Danmark, Frederik III (1648-1670) – Kungen som förlorade ett imperium till Sverige
Produkten är tyvärr slut i lager. :(
Ett härligt välpräglat exemplar med fin präglingslyster. Krone 1651. Hede 84A. Dav. 3567. Sieg 42.2. 15,92 g. Plantsfel i kanten, kvalitet 1+/01++
Frederik III (regerade 1648–1670) ärvde en dansk-norsk tron i ruiner. Hans far, Christian IV, hade lidit ett förödande nederlag mot Sverige, och vid freden i Brömsebro 1645 hade riket förlorat viktiga territorier. Frederik III, en reserverad och eftertänksam man, tillträdde makten i en nation präglad av förödmjukelse och en djupt rotad revanschlust mot den svenska arvfienden.
De första åren av hans regeringstid var en period av spänd fred. Sverige, under drottning Kristina, var nu Nordens oomstridda stormakt, medan Danmark-Norge slickade sina sår och i tysthet förberedde sig för nästa krig. Kungen behövde visa styrka och stabilitet, både för sitt eget folk och för omvärlden.
Det är i denna atmosfär av återuppbyggnad och pyrande hat som det bifogade danska kronemyntet från 1651 präglades i Köpenhamn. Ett sådant stort och imponerande silvermynt var mer än bara pengar; det var en maktdemonstration. Med kungens kraftfulla porträtt på åtsidan och den kungliga kronan på frånsidan, blev myntet en symbol för att den dansk-norska kungamakten, trots nederlaget, fortfarande var en kraft att räkna med. Varje krone som cirkulerade var en påminnelse om kungens auktoritet och en tyst utmaning mot den svenska dominansen.
År 1657 ansåg Frederik III att tiden var mogen. När den svenske kungen Karl X Gustav var upptagen med krig i Polen, förklarade Danmark krig mot Sverige. Revanschens timme var slagen. Men kriget förvandlades snabbt till en nationell katastrof. I en av krigshistoriens mest djärva manövrar marscherade Karl X Gustavs armé över de isbelagda Bälten och stod plötsligt på Själland, med Köpenhamn inom räckhåll.
Frederik III tvingades till den förödmjukande freden i Roskilde 1658, den bittraste dagen i Danmarks historia. Han förlorade Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän, samt Trondheims län och delar av Nordmøre. Sverige stod på toppen av sin makt.
Men Karl X Gustav var inte nöjd. Senare samma år bröt han freden och belägrade Köpenhamn, med avsikt att helt utplåna Danmark-Norge som nation. Det var då Frederik III visade sitt livs mod. När andra ville fly, stannade han kvar för att personligen leda försvaret med de berömda orden: "Jag vill dö i mitt bo." Hans beslutsamhet inspirerade invånarna, och med hjälp från norska styrkor och en holländsk flotta lyckades de heroiskt hålla stånd.
Vid den slutgiltiga freden i Köpenhamn 1660 fick Danmark-Norge tillbaka Trondheims län, men de skånska landskapen var förlorade för alltid. Krigen hade kostat riket dess stormaktsställning. Paradoxalt nog ledde katastrofen till att Frederik III kunde stärka sin makt på hemmaplan. Adeln var försvagad, och kungen lyckades införa ett enväldigt och ärftligt kungadöme. Han hade förlorat ett imperium till Sverige, men vunnit absolut makt över det som återstod.