Vasco da Gama av Kauko Räsänen 1973 - Stor silvermedalj

Åtsidan visar ett tungt och auktoritärt porträtt av den portugisiske upptäcktsresanden Vasco da Gama. Han bär den tidstypiska huvudbonaden (en så kallad barett) och har ett kraftigt skägg. Räsänen har, liksom i sina andra verk, gett ytan en rå och hamrad struktur som för tankarna till vittrat sten eller hud härdad av saltstänk. Da Gamas blick tycks vänd inåt, eller kisande mot en avlägsen horisont. Texten VASCO DA GAMA är placerad till vänster, och signaturen KAUKO RÄSÄNEN 1973 löper längs den övre kanten.

Frånsidan är en dynamisk och sensuell komposition där en naken kvinnogestalt svävar i en cirkelrörelse, omgiven av fiskar. Kvinnan tycks rotera i vattnet, med ena armen bakom huvudet och benen böjda, vilket skapar en känsla av tyngdlöshet och strömmar. Det är en allegorisk bild av havet – levande, lockande och farligt. Reliefen är djup och skapar ett levande skuggspel mot den mörka bakgrunden.

Sjövägen till Orienten: När havet fick en gestalt

År 1497 lättade fyra skepp ankar från Lissabons hamn. Befälhavaren var Vasco da Gama (ca 1460–1524), en man känd för sin järvilja och sitt hetsiga temperament. Målet var att göra det omöjliga: att segla runt Afrika för att nå Indiens rikedomar. När Kauko Räsänen 1973 tolkade denna historiska gestalt i silver, valde han att fokusera på dualismen mellan mannens hårdhet och havets mjukhet.

Blicken mot horisonten 

På medaljens åtsida möter vi befälhavaren. Det är inte hovmannen da Gama vi ser, utan sjöfararen. Räsänens grova behandling av silvret passar da Gama perfekt. Historien beskriver honom som en man som inte drog sig för grymhet för att nå sina mål; han bombarderade städer och kapade fartyg för att säkra Portugals monopol på kryddhandeln.

I porträttet finns en tyngd. De halvslutna ögonen kan tolkas som tröttheten efter månader till sjöss, där besättningen drabbades av skörbjugg och stormar piskade skeppen runt Godahoppsudden. Men där finns också en orubblig beslutsamhet. Det är ansiktet på en man som vet att han bär en hel nations öde på sina axlar. Genom att hitta sjövägen till Indien bröt han det arabiska och venetianska monopolet på kryddhandeln och inledde en era av global kolonialism.

Havets förförelse och fara
Vänder vi på medaljen byter berättelsen karaktär. Här finns inga skepp, inga kanoner och inga kartor. Istället ser vi en naken kvinnogestalt som flyter bland fiskar. I den portugisiska nationaleposet Lusiaderna beskrivs hur sjöfararna möter både monster (jätten Adamastor vid Godahoppsudden) och gudinnor.

Räsänens kvinna är en personifiering av själva elementet – Indiska oceanen. Hon är vacker och sensuell, vilket speglar lockelsen i de rikedomar (kryddor, siden, ädelstenar) som väntade i öster. Men hon är också omslingrad av fiskar och vattenströmmar, en påminnelse om att havet är en naturkraft som inte låter sig tämjas lätt. Hennes roterande pose i medaljens runda form skapar en känsla av en evig cykel, av tidvatten och världshavens oändlighet.

Mötet i metall
Det är i kontrasten mellan fram- och baksida som medaljens konstnärliga styrka ligger. Åtsidan är statisk, maskulin och hård – representerande den europeiska viljan att erövra och kontrollera. Frånsidan är dynamisk, feminin och flytande – representerande naturens mystik och det okända.

Vasco da Gama öppnade dörren mellan väst och öst, men till ett högt pris. Kauko Räsänens medalj är en hyllning till denna brytningstid. Den är ett stycke modernism som lyckas fånga 1400-talets mest avgörande sjöresa, inte genom att visa skeppen, utan genom att visa mannen som styrde dem och havet som bar dem.