Silvergroat, England, Henrik VIII (1509–1547), tredje myntningen, Tower (London), myntmärke lis, 1544–1547 - Den eviga jakten på en arvinge och mördandet av alla fruar

Silvergroat, England, Henrik VIII (1509–1547), tredje myntningen, Tower (London), myntmärke lis, 1544–1547
North 1844, Spink 2369. Silver, 2,39 g, ca. 25 mm. Hammarpräglad. Ett för typen ovanligt bra porträtt. Dessa mynt är notoriskt svagt utpräglade med dåligt porträtt. Kvalitet 1+, som vanligt med något oregelbundet myntämne.

Åtsida
Krönt, framåtvänd bröstbild av en äldre, skäggig kung framträder inom en tydlig pärlcirkel. Kronan är kraftfullt utformad och prydd med en båge samt ornament bestående av kors och franska liljor. Ansikte, skägg och hår bär spår av slitage, och den nedre delen av kungens dräkt är endast delvis synlig i reliefen. Omskriften är fragmentarisk och löper längs myntets kant, men standardlydelsen för denna präglingstyp är "hENRIC 8 D G AGL FRA Z HIB REX" (Henricus 8 Dei Gratia Angliae Franciae et Hiberniae Rex), vilket i svensk översättning betyder: Henrik VIII, av Guds nåde kung av England, Frankrike och Irland. Överst på myntet, som en avslutning på omskriften, är myntmärket lis placerat.   

Frånsida
Ett långt kors, en så kallad cross fourchée, dominerar kompositionen och ligger över en kvadrerad sköld som stoltserar med Englands och Frankrikes heraldik, bestående av franska liljor och tre leoparder (lions passant guardant) i ett växelvist mönster. Små, detaljerade ornament pryder korsets markerade ändar. Omskriften är delvis läsbar längs kanten, där ordet "POSVI" tydligt kan skönjas uppe till höger och "MEV" i den nedre sektionen. Den fulla, latinska lydelsen är "POSVI DEV ADIVTORE MEV" (Posui Deum Adiutorem Meum), en biblisk fras som på svenska betyder: Jag har gjort Gud till min hjälpare. Överst återfinns myntmärket lis, och den specifika legenden som inleds med POSVI, snarare än CIVITAS, indikerar tydligt att myntet är präglat vid Tower i London.   

En åldrande monark i silver och skugga
När denna silvergroat präglades under Henrik VIII:s sista levnadsår, mellan 1544 och 1547, hade Englands monark genomgått en metamorfos som var lika dramatisk fysiskt som den var politiskt. Myntets åtsida visar en framåtvänd, skäggig och åldrad kung. Det är en stark kontrast till den unge, atletiske renässansprins som besteg tronen 1509 och då hyllades av utländska sändebud som den vackraste suverän de någonsin skådat. Det hammarpräglade silvret bär inte bara bilden av en mäktig monark, utan fungerar som en spegel för ett land som slitits isär och formats om av en enda mans oändliga ambitioner, passioner och rädslor.

Makten och myntporträttet
Det sena myntporträttet fångar kungen i hans livs skymning. Den Henrik VIII som blickar ut från pärlcirkeln var vid denna tid gravt överviktig med ett midjemått på 137 centimeter och led svårt av såriga ben, en konsekvens av en allvarlig tornerspelsolycka 1536. Dessa fysiska plågor och den tilltagande orörligheten bidrog till ett alltmer lynnigt och tyranniskt humör. Under denna period initierade han Englands tredje myntning, en fas i den ekonomiska historien som kännetecknades av den beryktade "stora försämringen" (Great Debasement), där silverhalten i mynten systematiskt sänktes för att finansiera statens skenande utgifter. Även om detta mynt ännu uppvisar goda detaljer, bär porträttets bistra uppsyn vittnesbörd om en härskare som tvingade hela sin nation att böja sig för hans vilja, oavsett priset.

En kyrka i förändring och gudomligt stöd
På frånsidan proklamerar omskriften stolt: "Jag har gjort Gud till min hjälpare". Denna legend är djupt symbolisk för en kung som nyligen brutit med den romersk-katolska kyrkan. Genom Suprematiakten 1534 hade Henrik utropat sig själv till den engelska kyrkans högsta överhuvud, allt med syftet att kunna ogiltigförklara sitt första äktenskap med Katarina av Aragonien och äkta Anne Boleyn i sin jakt på en manlig arvinge. Kungens "stora angelägenhet" hade kastat in England i en religiös omvälvning. Den fromma texten på myntets baksida står i bjärt kontrast till klosterupplösningen, där kyrkans enorma rikedomar beslagtogs och munkar som vägrade erkänna kungens nya status avrättades utan nåd. Det långa korset på myntet hade därmed upphört att vara en uteslutande påvlig symbol; det var nu Henriks eget tecken på absolut och oinskränkt makt över både stat och själ.

Den eviga jakten på en arvinge
Myntets närvaro under Henriks allra sista år vid makten leder osökt tankarna till den dynastiska kris som plågade hela hans regeringstid. Det var denna intensiva strävan efter en manlig arvtagare som drev honom genom sex äktenskap. Efter att Anne Boleyn halshuggits, gav Jane Seymour honom till slut den efterlängtade sonen Edvard 1537, men priset var hennes eget liv. När detta mynt präglades hade kungen redan hunnit avverka sitt korta, katastrofala äktenskap med Anna av Kleve och låtit avrätta den unga Katarina Howard. Hans sista hustru, Katarina Parr, stod nu vid hans sida och förde in en viss stabilitet i hovet, samtidigt som hon navigerade farorna i en monarks oregelbundna gunst. Hela Tudordynastins framtid vilade på den sjuklige lille Edvard, och den åldrande kungen klamrade sig fast vid makten för att säkra tronen åt honom.

Ett stormigt arv ristat i metall
De franska liljorna och engelska leoparderna på myntets frånsida representerar Henriks geopolitiska ambitioner. Han nöjde sig aldrig med att bara styra sin ö, utan gav sig djupt in i Europas maktspel. Han allierade sig ömsom med Karl V, ömsom med Frans I, och lade grunden till den kungliga engelska flottan. Utbyggnaden av kustområdenas försvar och skapandet av flaggskepp som Mary Rose bekostades i mångt och mycket av de silverströmmar som bland annat flöt från de raserade klostren och det nedsmälta myntsilvret. När Henrik VIII slutligen andades ut på Whitehall Palace i januari 1547 lämnade han efter sig ett fullkomligt förändrat rike. Detta lilla mynt, med sitt slitna ansikte och sin fromma proklamation, överlevde honom som ett evigt monument över en stormig epok där envälde, religiös brytning och oändlig fåfänga för alltid gjöts i beständig metall.