Danmark - Andreas Petrus Bernstorff (1735–1797) - Stats - och utrikesminister av Adzer - Praktfullt exemplar av en historiskt betydelsefull personlighet

Danmark - Andreas Petrus Bernstorff (1735–1797)- Stats - och utrikesminister av Adzer
Praktfullt silverexemplar med underbar blåguldskimrande patina och fullt bibehållen präglingsglans. En historiskt betydelsefull personlighet, silver, 85.81g, 57mm, kvalitet 01/0. Galster 499

Åtsida
Bröstbild av Andreas Petrus Bernstorff vänd åt vänster, krönt med en lager- och ekkrans. I omskriften: "STATSMINISTEREN ANDREAS PETRUS BERNSTORFF". Under bilden: ""AF MEDBORGERE". På halsavskärningen gravörens namn; "D. I. ADZER F." (Daniel Jensen Adzer (”F.” = fecit = ”gjorde den”)).

Frånsida
En stor kompassros med nålen riktad mot norr. Text överst: "UDEN MISVISNING"  (dvs. utan avvikelse, som en pålitlig kompass). Nedtill: "MDCCXCIII" (1793).

Andreas Petrus (Peter) Bernstorff (1735–1797) tillhörde en av Danmarks mest inflytelserika statsmannasläkter. Han var brorson till Johan Hartvig Ernst Bernstorff och far till Christian Bernstorff, och fick sin bildning vid de tyska universiteten, bland annat i Göttingen där han studerade nationalekonomi, följt av utrikesresor till bland annat England. År 1759 inträdde han i dansk tjänst och avancerade snabbt, med viktiga poster i generaltull- och räntekammaren. Han adlades 1767 till greve och blev 1769 geheimeråd, men föll i onåd under Struensees styre och avskedades 1770.

Efter Struensees fall återkom han till makten 1772 och utnämndes året därpå till utrikesminister samt president för det tyska kansliet. Han spelade en avgörande roll i landbytet med Ryssland 1773, då Holstein-Gottorp utväxlades mot Oldenburg, vilket neutraliserade en långvarig konflikt med Sverige och stärkte Danmarks strategiska ställning. Samtidigt knöts banden till Ryssland genom ett förbund riktat mot Sverige.

Under det nordamerikanska frihetskriget sökte Bernstorff säkra de neutrala staternas handelsrättigheter, men utan att äventyra förhållandet till England. Han framlade redan 1778 ett förslag till neutralitetsförbund för Katarina II, men när hon två år senare själv tog initiativ till det väpnade neutralitetsförbundet valde Bernstorff parallellt att sluta ett särskilt avtal med England om krigskontraband. Detta tvetydiga dubbelspel förargade den ryska kejsarinnan, vilket ledde till hans avlägsnande 1780.

Bernstorff återkom dock i förgrunden 1784, när den unge kronprins Fredrik VI tog makten, och blev då en av rikets mest inflytelserika rådgivare. Hans politik präglades av en balanserad medelväg mellan reform och konservatism. Han stödde Reventlow och Colbjørnsen i arbetet med landboreformerna och förberedde upphävandet av livegenskapen i Holstein och Slesvig. Han värnade tryckfriheten, införde en liberal tulltariff 1797 och var drivande bakom viktiga humanitära reformer, såsom det första steget mot judarnas emancipation och förbudet mot den transatlantiska slavhandeln 1792 (verkställt 1803).

Som utrikesminister var hans linje tydlig: Danmarks neutralitet skulle värnas. Trots förpliktelserna mot Ryssland 1788 begränsade han Danmarks stöd i kriget mot Sverige till det allra nödvändigaste, och efter Gustav III:s död 1792 sökte han snarare en försoning med Sverige. Detta ledde fram till neutralitetsförbundet mellan de båda länderna 1794. Under revolutionskrigen försvarade han principen ”fritt skepp gör fri last” gentemot England, samtidigt som han skickligt undvek en öppen konfrontation.

Medaljens symbolik
Medaljen från 1793, graverad av Daniel Jensen Adzer, beställdes ”av medborgare” och var ett uttryck för samtida uppskattning av Bernstorffs statsmannaskap. Porträttet med ekkrans på åtsidan hyllar honom som en fosterlandets hedersman, medan frånsidans kompassros med devisen ”Utan missvisning” symboliserar hans förmåga att styra rikets utrikespolitik med fasthet, neutralitet och utan att förlora kursen. Årtalet 1793 markerar den tidpunkt då Bernstorff stod på höjden av sitt inflytande, i skuggan av den franska revolutionens oroligheter och Europas tilltagande stormaktskonflikter.

Medaljen framstår därmed som både ett politiskt och moraliskt statement: Bernstorff skildras som en ledare vars riktning inte kan förvanskas, en statsmannens kompass i en tid av diplomatiska stormar.