknade motstycke, och gjorde det till en central mötesplats för Roms kardinaler, författare, musiker och lärda. Hon grundade Accademia reale och blev stadens oumbärliga mecenat; 1600-talets senare decennier har inte sällan kallats "il seicento di Christina" (Kristinas århundrade).
Trots att hon lämnat tronen kunde Kristina aldrig riktigt släppa storpolitiken. Hon hade förhandlat till sig att behålla sin suveränitet – hon var ingens undersåte, inte ens i Rom. Denna exceptionella status gav henne domsrätt över sitt hov, vilket ledde till den mörka och beryktade avrättningen av hennes överhovstallmästare Monaldesco i franska Fontainebleau 1657, efter att han förrått hennes hemliga planer på att erövra Neapels kungakrona. I Rom fortsatte hon att utmana makthavarna, la sig i påveval och stred obönhörligt med Innocentius XI om sina diplomatiska rättigheter, den så kallade kvartersfriheten.
Giovanni Battista Guglielmadas majestätiska medalj, utgiven för Kristinas eget hov, fångar drottningens eviga självbild. Dea Roma, Roms skyddsgudinna, sitter på besegrade fienders vapen och räcker över segerkransen till Kristina. Det är en bild av total och ömsesidig underkastelse: Kristina gav upp sitt nordiska kungarike för Rom, och Rom i sin tur krönte henne till sin eviga drottning. När hon avled den 19 april 1689 gav påven order om att hon skulle begravas i självaste Peterskyrkan – den ultimata och slutgiltiga bekräftelsen på att hon hade funnit sitt sanna, andliga fädernesland.
Ett mycket vackert exemplar av denna massiva Romprägling i bronserat tenn med endast obetydligt kabinettsslitage på de högsta punkterna och några mindre hanteringsmärken. Av Giovanni Battista Guglielmada för det egna hovet i Rom, ca 1680-tal. Bronserat tenn, 85,11 g, 62 mm. Kvalitet 01. Referenser: SKM 125c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 89a (1874/1875).
Åtsida
Kristinas högervända bröstbild, håret uppsatt i knut med pärlsnöre, manteln uppfästad på vänster axel med ovalt smycke (Åtsida 5 enligt SKM). Gravörens initial G kan skönjas på flera ställen i frisyrens lockar, bland annat i änden av drottningens hårlock med lite fantasi. I omskriften: "CHRISTINA REGINA" (Drottning Kristina).
Frånsida
Gudinnan Dea Roma tronande på en hög av vapen, sköldar och rustningar. I sin ena hand håller hon segergudinnan Victoria, som i sin tur räcker fram en lagerkrans mot åtsidans porträtt. I omskriften löper den berömda devisen: "HIC AMOR HÆC PATRIA EST" (Här är min kärlek, här är mitt fädernesland).
Här är min kärlek, här är mitt fädernesland
När drottning Kristina den 6 juni 1654 nedlade Sveriges krona, var det en handling som skickade chockvågor genom hela Europa. Hon hade vuxit upp i skuggan av sin far, Gustav II Adolf, och uppfostrats av rikskansler Axel Oxenstierna till att styra en av kontinentens mäktigaste nationer. Hennes intellektuella begåvning saknade motstycke; hon förde djupa filosofiska samtal med René Descartes i Stockholms slott och omgav sig med tidens absolut främsta vetenskapsmän. Men under ytan hade en tyst, ihärdig andlig process pågått under flera år. Kristina hade förlorat tron på den lutherska protestantismen och drogs oundvikligen mot katolicismen.
Medaljens frånsida, med den kraftfulla devisen "Hic amor hæc patria est", är den ultimata kärleksförklaringen till den stad hon valde framför sitt eget rike. När jesuitfäderna våren 1652 hade klargjort för henne att det var omöjligt att i hemlighet förbli katolik på den svenska tronen, insåg hon att kronan och tron var oförenliga. Hon valde sin övertygelse. I det tysta lät hon frakta iväg sina enorma konstsamlingar, antika skulpturer, böcker och handskrifter – varav mycket var krigsbyte från Prag – till den europeiska kontinenten för att förbereda sitt nya liv.
Hennes intåg i Rom den 23 december 1655 var inget annat än ett antikt triumftåg. För den katolska kyrkan och påve Alexander VII var det en propagandaseger utan historiskt motstycke att dottern till protestantismens störste krigarkung nu knäböjde i Peterskyrkan. Stadsporten Porta del Popolo hade byggts om av mästerarkitekten Bernini och försetts med en välkomstinskription till hennes ära. Det kalla, karga Sverige var nu ett avslutat kapitel. Rom var hennes kärlek, Rom var hennes nya fädernesland.
Från 1659 och nästan trettio år framåt residerade Kristina i Palazzo Riario vid Tiberns strand. Hon inredde palatset med en prakt och estetisk förfining som saknade motstycke, och gjorde det till en central mötesplats för Roms kardinaler, författare, musiker och lärda. Hon grundade Accademia reale och blev stadens oumbärliga mecenat; 1600-talets senare decennier har inte sällan kallats "il seicento di Christina" (Kristinas århundrade).
Trots att hon lämnat tronen kunde Kristina aldrig riktigt släppa storpolitiken. Hon hade förhandlat till sig att behålla sin suveränitet – hon var ingens undersåte, inte ens i Rom. Denna exceptionella status gav henne domsrätt över sitt hov, vilket ledde till den mörka och beryktade avrättningen av hennes överhovstallmästare Monaldesco i franska Fontainebleau 1657, efter att han förrått hennes hemliga planer på att erövra Neapels kungakrona. I Rom fortsatte hon att utmana makthavarna, la sig i påveval och stred obönhörligt med Innocentius XI om sina diplomatiska rättigheter, den så kallade kvartersfriheten.
Giovanni Battista Guglielmadas majestätiska medalj, utgiven för Kristinas eget hov, fångar drottningens eviga självbild. Dea Roma, Roms skyddsgudinna, sitter på besegrade fienders vapen och räcker över segerkransen till Kristina. Det är en bild av total och ömsesidig underkastelse: Kristina gav upp sitt nordiska kungarike för Rom, och Rom i sin tur krönte henne till sin eviga drottning. När hon avled den 19 april 1689 gav påven order om att hon skulle begravas i självaste Peterskyrkan – den ultimata och slutgiltiga bekräftelsen på att hon hade funnit sitt sanna, andliga fädernesland.