​Alvar Aalto (1898-1976) av Axel Wallenberg

Denna minnesmedalj över den finländske arkitekten och formgivaren Alvar Aalto är formgiven av skulptören Axel Wallenberg och utgavs av Sporrong & Co år 1976. Åtsidan upptas av ett djupt modellerat och uttrycksfullt porträtt av Aalto, där konstnären valt att avbilda honom i en skapande och reflekterande pose. Aalto blickar framåt med intensitet, och hans ena hand håller i en penna som vilar mot hakan – en tydlig symbol för hans yrkesgärning. Porträttet präglas av en levande ytstruktur som ger det en skulptural tyngd. Till höger om huvudet löper texten ALVAR AALTO ARKITEKT längs kanten, och till vänster återfinns konstnärens signatur AW. Frånsidan utgör en samlad komposition av Aaltos mest ikoniska verk och hans nationella arv. I centrum dominerar fasaden till Finlandiahuset med dess karakteristiska vertikala linjer och lutande tak. Till höger om byggnaden svävar den omisskännliga konturen av Savoy-vasen (Aalto-vasen) i en abstrakt form. Längst ner antyds ett naturlandskap med träd, vilket förankrar arkitekturen i marken. Överst löper texten FINLANDIA och nertill till höger ordet SUOMI.

Linjen mellan landskap och människa: Alvar Aaltos livsverk

När denna medalj präglades 1976 markerade den slutet på en epok. Det var samma år som Hugo Alvar Henrik Aalto gick bort i Helsingfors, den 11 maj, och lämnade efter sig ett arv som gjort honom till en av 1900-talets mest inflytelserika arkitekter. Axel Wallenbergs medalj fångar essensen av detta konstnärskap: pennan i handen på åtsidan och de monumentala verken på frånsidan berättar historien om en man som formade den moderna arkitekturen.

Rötter och utbildning 

Alvar Aalto föddes den 3 februari 1898 i Kuortane i Österbotten. Hans uppväxt, från fem års ålder i Alajärvi och senare i Jyväskylä, präglades av en kulturell dubbelsidighet som skulle gagna honom livet igenom. Hans far, lantmäteriingenjören Johan Henrik Aalto, var finskspråkig medan modern Selma Mathilda Hackstedt hade svenska som modersmål, vilket gjorde att Aalto behärskade båda språken flytande. År 1916 inledde han sina arkitekturstudier vid Helsingfors tekniska högskola under lärare som Armas Lindgren och Usko Nyström. Studietiden avbröts av finska inbördeskriget där han stred i den vita armén, men han återvände snart och tog sin examen 1921. Det var också under denna tidiga period han träffade sin första hustru och kollega, arkitekten Aino Marsio, som han gifte sig med 1924. Tillsammans byggde de en villa i Munksnäs utanför Helsingfors, som idag är ett museum över deras liv och arbete.

Från klassicism till funktionalism
Pennan som Aalto håller på medaljens framsida ritade först i klassicistisk stil när han öppnade sitt kontor i Jyväskylä. Bland de tidiga verken fanns Skyddskårens hus i Seinäjoki och Muurame kyrka. Men det var flytten till Åbo och samarbetet med Erik Bryggman som markerade hans steg in i funktionalismen. Tillsammans skapade de Åbo stads jubileumsutställning 1929, vilket blev startskottet för en ny era.

Medaljens frånsida visar prov på Aaltos senare monumentalitet, men grunden lades med byggnader som Turun Sanomats hus, Pemars sanatorium och Viborgs bibliotek under 1930-talet. Biblioteket, med sina innovativa ljusinsläpp, blev internationellt uppmärksammat. Det var också nu Aaltos unika formspråk började framträda – en stil som kännetecknas av böljande linjer, rytmiskt strukturerade glasfasader och en stark förankring i landskap och material. Han tog med tiden avstånd från den renodlade funktionalismen för att söka en mer humanistisk arkitektur.

Designikonen och Savoy-vasen Till höger på medaljens frånsida syns konturen av den berömda Savoy-vasen. Denna form, inspirerad av Finlands sjöar ("aalto" betyder våg), lanserades vid världsutställningen i Paris 1937 men patenterades redan året innan. Vasen är en produkt av inredningsfirman Artek, som makarna Aalto grundade 1935 tillsammans med Maire Gullichsen och Nils-Gustav Hahl. Artek blev kanalen för att sprida Aaltos möbler, inklusive den berömda pallen med det patenterade L-benet, över världen.

Samarbetet med familjen Gullichsen ledde också till ett av Aaltos mest hyllade privatbostäder, Villa Mairea i Norrmark. Här, liksom i pappersmassafabriken Sunila, fick Aalto möjlighet att integrera arkitektur med socialt tänkande och naturhänsyn.

Finlandiahuset och efterkrigstiden Det centrala motivet på medaljens baksida är Finlandiahuset i Helsingfors, uppfört 1962–1971. Det står som en symbol för Aaltos omfattande verksamhet under efterkrigstiden, då han fick stora uppdrag både hemma och utomlands. Han ritade Aaltocentrum i Seinäjoki, Enso-Gutzeits huvudkontor och Akademiska bokhandeln i Helsingfors, samt Kulturhuset.

Hans internationella karriär tog fart efter världsutställningarna i Paris och New York på 30-talet. Han blev gästprofessor vid MIT i USA, där han ritade studenthemmet Baker House. Även i Sverige lämnade han avtryck genom Västmanlands-Dala Nations hus i Uppsala, en utställningspaviljong i Hedemora och det så kallade Aaltohuset i Avesta.

Ett levande arv När Alvar Aalto avled 1976 och begravdes på Sandudds begravningsplats, levde hans verk vidare genom hustrun Elissa Aalto (född Mäkiniemi), som han gift sig med 1952 efter Ainos död. Elissa slutförde flera av hans projekt, bland annat operahuset i Essen och konstmuseet i Aalborg.

Aaltos inflytande på modern arkitektur kan inte överskattas. Hans organiska former har inspirerat arkitekter som Frank Gehry, och hans liv har dokumenterats ingående av vännen och författaren Göran Schildt i en tredelad biografi. År 2010 hedrades hans minne ytterligare då Helsingfors tekniska högskola, där han en gång var student, slogs samman med två andra högskolor för att bilda Aalto-universitetet. År 2021 placerades hans arkitektur på förslagslistan till Unescos världsarvslista – en bekräftelse på att det verk som Axel Wallenberg fångat i denna medalj tillhör hela mänskligheten.