Danmark, Christian V (1670-1699). Krone 1693 - Ett härligt exemplar av ett historiskt betydelsefullt mynt - Enväldets sista glansdagar – året 1693 i historisk belysning

Danmark, Christian V (1670-1699). Krone 1693 - Ett härligt exemplar av ett historiskt betydelsefullt mynt - Enväldets sista glansdagar – året 1693 i historisk belysning
Kvalitet 1+/01, Hede 99A. Dav. 3648. Sieg 51.1. 17,87g. Ett tilltalande och välpräglat exemplar

Åtsida
Kungens högervända porträtt, iförd romersk dräkt. På bröstet elefantordens emblem. I omskriften: "CHRIST • V • DEI • GRATIA" (Christian V, av Guds nåde)

Frånsida
I centrum en stor kungakrona (Krone) och  under den konungens valspråk: "PIETATE • ET • IUSTITIA" (Med fromhet och rättvisa). I omskriften: "DAN•NOR•VAN•GOT•REX". Daniae, "Daniae, Norvegiae, Vandaliae, Gothorum Rex" = Kung av Danmark, Norge, Vendland och Götarna.Längst ned årtalet, delat av ett hjärta – en symbol för myntmästaren Christian Winnecke, som var verksam i Köpenhamn från 1690 fram till sin död år 1700. Han efterträddes av sin son med samma namn, som fortsatte att använda samma myntmästarsymbol.


Christian V och enväldets sista glansdagar – året 1693 i historisk belysning
När Christian V år 1670 besteg tronen efter sin far, Frederik III, var Danmark-Norge inte längre ett valrike utan en absolut monarki. Genom statskuppen tio år tidigare hade kungamakten befriats från adelns begränsningar, och Christian blev kung ”av Guds nåde” – ett motto som inte bara präglade officiella dokument utan också mynt, lagverk och symboler i hela riket.

Men Christian V var ingen född statsman. Han visade begränsat intresse för förvaltning och lämnade ofta makten i händerna på dugliga rådgivare. En av dem var Peder Schumacher Griffenfeld, som byggde upp ett nytt, kungatroget ämbetsmannavälde och formaliserade adelns rangordning i 1671 års rangförordning. Men kungens största drivkraft låg inte i reformer, utan i revansch.

I ett försök att återvinna de provinser som Sverige tilltvingat sig i freden i Roskilde 1658 – Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Bornholm och Trondhjem – inledde Christian ett nytt krig mot Sverige 1675. Det blev ett blodigt och dyrköpt äventyr. Efter en rad hårda slag till lands och till sjöss tvingades Danmark acceptera fred 1679, utan några territoriella vinster. Fälttåget hade utarmat ekonomin, försvagat statsapparaten och lämnat kungamakten sårbar, trots dess yttre prakt.

När vi når året 1693, befinner vi oss i Christian V:s sena regeringsår. Danmark-Norge är fortfarande ett av Europas mest militariserade riken. Krigets skuggor ligger kvar över finanspolitiken, och en alltmer påfrestande beskattning tynger folket. I Norge förstärks detta genom hård rekrytering och tvångsutskrivning av soldater, medan Danmark försöker säkra inkomster genom att hyra ut trupper till utländska makter.

Samtidigt är 1693 ett år av stabilitet på ytan. De stora reformerna är redan genomförda: den danska lagen (Danske Lov) från 1683 och den norska lagen (Norske Lov) från 1687 står som monument över enväldets kodifierade kontroll. Inom hovet lever kungamakten vidare i sin ceremoniella glans, samtidigt som alltfler röster i riket börjat ifrågasätta dess förankring och rättfärdigande.

Mot denna historiska bakgrund får Christian V:s silverkrone från 1693 särskild laddning. Den präglades i Köpenhamn under kungens senare år, i en tid då landet fortfarande försökte återhämta sig från krigets kostnader. Krone-myntet är ett uttryck för enväldets prakt och den dynastiska ambitionen i en tid av militär skugga.

Under de sista åren av sitt liv genomförde Christian V inga stora utrikespolitiska satsningar. I stället präglades perioden av interna maktbalanser, försök till ekonomisk konsolidering och fortsatt symbolisk förstärkning av kungens auktoritet. Men bakom fasaden dolde sig slitningar, särskilt mellan det danska hovet och det norska ämbetsmannaskiktet, vars lojalitet inte längre var självklar.

Christian V avled 1699 efter en olycka under en jakt i Dyrehaven – ett typiskt öde för en kung som levde mer för jakt och ära än för statsbyggnad. Men hans regering lämnade avtryck – inte minst i lag, arkitektur, medaljkonst och mynt. År 1693 framstår i efterhand som en punkt där enväldet ännu lyste klart – men där skymningen redan anades vid horisonten.