David Livingstone av Kauko Räsänen år 1973 - stor silvermedalj

Denna konstmedalj i silver, skapad av den finländske skulptören Kauko Räsänen år 1973, utgavs till 100-årsminnet av David Livingstones död. Medaljen präglas av Räsänens karakteristiska, djupt skulpturala stil där gränserna mellan motiv och form upplöses.

Åtsidan presenterar en komplex dubbelbild där två ansikten smälter samman. Till vänster ser vi David Livingstone rakt framifrån (en face), med trötta ögon och en nedåtböjd mustasch som vittnar om ett liv av strapatser. Hans vänstra ansiktshalva övergår organiskt i en profil av ett afrikanskt ansikte vänd åt höger. De två fysionomierna delar kontur, vilket skapar en känsla av symbios mellan upptäcktsresanden och kontinentens befolkning. Texten DAVID LIVINGSTONE följer den högra kanten i en båge.

Frånsidan visar en naken kvinnogestalt, sannolikt en allegori över Afrika eller naturen, placerad i ett vattenlandskap. En skarp horisontell linje delar medaljen och kvinnokroppen, vilket ger intrycket av att hon befinner sig i vatten upp till midjan. Hennes ena hand vilar mot bröstet medan den andra sträcker sig mot en stor sfär (solen eller månen) på höger sida. Motivet är djupt reliefartat mot en slät bakgrund. Signaturen KAUKO RÄSÄNEN 1973 löper längs den vänstra kanten.

Hjärtat i Afrika: Ett möte mellan två kontinenter i silver

När Kauko Räsänen 1973 skapade denna medalj hade exakt hundra år passerat sedan den skotske missionären och upptäcktsresanden David Livingstone (1813–1873) drog sitt sista andetag i en hydda i dagens Zambia. Räsänens tolkning är långt ifrån den viktorianska erans stela hjältemonument. I silver har han istället gjutit en berättelse om empati, samhörighet och en livslång besatthet av vattnet.

Det delade ansiktet På medaljens åtsida har Räsänen gjort ett djärvt konstnärligt val. Han har inte avbildat Livingstone som en erövrare som blickar ut över ett nytt land. Istället har han låtit Livingstones ansikte fysiskt smälta samman med en afrikansk profil. Det är en stark symbolik. Livingstone var känd för att, till skillnad från många samtida upptäcktsresanden, resa lätt och leva nära lokalbefolkningen. Han lärde sig språken, respekterade sederna och drevs av ett djupt hat mot den ostafrikanska slavhandeln som han kallade "världens öppna sår".

Livingstones ansikte på medaljen är märkt av umbäranden. Det är ansiktet på en man som vandrat tusentals mil, drabbats av malaria dussintals gånger och blivit anfallen av lejon. Genom att låta honom dela kontur med den afrikanska profilen visar konstnären att Livingstone inte bara besökte Afrika – Afrika blev en del av honom.

Sökandet efter källan 

Vänder vi på medaljen möts vi av vattnet. Hela Livingstones senare liv kretsade kring en enda gåta: Nilens källa. Han var besatt av att hitta den punkt där den stora floden föddes, en besatthet som till slut kostade honom livet.

Kvinnogestalten på frånsidan, nedsänkt till midjan i vad som kan tolkas som en av de stora afrikanska sjöarna eller floderna, blir en personifiering av denna gåta. Hon sträcker handen mot ljuset (solen), kanske en symbol för sanningen eller upplysningen som Livingstone sökte – både geografiskt och andligt. Räsänens typiska horisontlinje, som skär rakt igenom kroppen, skapar en spänning mellan yta och djup, mellan det synliga och det dolda.

Kroppen och hjärtat
Medaljens dualism speglar också det faktiska slutet på Livingstones saga. När han dog 1873, långt in i det inre av Afrika, stod hans följeslagare Chuma och Susi inför ett dilemma. De visste att "Bwana" ville vila i afrikansk jord, men att imperiet krävde hans kropp. Lösningen blev en delning lika symbolisk som Räsänens medalj. De skar ut hans hjärta och begravde det under ett träd på platsen där han dog. Hans kropp, balsamerad och torkad, bars sedan i nio månader till kusten för att fraktas till Westminster Abbey i London.

Kauko Räsänen har fångat denna dubbelhet mästerligt. Medaljen är inte bara ett porträtt av en man; det är en bild av en själ som var delad mellan två världar. Den visar missionären som ville frälsa en kontinent, och kontinenten som till slut tog hans hjärta. Det grova, bearbetade silvret påminner oss om att vägen dit inte var en rak linje på en karta, utan en fysisk och andlig kamp mot elementen.