Robert E. Peary av Kauko Räsänen år 1973 - Stor silvermedalj

Robert E. Peary av Kauko Räsänen år 1973 - Stor silvermedalj
65.28g, 45mm, kvalitet 01

Denna expressiva konstmedalj i silver/vitmetall är skapad av den finländske skulptören Kauko Räsänen år 1973 (samma år som Columbus-medaljen, vilket tyder på en serie över upptäckare). Medaljen präglas av Räsänens signifikanta stil med djupa reliefer och en rå, bearbetad yta som påminner om huggen sten eller is.

Åtsidan upptas av ett kraftfullt porträtt av polarforskaren Robert E. Peary en face. Han är iförd en stor, kragförsedd pälshuva som ramar in ansiktet och endast lämnar ögonen, näsan och den istäckta mustaschen synliga. Pälsens struktur är återgiven med grova, oregelbundna hugg som fångar känslan av sträng kyla. Texten ROBERT E. på vänster sida och PEARY på höger sida flankerar porträttet.

Frånsidan fylls helt av ett stiliserat, maskliknande ansikte som tycks blunda eller meditera. Ansiktets släta men ändå levande yta kontrasterar mot medaljens i övrigt grova struktur. Det kan tolkas som en inuitmask, månens ansikte över polarnatten, eller en personifiering av den tysta, ödsliga isen. Längs den högra kanten löper signaturen KAUKO RÄSÄNEN 1973.
Mot Nordpolens nollpunkt: En erövrare insvept i is

När Kauko Räsänen 1973 tolkade Robert E. Peary (1856–1920), valde han att inte avbilda mannen i uniform eller vid ett skrivbord. Han avbildade överlevaren. På medaljens åtsida möter vi inte bara en amerikansk marinofficer, utan en människa som blivit ett med elementen. Den stora pälshuvan är inte bara ett plagg; i Räsänens grova metallstruktur blir den en symbol för den arktiska miljö som Peary vigde sitt liv åt att besegra.

Besattheten av 90 grader nord
Robert Peary var driven av en singulär ambition: att bli den första människan att nå den geografiska Nordpolen. Hans motto var ”Jag ska finna en väg eller skapa en”. Under 23 år gjorde han flera försök, varav många slutade i nära döden-upplevelser och fysiska förluster – han förlorade åtta tår på grund av förfrysning. Men han gav inte upp.

Den 6 april 1909 (enligt hans egna dagböcker, även om detta senare ifrågasatts) nådde han, tillsammans med sin högra hand Matthew Henson och fyra inuiter, det han kallade "The Big Nail" – spiken i toppen av världen. Porträttet på medaljen fångar den beslutsamhet som krävdes. Ögonen blickar ut ur pälsen med en intensitet som trotsar snöstormarna. Räsänen, som själv kom från det nordliga Finland, hade en intuitiv förståelse för kyla, och han låter medaljens yta skrovla sig som packis.

Det tysta vittnet
Vänder vi på medaljen möts vi av en gåta. Det stora, blundande ansiktet som fyller hela ytan är öppet för tolkning. Är det inuiterna, vars kunskap och teknik var avgörande för Pearys framgång? Peary levde nära inuiterna i norra Grönland, lärde sig deras språk, klädde sig i deras pälsar och använde deras hundslädar. Utan dem hade han varit chanslös. Detta ansikte, likt en ande eller en mask, kan ses som en hyllning till de tysta hjältarna i polarhistorien.

Det kan också tolkas som själva Nordpolen – en plats av evig tystnad och vitt mörker. Ansiktets lugn står i skarp kontrast till den kamp som syns i Pearys ansikte på framsidan. Det är naturens likgiltighet inför människans strävan.

Räsänens materialitet
Precis som med Columbus-medaljen visar Räsänen här sin mästerliga förmåga att använda medaljens fysiska form för att berätta en historia. Han nöjer sig inte med att rita på metallen; han formar den. När man betraktar den grova pälskragen mot den släta huden i ansiktet på frånsidan, känner man nästan kylan i fingrarna. Det är ett porträtt där materialet – den kalla, hårda metallen – blir en del av berättelsen om mannen som erövrade isen.

Robert Pearys anspråk på att ha nått polen må vara omdebatterat av historiker, men hans uthållighet är obestridlig. Denna medalj är ett monument över den mänskliga viljan att tränga in i det okända, även när det okända är en vit, frusen ödemark.