Wulff Bernhard Heinrich Lehnsgraf von Scheel-Plessen (1809-1876) av Lea Ahlborn 1872 - Pampig silvermedalj
Wulff Bernhard Heinrich Lehnsgraf von Scheel-Plessen (1809-1876) av Lea Ahlborn 1872 - Pampig silvermedalj
Silver, 75.67g, 55mm, Hy-, Olssén, sid 333, kvalitet 1+/01, sällsynt i silver.
Frånsidans motiv är allegoriskt och skildrar ett antikt skepp som lämnar en kust, en symbol för grevens avfärd från Sverige. Runt detta motiv löper två latinska inskriptioner som förklarar medaljens syfte. Den övre texten är ett citat från poeten Horatius: "QUANDO ULLUM INVENIENT PAREM", som betyder "När skola de finna hans like?". Den undre texten är en dedikation från hans vänner: "AMICO ET FAUTORI, SVECIAM POST VII LUSTRA RELINQUENTI AMICI LUGENTES GRATO ANIMO D.D.D.". I svensk översättning blir detta: "Till vännen och beskyddaren, som efter sju lustra (35 år) lämnar Sverige, har sörjande vänner med tacksamt sinne gett, skänkt och dedicerat denna medalj". Sammantaget är medaljen ett uttryck för stor uppskattning och saknad från vänner i Sverige vid slutet av hans 35-åriga gärning i landet.
När skola de finna hans like?
År 1872, efter 35 års tjänst i Sverige, lämnade den danske diplomaten greve Wulff von Scheel-Plessen slutligen Stockholm. Hans svenska vänner och kollegor lät prägla en storslagen minnesmedalj i silver för att hedra sin "vän och beskyddare". På medaljens frånsida, under bilden av ett skepp som stävar ut från kusten, ställdes en retorisk fråga lånad från den romerske poeten Horatius: Quando ullum invenient parem? – "När skola de finna hans like?". Medaljen är inte bara ett vackert föremål, utan ett koncentrerat vittnesmål om en man vars liv och karriär utspelade sig i skärningspunkten mellan lojaliteter, nationer och en av 1800-talets mest komplexa politiska konflikter.
En holsteinsk aristokrat i dansk tjänst
Wulff Bernhard Heinrich von Scheel-Plessen föddes 1809 i Hannover in i en av Holsteins främsta adelsfamiljer. Han var, likt sina bröder Carl, Hugo och Otto, en produkt av en tysk-dansk aristokrati som ägde stora gods i hertigdömena Slesvig och Holstein men som traditionsenligt tjänade den danske kungen. Efter studier vid tyska universitet inledde han sin diplomatiska bana 1835 som attaché i London. Redan året därpå, 1836, förflyttades han till den danska beskickningen i Stockholm, där han skulle komma att tillbringa största delen av sitt yrkesliv. Hans första sejour i den svenska huvudstaden varade i tio år och lade grunden för de nätverk och den förtrogenhet med svensk politik som skulle bli avgörande för hans senare karriär.
En lojal tjänare i stormens öga
Scheel-Plessens lojalitet sattes på sitt yttersta prov i och med de slesvig-holsteinska krigen. År 1847 hade han utnämnts till dansk ambassadör i Berlin, en av de mest prestigefyllda posterna. Men när det första slesvig-holsteinska kriget bröt ut våren 1848, blev hans position ohållbar. Som holsteinsk adelsman befann han sig i en situation där hans hemtrakter var i fullt uppror mot den kung och det land han svurit att tjäna. Han tvingades lämna Berlin i april 1848.
Trots denna personliga och politiska kris vacklade aldrig hans lojalitet mot Danmark. Under de följande åren användes han för en rad känsliga specialuppdrag, bland annat som tillförordnad ambassadör i Stockholm (1849–1850). Han deltog även i de komplicerade förhandlingarna med Österrike som ledde fram till återupprättandet av den danska monarkins fulla suveränitet över hertigdömena 1852. Hans förmåga att navigera i detta politiska minfält visar på en exceptionell diplomatisk skicklighet.
Ambassadör i Stockholm och skandinavismens förespråkare
Hösten 1852 återvände Scheel-Plessen till Stockholm, denna gång som ordinarie ambassadör. Med undantag för en mycket kort period som dansk utrikesminister (december 1854–januari 1855), skulle han inneha denna post ända fram till 1872. Han blev en av den svenska politiska och sociala scenens mest stabila och respekterade aktörer.
Hans viktigaste uppgift var att upprätthålla och stärka de dansk-svenska relationerna, en uppgift som blev akut svår under och efter det för Danmark katastrofala dansk-tyska kriget 1864. Trots det militära nederlaget och förlusten av Slesvig, Holstein och Lauenburg, lyckades Scheel-Plessen bevara en god och förtroendefull relation mellan Köpenhamn och Stockholm. Hans karriärs diplomatiska krona blev utan tvekan det äktenskap han aktivt understödde mellan den danske kronprinsen Fredrik (senare Fredrik VIII) och den svenska prinsessan Lovisa. Vigseln, som ägde rum i Stockholm den 28 juli 1869, var en politisk och symbolisk triumf som knöt de skandinaviska kungahusen tätare samman och lade grunden för en ny era av samförstånd.
Avskedet och arvet
Tre år efter detta diplomatiska mästerstycke, 1872, drog sig Wulff von Scheel-Plessen tillbaka från sin post efter sammanlagt 35 års tjänstgöring i Sverige. Det var då hans vänner lät prägla minnesmedaljen – en påminnelse om en man som i en tid av nationalism och krig lyckades bygga broar. Hans sista år tillbringade han på familjegodset Sierhagen i Holstein, där han avled 1876. Wulff von Scheel-Plessens livsverk visar hur en enskild diplomats personliga egenskaper – lojalitet, förtroende och social smidighet – kunde spela en avgörande roll för relationerna mellan nationer. Vännernas fråga på medaljen var därför inte bara en artighetsfras, utan ett genuint erkännande av en unik gärning i skandinavisk historia.